Sjung nu en herdsång, Daphnis, och först påbörja du qvädet,
Först påbörja du qvädet, och sen uppstämme Menalkas,
Medan kalfvarna di, och tjurarne slippa till korna;
Må de beta tillsamman, och bland löfhängena vanka,
Utan att hjorden lemna, men mig herdqvädet du sjunge 5
Först och därefter återigen genmäls Menalkas!
Daphnis.
Ljufligt är kalfvens ljud, då han bölar, och ljufveligt kons ock,
Ljuflig är Syrinxpipan, och herden, och ljuflig min stämma.
Jag har vid svalkande vattnet en bädd, på hvilken jag rågat
Hvita qvigornas ståtliga skinn, dem samtligen sunnan 10
Störtade ned från hälln, då på mjölonriset de gnagde,
Sommarns stekande glöd, den aktar jag likaså mycket,
Som två älskande lyssna till fars ord eller till moders,
Så sjöng Daphnis för mig, och så genmälte Menalkas.
Menalkas.
Aitna min moder är, och en tjusande grotta min boning 15
J dess bälkade berg; hvad nånsin i drömmen sig visar,
Äger jag: många får, många getter derjemte,
Hvilkas skinn mig ligga vid hufvudet, ligga vid föttren.
Korfvarne sjuda i brasa af ek, och den torrkade boken
Tänds, då vintren är skarp; dock aktar jag icke så mycket 20
Vintren, som -- när kaka han får -- valnötter en tandlös.
Bifall klappade jag, och påstund dem skänkte en vänskänk,
Daphnis en herdestaf, som alstrats i fäderneskogen,
Sjelfvext; mästaren ens måhända ej skulle den klandrat.
Sköna skalet jag gaf åt den andre af snäckan, som mättat 25
Mig med sitt kött, uppfiskadt ifrån de Ikariska klippor,
Skuren i fem åt fem; den blåste han i så det skrällde.
Landtliga Sångmör, hell er, hell, upprepen det qväde,
Som med de båda herdar i lag den gången jag afsjöng!
Aldrig på tungans spets må du skaffa dig blemma för tvetal! 30
Tettix är Tettix' van, och myrorna myrornas vänner,
Höken är hökens, min är sånggudinnan och sången;
Vare mig deraf fullt allt huset; ty icke är sömnen,
Icke den plötslige vår mer ljufvelig, icke för bina
Blomstren, än sångens gudinnor för mig? enhvar som de påse 35
Gladligen, icke Kirka en gång förgör med sia trolldryck.