Emelie.
Ett bref? tänk om det gömde
Herr Arrendatorns svar.
Katrine.
Och väntas det?
Emelie.
Ja alla dar.
Katrine (springer efter brevet, böjer det och tittar deri).
Låt se?
Emelie.
Syns någonting?
Katrine.
En kråkfot bara!
Emelie.
Gif brefvet hit!
Katrine.
Var tyst! låt vara:
(Läser)
"Och ställer allt på redig fot."
Emelie.
Mer! mer! läs mer!
Katrine.
"Ödmjukast svara" -- --
"Mamsellens hand med tacksamhet emot."
Emelie.
Nog! nog! Att han ej flatnar!
Katrine.
Får jag niga
Och önska lycka, som er kammarpiga,
Min fru Arrendatorska?
Emelie.
Ack, Katrine!
Att du kan hålla contenans och mine!
Hvad är att göra?
Katrine (böjer brefvet än mer och tittar).
Hålla sig till snillet!
Emelie.
O, Gud! nu bräckte du sigillet!
Katrine.
Kantänka, hvilken stor malör!
(bryter brefvet)
Man kan ej läsa utanför.
Emelie.
Betänk dig, hvad du tar dig för!
Katrine (under det hon läser).
Jag dör!
Jag dör af skratt; hör hur poetiskt, hör!
"Hur ljuft för herr patron att morfar heta,
Då våra barn, rödbrusiga och feta" -- -- --
Ha, ha, ha, ha!
Emelie.
Hvad du är stygg ändå!
Katrine (allt vidare läsande).
Han kommer hit, vid Gud, i afton sednast.
Vet August något?
Emelie.
Nej!
Katrine.
Så går jag genast
Och kallar honom hit till råds också.
(Räcker Emelie brefvet och skyndar ut.)
Se här, läs sjelf! (går)