Milon.
Hände det aldrig; för hunden är bäst att han lädret ej smakar.
Battos.
Snart, o Milon, är jag på elfte dagen för pickad.
Milos.
Vin du öser ur äm, ej ättika har jag tillfyllest.
Battos.
Ja, sen sådden, framför min dörr allt höljes af ogräs.
Milon.
Säg, ho pinar dig så? hvars dotter?
Battos.
Jo, Polybotas'.
Hon, som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.
Milon.
Fann dock gud en syndare; du, hvad länge du åtrått,
Eger: en harkrank skall om nätterna dela ditt läger.
Battos.
Gäckas du börjar med mig; ej blind är Plutos allena,
Utan bekymraren Eros också. Ej prata så skrytsamt! 20
Milon.
Skrytsamt pratar jag ej. Skär du blott flitigt din åker,
Börja ett kärleksqväde om flickan din! Arbetet bättre
Går då; tillförne du var ju särdeles ööfvad i konsten.
Battos.
J Pieriska mör, mig hjelpen att sjunga den smärta
Flickan, ty allt hvad J rört, O gudinnor, J äfven förskönen. 25
O Bombyka, så täck, en Syriska alla dig kalla,
Mager och solbränd; jag dock ensam kallar dig brunlett.
Ock hyacinthen är dunkel, den tecknade, dunkel violen!
Men man plockar dem förut mellertid till kransarnas flätning,
Geten Kytisos plär och vargen geten förfölja! 30
Tranan plogen; men dig jag jäktar just som en tokkär.
Ack, om jag egde det allt, som Kroisos förr skall besutit!
Två gullbilder, oss då vi förärade åt Aphrodite,
Du med flöjter i hand, och en törnros eller ett äpple,
Jag i en nygjord skrud och med nya Amykler på föttren. 35
O Bombyka, så täck, din fot går lätt som en tärning,
Och din stämma är ljuf, ej kan jag beskrifva ditt väsen.
Milon.
Mig ovetande gör jordbrukaren herrliga visor,
Mäter han dräpligt ej ut allt efter harmoniska lagar!
Ve, mitt ståtliga skägg, som så förgäfves jag putsat! 40
Hör nu då äfven den visa, som sjöng Lytierses, den bålde!
O mångfruktiga du, mångaxiga, höga Damater,
Måtte mitt sädesland välodladt vara och fruktrikt!
Knyten, J bindare, kärfvarne hop, att man icke förbi går,
Sägande: vräklingar, ock den arbetslönen är bortspilld! 45
Mot nordvinden i skyln må snittet vetta, J skördmän,
Eller mot vestans flägt; så frodar sig kärnan i axet.
Tröskare, akten er grannt, att lura det minsta om midda'n,
Vid den tiden ju bäst sig agnarna skilja från halmen.
När toffslärkorna vakna, så börjen att meja ert skifte, 50
Men då de såfva, så sluten; och rasten i starkaste hettan.
Önskligt är grodans lif, J ynglingar, inga bekymmer
Har hon om munskänk alls; öfverallt står rikligen ifylldt.
Bra, gårdsfogde, du penningens vän, att du kokar oss linsen!
Dock ej skär dig i handen, då kumminen sönder du delar. 55
Slikt sig egnar att qväda för män, som i solen arbeta,
Men da, bonde, dig höfs, att din fattige kärleks idrotter
Prata för mor din, då när hon ligger i sängen och vakar.