1.
Gud! förlän oss dagligt bröd,
Och skona oss för hungersnöd!
Försök oss ej med rikedom,
Nedslå oss ej med fattigdom!
2.
Låt opp, o Gud! din milda hand
Och gläd ett älskadt Fosterland;
Låt mogna skördar fylla opp
Den trägna Åkermannens hopp!
3.
Allt hvad Du skapat föder Du,
Din Sol är lika mild ännu, --
Den minsta planta, jorden bär,
Af hennes strålar lifvad är.
4.
Må menniskan med dubbel fröjd
Din godhet se, och vara nöjd,
Och, under måttliga behof,
Välsigna dina huldhetsprof!
N:o 330.
1.
O Gud, som ej de spädas röst förskjuter,
Ej nådens dörr för någon dödlig sluter!
Du är fördold, men Fader är ditt namn:
Så hör ditt barn, som sjunker i din famn.
2.
Jag var ej till, då Du uppå mig tänkte;
Du gaf mig lif, Du mer än lifvet skänkte,
Gaf mig en själ, att skilja ondt och godt,
Och hoppas mer, än vansklighetens lott.
3.
Gif, att jag så min bana måtte vandra,
Att, lycklig sjelf, jag äfven gläder andra!
Jag är ett barn, som ej sitt väl förstår:
Ty led mig Du, att jag ej vilse går!
4.
Hvad nyttigt är, gif att jag det må lära!
Min ungdoms slit blir mannaåldrens ära.
Må ingen dag förgäfves rinna bort!
Det läras bör är mycket -- tiden kort.
5.
Föräldrars lugn beror af barnens dygder:
Gif, att en dag åt mina födslobygder
Jag ger ett namn så kärt, som deras var,
Och skänker tröst åt deras sista dar!
6.
Bevara mig för vådliga exempel!
Min oskuld är den helge Andes tempel:
Blif Du, o Gud, dess vårdare och skygd,
Att den en dag förbyts i manlig dygd!
7.
Styrk Du mitt mod, när sorgerna mig trycka;
Styrk Du min dygd, om jag blir förd till lycka:
Och gif mig blott den vishet, store Gud!
Att tro på dig och öfva dina bud!
8.
Så skall jag lugn min korta vandring sluta,
Och vid dess gräns den tröst, den glädje njuta,
Att intet steg jag återtaga vill --
Och tacka Dig, som gaf mig nåd dertill.
N:o 387.
1.
O Jesu, när jag hädan skall
Och anden återgifva,
För vinning skattar jag mitt fall,
Ty jag hos Dig får blifva.
Det frö, som icke mognat här,
Skall, bättre vårdadt, uppstå der
I härligare skördar.
2.
Jag kläder af förgänglighet,
Blir lös från syndabandet;
Min drägt blir evig salighet
Uti det högre landet;
En himmelsk krona räckes mig,
Som, på min hjessa fäst af Dig,
Skall stråla der för evigt.
3.
Jag kommer af ett stormigt haf
Till eftersökta stranden,
Min aska gömmes i en graf,
Men Gud upptager anden;
Från mörker kommer jag till ljus,
Till skatter från ett vanskligt grus,
Till palmer ifrån strider.
4.
Min sorg i fröjd förvandlad är:
Att öknens vandring lätta,
Ett paradis Gud mig beskär,
Ett evigt lif för detta.
Mitt öga, öppna dig, blif klart!
Gråt blott af glädje: du skall snart
Se andra stranden skymta.
5.
Ty detta lif blef dödens del,
Och bör ej lif så nämnas:
Blott ett bedrägligt sorgespel,
Hvars prakt i grafven lemnas;
Ju längre du här lefva får,
Dess flera saknader och sår --
Men döden ger det sista.
6.
O usla lif! o vansklighet!
Den som dig rätt betraktar,
Ditt gull, ditt stoj, din härlighet
Med bortvänd syn föraktar:
Blott lycklig af hvad godt han gjort,
Han står vid evighetens port
Och klappar på, och hoppas.
7.
O död! du är de fromma god,
De onda du förskräcker;
Du ger åt blygsamheten mod,
Men höga anspråk stäcker;
Du ger den tryckta fattigdom
En oförgänglig rikedom,
Men plundrar girigheten.
8.
Kom, Jesu! Du min Frälserman!
Kom, för mig till det lifvet,
Som Du med dina segrar vann
Och som åt mig blef gifvet!
Låt mig fullborda väl mitt lopp!
När hjertat brister, fyll dess hopp
Och led mig till min Fader!
N:o 396.
1.
Min jämmer snart en ända tar,
Från verlden jag mig vänder:
Min själ, o Fader! nådig var
Och tag i dina händer!
Du har ju henne gifvit mig,
Tag henne åter upp till Dig,
Dit hon med suckar länder!
2.
Förlåt min synd, och gif mig till
Allt hvad mot Dig jag brutit!
Du ingen dödligs ofärd vill,
Du ingen suck förskjutit;
Hvem helst af hjertat ångrat sig
Och flytt med bön och tro till Dig,
Har alltid tillgift njutit.
3.
Till Dig, o Fader! ställs mitt hopp,
Du skall min själ bevara;
Min bön Du, Jesu! tager opp
Och skall mig väl försvara;
I plågans anfall, dödens strid,
Du ger mitt hjerta lugn och frid:
Jag räds då ingen fara.
4.
På korset Du min skuld betalt,
Att mig med Gud försona;
Du mig till arfvinge ock valt
Af härlighetens krona;
Mig, äfven mig, Du inneslöt
Uti den sista bön Du göt:
"O Fader! dem försona!"
5.
Med detta hopp jag väntar tryggt
Den obekanta dagen;
Den som på Gud sitt hopp har byggt
Var aldrig än bedragen;
Den ljufva tron, att, i mitt fall,
Min själ till Gud sig lyfta skall,
Blir aldrig mig betagen.
6.
Nej! det är amen, sant och visst,
Och kan omöjligt fela,
Att i ditt sällskap, Jesu Christ!
Jag Himlens fröjd skall dela, --
Att jag skall se, med klarnad blick,
Hvad här min tanka öfvergick:
Mitt väsen i sitt Hela!