Aischines.
Allsköns helsa åt mannen Thyonichos!
Thyonichos.
Önskas detsamma,
Aischines!
Aischines.
Hvarför så sent?
Thyonichos.
Hvi sent? Hvad gör dig bekymmer?
Aischines.
Ej står till med oss bra, o Thyonichos.
Thyonichos.
Derför så mager,
Derföre skägget st gräselig långt, och håret så sluskigt.
Sådan en nyss hitlände till oss, en Pythagoreer, 5
Blek, barfotad; han sjelf påstod sig Athenare vara.
Han ock hade (mig tycks) stor lust till det rostade hvetmjöl,
Aischines.
Gode, du skämtar alltjemt; men med mig den sköna Kyniska
Gäckas, och, innan man vet, är jag gal'n: det brister en hårsmon.
Thyonichos.
Sådan städse du var, vän Aischines, stilla och häftig, 10
Önskande annat nu, nu annat; men såg, hvad förspörjes?
Aischines.
Vet, Argeiern och jag, och derjemte Thessaliske ryttarn
Apis, samt Kleonikos, soldaten, vi sutto och drucko
Ute på landet hos mig. Två kycklingar hade jag slagtat,
Jemte en diende gris; sköndoftande Bibliner öppnat, 15
Sparadt på fjerde året, och dock som det kommit ur pressen.
Framtogs lök derjemte, från Kolchis; och ljuflig var drycken.
Men när längre det led, omängdt påfylla osa lyste,
Hvar till sin kärastes skål; blott borde den käraste namnges.
Nämnande hvar sin vän, vi drucko, som saken var aftald. 20
Hon ej knyste ett ord; der satt jag: hvad tror du jag tänkte?
Tala! (så skämtade en) -- eller _såg du väl vargen i fabeln?_
Hon uppflammade: lätt en fackla vid henne du antändt.
Vargen är Lykos, är Lykos, en son till Labas, vår nabo;
Äkta räkel, och spenslig, och skön i ögat af mången. 25
Hela verlden ju vet, hur hon smäktat för kärlek till honom.
Kom så en gång det pratet också helt tyst till mitt öra;
Dock jag forskade ej, förgäfves smyckad med karlsskägg.
Redan voro vi fyra fördjupade mäkta i dryckjom,
Och om min _Varg_ Larissern igen anstämde från början 30
Just en Thessalisk stamp, den försmädlige! Plötsligt Kyniska
Utgör bittrare tårar, än nånsin vid sidan af modren
Liten en sexårs flicka, som längtar i famn att lyftas.
Jag, som du känner, Thyonichos, då gaf henne med näfven,
Först på det ena örat, och sen på det andra. Hon bortsprang, 35
Skörtande manteln upp. "Min pest, jag behagar dig icke?
Annan är dig mer ljuflig en hjertkär? Pyssla med annan
Vän, ty för honom tårarne rinna så trinda som äpplen."
Liksom åt ungarna små, takröstet inunder, en svala,
Samlande här och der välplägning, flyger beställsamt: 40
Vida snabbare hon bortsprang, ur den pösande stolen,
Gården igenom och porten gerad, som fötterna förde.
Säger ett ordspråk ju: "ock tjuren rymde till skogen".
Tjugu dagar, och åtta, och nio, och tio dessutom,
Elfte i dag, två till: så månader tvenne förflutit, 45
Sedan vi skildes; ej ens som Thrakerna håret jag afklippt.
Lykos är henne nu allt, för Lykos öppnas om natten;
Vi ej gå för en fyrk, ej komma vi alls i beräkning,
Olycksalige Megarer vi, blott hån är vår andeL
Blefve jag kärleken qvitt, allt skulle då bringas till rätta; 50
Men likt rättan, i sagan, Thyonichos, becket vi påsmakt.
Hvad det må finnas för bot mot oöfvervinnelig älskog,
Känner jag icke; men Simos, min ungdomskamrat, så förpickad
I Epichalkos' dotter, till sjös for; botad han hemkom.
Sjelf jag vill färdas också på böljorna, hvarken den sämste, 55
Eller den bäste kanske, men en knekt af medlersta sorten.
Thyonichos.
Måtte dig fuller till lags aflöpa den önskan, du hyser,
Aischines! Om du har lust att fremmande länder besöka,
Är Ptolemaios den bäste, jag vet, att besolda den frie.
Aischines.
Eljes hurudan man?
Thyonichos.
Friborne ej finna en bättre: 60
Välsinnt, skaldernes vän, älskvärd, på det högsta behaglig;
Vännen pröfvar han väl, ovännen pröfvar han bättre.
Mången månget han ger; ombedd, han nekar ej nånsin,
Liksom en kong det höfs. Dock bör man ej bedja om allting,
Aischines. Derför, såframt dig lyster att häkta vid högra 65
Skuldran en krigares skrud, och du djerfves på stadiga fötter
Bida en väldig soldat, som sköldbeväpnad dig nalkas,
Fort till Egypten då! Från tinningen börja vi alla
Gräns, och småningom sen sig derifrån smyger till kindren
Blekande tiden. Besked för dig går, då knäet är kraftfullt! 70