De förra. Onkeln (i modern storrosig nattrock, med
broderade stöflor och en brokig mössa med tofsar).
Onkeln.
Du skrattar, du.
Gån in i kammarn, hönor, båda!
(Emelie och Katrine gå leende ut.)
Jag blygs att någon mig skall skåda
I denna afskyvärda drägt.
Men ger jag köp och visar mig förskräckt,
Så löper jag en större våda,
Så ser jag ej ett annat val förut,
Än stå för sabel, eller flytta ut.
O Gud, hur allt har blifvit värre
På lumpna tio år!
Af land har blifvit stad, af dräng har blifvit herre,
Och hela verlden upp och nedvänd står.
I all min sorg så måste jag dock säga,
Att det skall roa mig att se och väga
Hur mycket som kan vara qvar
Af Arrendatorn, sedan fordna dar.
Han kan ej vara rakt förändrad heller.
(Buller i farstun.)
Men tyst! nu gissar jag det gäller.
Få se om junkern ej är här?