Slipprig och svår är ynglingens bana,
Villorna ställa försåt för hans stig,
Dygden förgäfves får ropa och mana:
"Sällheten, yngling! den följer blott mig."
Han hör hennes röst, och gråtande stannar,
Och svär evig dyrkan åt dess majestät.
Han hör hennes röst, och lasten förbannar;
Men nöjet kommer: -- han följer dess fjät.
Glad till dess strand han låter sig föras,
Tjust åt dess haf sin kosa han flyr.
Oskulden ropar, men kan icke höras:
Den skummiga böljan brusar och flyr.
Kastad af den, o hvart skall han landa!
Mot klippan, mot klippan han störtar sig snart.
Yngling! o yngling! hvar ärnar du stranda,
Om ej förnuftet får styra din fart.
Gudomliga dygd! hur får jag ej känna,
Att ohämnadt såras ej löften och tro,
När ångrens tårar kinderna bränna,
När hjertat svider, och får ingen ro.
Ach svår, ach! svår är ynglingens bana:
Villorna ställa försåt för hans stig:
Men låt Sophi till din dyrkan mig mana:
Jag svär att i döden dyrka blott dig!