Uppå de höga bergen en gång fårherden Menalkas
Mötte -- så sägs det -- Daphnis, den fagre, som vallade korna.
Hvardera var ännu gullockig, och hvardera ungsvenn,
Hvardera kunnig på pipan, och hvardera kunnig att sjunga.
Först, anskådande Daphnis, så hår begynte Menalkas. 5
Menalkas.
Sjunger med mig du, Daphnis, som vallar de råmande korna?
Dig jag vinner i sång, så mycket mig nånsin behagar.
Daphnis derpå gaf honom ett svar i följande ordlag.
Daphnis.
Syrinxblåsare du, o Menalkas, de ulliga fårens
Herde, du vinner mig aldrig i sång, hvad helst dig må drabba. 10
Menalkas.
Vill du det således se, vill då ock utsätta ett sångpris?
Daphnis.
Vill det visserlig se, vill ock utsätta ett sång pris.
Menalkas.
Men hvad skole vi sitta, som är oss båda behagligt?
Daphnis.
Jag uppsätter en kalf; sätt du ett lamm, som är morlikt.
Menalkas.
Icke vill jag uppsätta ett lamm, ty kinkig är far min, 15
Äfvensom mor; om qvälln uppräkna de samtliga fåren.
Daphnis.
Nå, hvad sätter du upp? hvad pris skall segraren vinna?
Menalkas.
Syrinxpipan, den sköna, jag gjort, med stämmorna nio,
Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan,
Henne satte jag upp; af min fars uppsätter jag intet. 20
Daphnis.
Jag besitter jemväl en pipa med stämmorna nio,
Fogad med hvitt vax samman, och ofvan lika och nedan.
Nyss jag gjorde den, än det svider i detta mitt finger,
Ty af röret, som spjelkte i tu, det sårades illa.
Men ho dömmer oss? ho åhörare mände oas vara? 25
Menalkas.
Än om vi ropade hit getherden som sitter der borta,
Der åt killingar små den hvita hunden så glafsar? -- -- --
Gossarne ropade; strax getherden, som hörde, sig infann.
Gossarne sjungo; och strax getherden var villig att dömma.
Först, af lotten bestämd, nu började piparn Menalkas. 30
Sedan i vexlande gång föll Daphnis in, ock så fortgick
Herdeqvädet; och först begynte Menalkas som följer.
Menalkas.
Dalar och floder, gudomliga slägt, om nånsin Menalkas,
Syringxblåsaren, qvad eder behaglig en sång,
Lemnen, så sannt jag det önskar, åt lammena bete, men kommer 35
Daphnis med kalfvarna hit, vare det ymnigt jemväl!
Daphnis.
Källor och gräs, förtjusande ängd, om någonsin Daphnis,
Näktergalarna lik, höjde sin drillande röst,
Göden min boskapsdrift, och skulle till eder Menalkas
Komma, med glädje också finne han rikligen allt! 40
Menalkas.
Vår öfverallt, och gräs öfverallt, och jufren så stinna
Ses af mjölk öfverallt, lammen de vexa så fort,
Hvar den tjusande flickan sig närmar, men vänder hon ryggen,
Herden han tvinar sjelf, likasom blommorna, bort.
Daphnis.
Fårena der och getterna der få tvillingar, bina 45
Fylla kuporna der, ekarne högre man ser,
Hvarest Milon går, den fagre, men vänder han ryggen,
Boskapens vallare sjelf, boskapen magrare blir.
Menalkas.
Bock, du de hvita gettrens gemål, der skogen är djupast, --
J trubbnäsor också, killingar, släcken er törst! 50
Ty derstädes är han; gå, kullige, säg du åt Milon:
Proteus äfven, en gud, vallade hvalarna sjelf.
Daphnis.
Icke mig Pelops' jord må unnas att ega, ej heller
Gyllne talenter, och ej springe jag vinden förbi!
Men med dig i min famn jag här vid berget vill sjunga, 55
Skåda de betande får och det Sikeliska haf.
Menalkas.
Skräckeligt ondt är vintren för träna, för bäckarna torrkan,
Fällan är fåglarnas pest, nätet de vildare djurs;
Dejliga mön är mannens begär. O fader, o du Zeus,
Ej jag älskat allen', ock du är flickornas vän. 60
Så i vexlande skick ungsvennerne höjde sin stämma.
Men den sista sången begynte Menalkas som följer.
Menalkas.
Sköna mig kiden och skona, du varg, de drägtiga getter,
Och ej gör mig förnär, fast, liten, jag vallar så många!
Hej, Lampuros, min hund, hur tung en sömn nu betar dig, 65
Ej bör sofva så tungt den som vallar i lag med en gosse.
Och J får, J mågen ej dröja att mättas af veka
Gräset! och änskönt annat igen uppvexer, ej tröttnen!
Pst, nu beten och beten, och jufrerna fyllen J alla,
Att sitt lammen må ha, jag mitt i korgarna gömma. 70
Dernäst åter sin sång så Daphnis begynte att qväda.
Daphnis.
Flickan, med ögonbrynen, i går ur sin grotta mig äfven
Såg, då jag kalfvarna dref, och mig fager nämnde och fager;
Sannerlig ej jag svarte derpå med ett endaste stickord,
Utan gick min väg, nedslående ögonen blygsamt. 75
Ljuflig är qvigans stämma och ljuf är tonen i pipan;
[Ljufveligt bölar kalfven också, och ljufveligt korna.]
Ljuft om sommaren är, att sig sola vid rinnande vattnet.
Ollonen äro åt eken en prydnad, och äpplen åt apeln,
Kalfven åt kon, men sjelfvaste kon är en prydnad åt herden. 80
Gossarne sjöngo nu så; getherden han talte som följer.
Getherden.
Ljufvelig är din man, och behaglig, o Daphnis, din stämma;
Bättre förnöjer att höra din sång, än att snaska af håning.
Syrinxpipan då tag, ty de qvädandes pris har du vunnit.
Lär da mig konsten också, allt medan jag getterna vallar, 85
Vill jag i lärarelön dig gifva den kulliga geten,
Som till brädden hvar gång och deröfver fyller sitt mjölkkärl.
Så vardt pilten förnöjd, sprang upp och klappade händren,
Segrande, likasom ock hjortkalfven dansar kring modren.
Så den andre nu vardt förbluffad och sorgsen i sinnet, 90
Liksom en nygift tös da'n efter bröllopet ängslas.
Och alltsedan var Daphnis den förste af herdarna aktad,
Och, späd gosse ännu, han fick sig najaden till maka.