15. BLYGSAMHETEN.

Stor är floden, der han dånar,

Och förkunnar, hvem han är.

Det är sant, att han förvånar;

Men jag trifves icke der:

Jag den lugna backen söker,

Som i tysthet far förbi,

Och sin gång i öknen kröker,

För att glömd och omärkt bli.

Yngling! ibland vettenskaper

Pryde äfven den vår själ,

Att besitta egenskaper,

Och att tålas likaväl:

Blomman vissnar, lagren bleknar,

Men det törne, hatet får,

Detta törne icke veknar,

Utan smärtor, utan sår.

Slå ner ögat, blygsamt blicka,

Stjernan blickar såsom du;

Rodna, rodna, sköna flicka,

Sjelfva himlen rodnar ju.

Låt de andra vara granna,

Låt dem tömma konstens glans

Du! blott fläta kring din panna

Blygsamhetens enkla krans.

Jordens ädle, jordens vise,

J som tänkt, och verkat stort,

Vi beundre, vi beprise

Allt hvad edra snillen gjort;

Men ett pris af högre värde

Dig, Sokrat, vi ville ge,

Du som oss den vishet lärde,

Att vår egen blindhet se.

Hvem är född att vinna ära,

Hvem är värd att vinna den,

Om ej han, som den kan bära,

Om ej blygsamhetens vän:

Som ju högre han är vorden,

Vet sig sänka desto mer:

Såsom fästet under jorden,

Under böljan sjunker ner.

Intet offer honom dårar,

Intet offer han försmår,

Men då smickrarn honom sårar.

Vet han gömma sina sår.

Alldrig, der han blomman röjer,

Går han känslolös förbi.

Nej! han tjuses, och han dröjer,

Men dock alldrig som ett bi.

Lärd af egna hårda öden

Att behjerta andras nöd,

Smyger han förtjust åt nöden

Mången gång sitt enda bröd:

Likt den sky, som sjelf försvinner

För att främja andras skörd,

Och i nattens stund förrinner

Alldrig sedd, och alldrig hörd.

Om han några dygder öfvat,

Han ej heller glömma skall

Alla frestelser han pröfvat,

Alla vådeliga fall:

Kallande i minnet åter

Hvad han tänkt, och hvad han gjort,

Han med blygsam sorg begråter

Allt hvad smickrarn kallat stort.

O! hvad har jag gjort i verlden,

Som förtjenar Skaparns nåd?

Är en känsla född af flärden,

Är ett lyckligt klokhetsråd,

Är det dygd, som skulle gillas

Inför helighetens Gud?

Kan hans öga då förvillas?

Får jag skämta med hans bud?

Om det första ax af våren,

I en följd af glada år,

Alltid synes på den såren,

Som hans egen hand besår,

Vittnar han: de växte alla

Genom Skaparns milda hägn,

Sjelf förmådde jag ej kalla

Ifrån skyn en droppe regn.

Om ifrån den glada kulle,

Dit han vågat klifva opp,

Han till öknen jagas skulle,

Gråtande ett älskadt hopp;

Låter han ej klyftan veta

Kanske väl förtjenta qval,

Låter han blott vänner leta

Törnens gångstig till hans dal.

Och om skymten af en lager,

Äfven åt hans hjessa räckt,

Allt för snart det hopp bedrager,

Som blef lika flyktigt väckt,

Slår han ej i fåvisk yra

Bitterhetens hesa larm,

Gömmer han sin ringa lyra,

Väl med sorg, men utan harm.

Vishetens förnämsta lära,

Vettets heligaste bud,

Sanna snillens första ära,

Ädla hjertans högtidsskrud:

Kärnan af den sanna styrkan,

Svaghetens förnämsta tröst:

Tag emot mitt slägtes dyrkan,

Äg ett tempel i hvart bröst!

Alla dygders ädla krona,

Dyrkansvärda blygsamhet!

Lär en yngling, att försona

Fordna känslors brottslighet.

Gif ditt alfvar åt hans ånger,

Gör hans glädje mera vis

Blif behaget i hans sånger,

Deras mål, och deras pris.

Michaël Choræi Samlade skaldestycken · 第 33 / 96 题