Du enda återstod utaf en dyrbar lycka,
Som hoppet sträckte ut till mina sista dar,
Med tårar, till mitt bröst vill jag dig ofta trycka,
Och säga till mig sjelf: Jag mor och maka var,
Jag är det icke mer: jag vandrar här i sanden,
Och ser min middags sol af moln och töcken skymd,
Och väntar blott en vink utaf den trogna handen,
Att kallas härifrån, och till en högre rymd.