Nå! nå! unga Flicka! det stundar en dag,
Den stundar för dig som för alla,
Då härjaren skonar blott själens behag,
Då blommorna vissna och falla,
Då desse som räknat qvadrillernas tal,
Och skådat så snedt på hvar lycklig rival.
Och brunnit af ömhet, och smultit i qval,
Bli snögubbar, bleka och kalla.
Så flygen då, ynglingar, flygen omkring,
Och dyrken hvar leende tärna,
Och sluten kring henne en lysande ring,
En ring som kan anstå en stjerna.
Men himmelen mörknar och stjernan går ner,
Och tändes ej åter: hvad tröstar då mer
För alla de vakor, hon kostade er,
Och J henne skänkte så gerna.
Vårt lif är en lek, och den leken ej lång:
Så jolras af nöjenas dårar;
Men narri blir alfvare af mången gång,
Och rosen, man leker med, -- sårar.
Ve! honom som vishetens råd har försmått,
Och offrat sin ungdom åt nöjena blott,
Ej tänkt något ädelt, ej gjort något godt:
Han slutar visst leken med tårar.