Daphnis, -- så hände en gång -- oxherden, sin hjord och Damoitas
Drefvo till samma ställe på bete, o Aratos! Den andre
Var gullskäggig, den ene besjunad, och båda vid källan
Satte sig middagstiden om sommarn, och sjöngo som följer.
Daphnis började först, ty han först ock mante till täflan. 5
Daphnis.
Kastar ju, o Polyphamos, uppå din hjord Galateia
Äppel, och kallar dig, getherde, en tölper i älskog;
Och du på henne ej ser, du usle, du usle; men sitter
Blåsande grannt på din Syrinx. Nå se, nu hon kastar på hunden,
Honom som följer med fåren som väktare -- Hunden han glafsar, 10
Skådande ut åt sjön; men de små skönt plaskande vågor
Återspegla hans bild, der han löper på stranden af hafvet,
Akta, att ej han rusar emot förtjuserskans vador,
När hon stiger ur sjön -- samt sliter det dejliga hullet,
Hon på eget bevåg hit och dit far, likasom tistelns 15
Torrkade fjun kringdrifs, när herrliga sommaren steker;
Hon sin älskare flyr, och hon jägtar den henne ej älskar;
Hon råstenen jemväl bortvältrar från stället; ty ofta
Skönt, hvad icke är skönt, för kärleken syns, Polyphamos!
Efter honom begynte Damoitas att qväda så ljufligt. 20
Damoitas.
Sjelf, vid Pan, jag det såg, när hon kastade äppel på hjorden,
Och hon ej undgick, nej, mitt ena, så kära, med hvilket
Jag på sistone ser; men Telemos, olyckspropheten,
Han hembringe förderf, och åt barnen bevare förderfvet!
Men ock sjelf deremot jag henne, i barmen, ej påser, 25
Men jag säger mig älska en ann; hon, hörande detta,
Mig afundas; o Pajan, och platt förtvinar; ur hafvet
Far hon i fullt raseri, kringskådande grottor och hjordar.
Tyst jag tussar min hund, att skälla; ty förr då jag henne
Älskade, smög han sin kos till benen, och morrade vänligt. 30
Detta, kanske då hon ser mig göra, hon stundligen sänder
Bud, men jag skall stänga min dörr, tills ändtlig hon svurit,
Att sjelf här på vår ö mig reda ett kosteligt läger.
Äfven ej är så led min gestalt, som folket berättar.
Ty helt nyligen såg jag i sjön (han var blank som en spegel;) 35
Och skönt syntes mitt skägg, skön syntes min endaste ögsten
(Såsom åtminstone jag det tyckte), och tändernas strålglans
Sken ur kristallen fram, mer hvit än den Pariske marmorn.
Att ej förtrollas, jag spottade mig tre gånger i barmen;
Ty det lärde mig nyss prestgumman Kotyttaris göra, 40
[Hon som vid Hippokoon för mejarne blåste på flöjten.]
Knappt var sången förbi, då Damoitas pussade Daphnis,
Gaf så sin Syrinxpipa, och han gaf kostliga flöjten.
Blåste Damoitas på flöjt, så spelade Daphnis på Syrinx.
Kalfvarne dansade alla påstund i det svallande gräset. 45
Ingendera nu vann, ock de obesegrade skildes.