Det ädla, som Ni tänkt, det nyttiga Ni gjort;
Se der hvad Visheten skall ensamt kalla stort.
_Blom_.
Från brädden af det haf, der Nordanstormens Gud
Med skarp och vredgad röst förkunnar sina bud,
Och än en skummig våg mot aftonstjernan häfver,
Och än i böljans djup en ryslig afgrund gräfver:
Jag helsar skuggan af den strand,
Som vattnas utaf Venerns bölja:
Att känslans svaga utbrott dölja,
Och slagen af en okänd hand.
Men hvilket är det dån, som jag på afstånd hör;
Som skingrar örats ro, och hjertats lugn förstör?
Ack! dundra äfven här de ljungande kanoner,
Som störta dalens tjell, och hota högdens throner?
Fins ingen vrå, dit lugnet flyr,
Fins ingen däld, dit glädjen ilar
Och leende i skuggan hvilar,
När stormen öfver jorden gnyr? --
Dock detta skarpa ljud, som höres långt ifrån;
Är ej ett fältslags skri, är ej en segers dån.
Nej, dessa länge nog ha öfver jorden dundrat,
Nej, redan länge nog vi bödlarne beundrat:
Från städrens grus, från templens brand,
Nog länge dessa härskrin skallat,
Som hämndens viggar nederkallat
Mot hjertat af ett fosterland.
Det är ett större verk än detta usla stort,
Som menskan dyrka lärt, och blott förbanna bordt,
Som i en framtids dag, när segrarns stoder ramla,
Och tusend hjeltars namn i glömskans öknar famla
Skall dundra detta stora bud,
I mensklighetens döfva öra:
Den sanna äran vill blott höra
De gagneliga storverks ljud.
Jag nalkas: hvilken syn? hvad öde förde mig
Från elfvens lugna strand hän till ett inhemskt krig?
Hör! hur med vreda dån de om hvarandra brusa,
Se! hur med flaggigt mod de mot hvarandra rusa:
O! måtte dagens ljusa Drott,
O! måtte nattens herskarinna
Af inhemskt krig och tvedrägt finna,
I Manheim, denna tafla blott!
Mitt öga vändes bort: det aldrig dröja skall
Vid någon ryslig bild af höga olycksfall:
Se der en stilla å! dess åsyn mig behagar:
Så lungt och tyst, som den, förrinne mina dagar!
Så uti ödets granskap står
Den vise, der hans dag förrinner,
Och bullret blott hans öra hinner,
Men ej hans ädla hjerta når!
Dock! det är känslans pligt att lifligt taga del
I Skaparns underverk, i konstens skådespel.
Men fåfäng är den prakt, som endast känslan tjusar,
Förgäfves elfven ler, förgäfves forssen brusar,
Förgäfves slussarne mot skyn
Med stolthet sina kronor höja;
Den vises blickar icke dröja
Vid yttre glansen af en syn.
Se der! utbrister han, ett kraftigt vittnesbörd
Att menniskan är stor, fast hon är vilseförd;
Så mägtig, som den röst, bland dessa klippor ljuder,
Så mägtig är den röst, som hennes storhet bjuder:
Som bjuder att med väldig hand
De himmelshöga klippor spränga,
Med hvilka oss begären stänga
Ifrån fullkomlighetens strand.
Ja, jordens ädle Kung! hur är du icke värd
Beundrans höga rop -- och tårars tysta gärd.
Din egen lilla vrå med stolthet du förgäter,
Och stakar stjernors gång, och himlens omkrets mäter.
Hon störtar klippans spetsar kull,
Hon sönderbryter hennes grunder,
Den hand, som darrar några stunder
Och evigt göms i jordens mull.
Men hvilken var då du, som dyrkansvärd och djerf
Först lade verksam hand vid detta stora värf?
Du måste ägt en själ af tvefald koppar sluten,
Du måste ägt en hand ur hårda marmorn bruten,
Och alla hjeltar nederlagt,
Och sköflat alla jordens länder,
Då slutligt du din fana vänder
Emot naturens egen magt
Ja det var du, o _Carl_! hvars storhet vördas änn
Utaf det trogna folk, som dyrt betalat den:
Ja det var du som gick att med din järnarm lyfta
Ur forssens grymma djup den första tunga klyfta:
Som gick att fosterlandets nit,
Och Polheims ädla snille mana
Att genom berg och forssar bana
En jemnad väg för nyttig flit.
Gläds! detta stora värs med mera styrka skall
Förkunna hvem du var, än bräckta murars fall,
Än Narvska trummors klang, än Holofzins kanoner,
Än fallna Städers dån, och nederbrutna Throner;
Det skall Pultavas jämmerskri
Med kraftig stämma öfverrösta,
Och mensklighetens hjerta trösta
Och fosterlandets ära bli.
J hjeltar! J, som stridt med tigrens grymma mod;
Som lefvat utaf rof, och hedrat er af blod:
Ve Er! om intet värs i häfderna förkunnat
Att J blott någon stund åt ädla storverk unnat;
Ve edra namn, om dagens ljus
Uti den sena eftertiden
Blott läser dem på Pyramiden,
Upprest på fallna Städers grus!
Förlåt dem, Mensklighet! förlåt dem deras brott,
Glöm deras segrars mängd, mins deras dygder blott.
