Åt Amaryllis jag egnar min sång; mellertid skall min gethjord
Gå bland bergen på bete, och Tityros getterna valla.
Vakta du gettren, min Tityros, du, kärälsklige hjertvän,
Och till källan dem drif, min Tityros; tag dig till vara
För den Libyske, grå getbocken, att icke han stängas! 5
O Amaryllis, så skon, hvi tittar du ej ur din grotta,
Nämnande mig, som förut: sötunge? kanske du mig hatar?
Synes jag dig på närmare håll plattnäsig måhända,
Och långskäggig, mitt gull? Du nödgar mig gripa till repet!
Ser du, jag tio äpplen har med! Jag plockat dem derstäds, 10
Der du mig plocka befallt, och i morgon jag bringar dig andra.
Skåda min hjertförtärande sorg! O, måtte jag bytas
Till ett surrande bi, då smög' jag mig in i din grotta,
Båd ormbunkarna genom och murgrön, hvilka dig omge.
Nu först känner jag Kärlek: en grym gud! Säkert lejinnans 15
Jufver han sugit, och fött af sin mor uppfostran i öknen;
Han, som tände mig an, och sårade ändatill benen.
Du med förtjusande ögon, o du, stenhjertade, famna
Herden, och låt mig taga en kyss, svartögiga flicka!
Är ju ändock en ljufvelig fröjd i de gäckande kyssar. 20
Sannerlig skall du mig nödga påstund, att slita i stycken,
O Amaryllis, så kär, den murgrönskrans jag dig sparat,
Flätande in silleri, det doftiga, flätande rosor.
Ve, hvi qväljes jag så, jag, usle? du hör då mig icke!
Felsen kläder jag af, och störtar mig neder i hafvet, 25
Der hvar fiskaren Olpis uppå tonfiskarna lurar.
Om jag ej dör, helt säkert likväl jag gjort dig ett nöje.
Detta försporde jag nyss, när frågande, om du mig älskar,
Vallmobladet ej alls gaf smäll, anslaget med handen,
Utan emot min fylliga arm bortvissnade genast. 30
Sade mig sanning också Agroio, sållprophetissan,
Som nyss, plockande ax, skördmännerna följde: att jag väl
Hel och hållen är din, men du mig ej aktar det minsta.
Väl jag min hvita get, två killingars moder, dig sparat,
Som svartlätta Erithakis ock, en dotter till Mermnon, 35
Önskar sig hon skall få den, då du högmodig mig gäckar.
Nu jag i högra ögat förnam ryckning. Måhända
Kommer hon? jag mellertid skall sjunga, mot pinien lutad.
Kanske hon blickar mig an; af demant dock är hon ej tillskapt.
När Hippomenes fordom sig önskade jungfrun till maka, 40
Vann han med äppel i hand kapplöpningen; ack, Atalanta,
Huru hon såg, hur hon rasade, hur hon försänktes i kärlek!
Siarn Melampus dref från Othrysberget till Pylos
Hjorden, och ändtlig i famnen af Bias hvilade Pero,
Hon, den tjusande mor åt förståndiga Alphesiboia. 45
Har ej Adonis likså, då han vallade fåren på bergen,
Ändatill fullt raseri väckt kärlekens glöd hos Kythere,
Att hon döde svennen ej ens ur armarna släppte?
Lycklig prisar jag ock Endymion, slumrande evigt
I oändelig sömn, jag Iasion prisar, o ungmö, 50
Som på sin lott undfick, hvad oinvigda ej säges.
Hufvudet värker; det rör dig ej alls. Jag sjunger ej längre.
Här jag ligger försmådd, här skola mig vargarna fräta:
Detta som håningen sött tör rinna dig utföre strupen!