Och Du! som blickar fred från solens höga bana
Och sänder stormen blott att oss till lugnet mana:
Glöm allt, hvad flärden kallat stort,
Glöm krigets hjelm, och segrens fanor
Och hjeltens stjernor, hjeltens anor;
Och mins det nyttiga, han gjort!
Men glöm ej, Efterverld! de stora företag,
Som byggdes hundra år, och föllo på en dag;
Nej läs med häpen blick i präktiga ruiner,
På hvilka nattens Drott med sorgset öga skiner:
Det är ej nog till hjeltens pris
Att styrkans arm åt nitet låna,
Och verlden med dess värs förvåna:
Han måste äfven vara vis!
Se der af oklokt nit, se der af ovis magt
En evig minnesvärd i fasans hela prakt.[18]
O hvilka armas svett, som der förgäfves runnit,
O hvilken mängd af år, som fruktlöst der försvunnit,
O hvilka skatter dränkta der,
Att ge den vise detta nöje,
Att säga med ett tåradt löje:
Se menniskan hur vis hon är!
Mitt slägte stanna här, och se din vishets bild.
O! för ett falskt begrepp hur mycken möda spild:
System uppå system i glömskans flod stå sänkta,
Likt dessa slussar här, förstörda och fördränkta.
O hvilka mödosamma år!
Hur många tidehvarf försvunnit
Förrän man blotta vägen funnit,
Som till det sannas tempel går!
Och har man funnit den i våra ljusa dar?
Är det ej blott ett sken, som tjusar och bedrar?
Skall icke samma fors med styrkan af sin bölja
De visas byggnader i evighet förfölja?
Skall ej ett annat tidehvarf
Med blygsel våra misstag ärfva
Med högmod andra fel förvärfva
Åt sina barnabarn till arf?
Nej gläds! den vises blick i dag sin svaghet ser,
Och bygger ej sin tro på forssens ynnest mer.
Han söker icke mer att dessa klippor spränga
Som tankans högre verld från sinlighetens stänga.
Nej, styrd af religionens hand,
Han trygg Kanalen genomseglar,
Der himlen sig i böljan speglar
Och hinner tjust en önskad strand.
O du, som djerf och blind än söker denna rymd
Af tron allenast sedd, för tanken evigt skymd;
Den blick du höja vill, du i en afgrund sänker,
Du all din mödas guld i intets bölja dränker,
Du med en tunn och bräcklig slup
Den vilda forssens bölja plöjer,
Som blott en stund af ömkan dröjer
Att störta dig i dödens djup.
Ja svage dödlige! din egen vanmagt känn,
Se din förmågas grans, och öfverstig ej den.
Var glad i nöjets stund, var lycklig i din yra,
Men lär af vågens svall att öfvermodet styra.
Den vise ej förmäten går
Att mot naturens krafter strida;
Han smyger sig på forssens sida
Och glad ett önskadt lyfte når.
Så restes detta verk, som Sverges ära gör;
Uppå en annan grund, den forssen ej förstör.
Förtörnad våg på våg han utur djupet häfver
Och i sin egen barm förtviflande dem qväfver:
Då glad med skörden i sitt spår
Kanalen rinner genom fälten,
Lik den förtryckte dygdehjelten,
Som leende bland bödlar går.
Snart flydda tidehvarf! du för då icke blott
Till evighetens dom förödelser och brott:
Din sköna aftonsol ej rodnande beskiner
Blott fallna tempels grus, och thronernas ruiner:
På Götha elfvens glada strand
Dess sista blick med tjusning dröjer,
Till dess hon der fullkomnadt röjer
Ett mästerverk af fridens hand.
Den nästa morgonsol, ur böljan rinner opp;
Skall purpra dessa verk i följden af sitt lopp:
Skall med förtjusning se, hur flagg vid flagga höjes,
Hur böljans jemna rygg af tusen kölar plöjes:
Hur sliten fästande sitt hem
På Venerns blomsterrika stränder,
Upplyfter sina hundra händer
Och trött af skördar sänker dem.
Du fosterlandets vän! hvars känslofulla själ
Förtviflar vid dess nöd, förtjuses af dess väl,
O säg, med hvilken blick du detta storverk skådat
Som tusen åldrars vinst med kraftig röst bebådar:
O lär oss att på deras mull
Med tacksamhetens känsla vaka,
Som vågat egen vinst försaka
För detta ädla storverks skull.
Ja, helig är hvar graf, som i sitt sköte bär
De ädla armars stoft, som fordom svettats här:
Och J! hvars öppna hand åt fosterlandet räckte
Det guld, som sprider vinst från slägte och till slägte;
Så länge höjden gifver fall,
Så länge forssens bölja röres,
Och detta dån kring rymden höres,
Vår tacksamhet ej tystna skall!
Och J, som födens der, i andra tidehvarf,
Och dragen redbar vinst af detta stora arf,
Församlens någon gång på edra fäders grifter,
Och svären evig tro åt fredliga bedrifter.
Och svären att med flitens hand,
Och svären att med nyttans dygder
Försköna edra födslobygder,
Och gagna edert fosterland!
Ja ömma fosterland -- o evigt dyra mor!
Blif hädanefter säll, du hittills varit stor.
Du länge häpnad väckt, gå nu att afund väcka,
Och om åt dina barn du än skall lagrar räcka,
O! må de räckas åt den arm,
Som fridens glada yrken sköter,
Och endast mordgeväret stöter
I klippans ofruktsamma barm!