En allmän förskräckelse grep hufvudstadens befolkning, då den ena
trollpackan efter den andra började bekänna om satans tilltagande makt.
Stadsvakten fick sträng befallning att hela dagen om gå omkring på
torgen och vid hamnarne, för att efterhöra om någon svor eller på annat
sätt missbrukade Guds namn. Ty, liksom det en gång i forntiden skedde
med Sodom och Gomorrha, sade månge, skulle det en vacker dag komma ett
regn af eld och svafvel öfver den syndiga staden, om icke folket
bättrade sig, medan tid var. Presterna vordo också ifrigare än någonsin
i sina predikningar. Vakstugorna i de olika stadsdelarne fördubblades.
Man gick i processioner med långa vaxljus genom gatorna, och man
anstälde offentliga bönedagar till och med midt i veckan, allt för de
oskyldiga barnens skull, hvilka råkat så illa ut för den lede
arffiendens garn.
På qvällen, sedan rätten slutat ransakningen för dagen, brukade ofta de
ifrigaste af dess ledamöter samlas till enskild öfverläggning. Deruti
deltogo äfven utom stående personer, såsom hofrättens ledamöter och
stadens borgmästare, med flere betrodde män.
En qväll egde en dylik öfverläggning rum i stadshuset mellan
borgmästaren Trotzenfelt, magister Olaus och doktor Hjärne samt någre
andre. Den senare hade, som han sade, blifvit allt mera “dubiös” på
sista tiden och magister Olaus hade ansett för sin pligt att bringa
honom på bättre tankar. Men klockan hade redan skridit framemot tio,
utan att dispyten dem emellan haft annat resultat, än att borgmästaren
gång på gång fallit i bullersam sömn. Deras skäl och motskäl bildade
också ett “fram och till baka”, som kunnat söfva mången lifligare och
vaknare person än den säflige magistratspersonen i fråga.
— Om min käre värdigas tillåta — sade magister Olaus högtidligt, då
Hjärne började allt ifrigare förfäkta sin mening — skall jag i två ord
bevisa några enkla teser, hvarutaf skall framgå, att detta
trolldomsväsen, hvilket nu, Gud bättre, anfäktar oss, syndiga menniskor,
ej är någon fantasi eller underligt tycke, ej heller, som min käre
säger, en hetsig feber, som slocknar af sig sjelf, utan att det är ett
verkligt satans listiga spel, med förförelse till synd och derpå
följande evigt förderf. — Och efter som min käre, såsom en kristen egnar
och anstår, gerna, om möjligt, vill låta försoning gälla öfver straffet,
äfven för denna satans gemål, som nu sitter fängslad här under oss,
torde de vigtigaste skälen, som under ransakningen kommit i dagen, också
böra med allvar åter upprepas och skärskådas.
— Tillåt mig först fråga Ers ärevördighet — föll Hjärne nu i talet —
hvarför denna unga flicka ständigt kallas satans gemål. Och frågas äfven
derhos, hvarför, då barnen säga ja och hon nej, icke den enas nej är
lika giltigt som den andres ja?
— Här vitna icke endast barn, utan äfven många till mognare år komne.
Här är icke heller blotta vitnesmålet, som talar, utan än mer denna
stora nöd, som gör dem både andlig och lekamlig vånda och tvingar dem
att tala sanningen.
— Men jag kan ändock icke fatta — invände Hjärne — att detta kan gälla
mot en ärlig menniskas nekande.
— Att neka till en synd är infödt hos alla menniskor efter syndafallet
och ju ogudaktigare de äro, dess djerfvare neka de till sina synder,
särdeles trollpacket, hvilket, salva venia, inbillar sig att ingen
rättvisa biter, när det förlitar sig på satans hjelp och bistånd. —
Stundom spörjes väl också att någre gudfruktige föras af trollpackor,
men detta veta de ej, utan är då allt för dem som ett spökeri af den
onde tillstäldt, för att väcka split och räddhåga hos rätten.
— Det var då af denna anledning som Galna Brita togs för hufvudet, i
stället för den förnäma damen? — återtog Hjärne med ett ironiskt leende.
Denna fråga kom magister Olaus att plötsligt tystna. Det var också en
ömtålig sak hon rörde. När de senast dömda trollpackorna brändes hade
nämligen barnen berättat, att den elake gråtit och klädt Blåkulla i
svart, samt valt sig en ny drottning, som var en förnäm grefvinna. Saken
hade emellertid förefallit alltför dunkel, äfven för de nitälskande, att
dragas inför domstolen, hvilket också snart visade sig obehöfligt, sedan
magister Olaus förklarat att allt samman endast varit ett djefvulskt
gäckeri, och att den person, som barnen syftade på, icke var någon annan
än Galna Brita, som ofta brukade kläda ut sig i de förnämas trasor.
— Den saken är ännu icke slut — svarade också magister Olaus efter en
stunds eftersinnande. — När denna flickan bekänner, torde mycket, som nu
är oklart, komma i ljuset.
— Och Ers ärevördighet skulle våga att tillstyrka rätten så allvarliga
mått och steg; de kunde violera adelns privilegier?
— Vi handla i Guds namn, och för honom finnes hvarken hög eller låg —
svarade magister Olaus beslutsamt.
— I hören då, mine herrar — sade Hjärne — att vårt hopp står till denna
unga flickas sanningskärlek, ty hon kan lätt leda ofördragsamhetens
störtflod öfver det bästa och heligaste vi ega.
— Detta är hädelse mot kyrkan! — utbrast magister Olaus, allt ifrigare.
— Må det kallas så — svarade Hjärne stolt — af desse inskränkte
teckentydare i vår Herres oändliga vishetstempel. Men min mening står nu
fast, och, vill Gud, skall jag ock snart bringa klarhet i denna sak.
Rösterna hade blifvit allt högljuddare under sista delen af samtalet och
borgmästaren hindrades derigenom från sina utflykter till sömnens stora
förlikningsrätt. Han fann sig derför föranlåten att erbjuda sina bona
officia. Hans medlarekall möttes dock af oöfverstigliga hinder.
Hvad den ene påstod vara svart kallade den andre lika tvärsäkert för
hvitt. Och dervid hängde de sedan fast envisare, som han sade, än
kardborrar i en björnfäll.
Tvisten hade möjligen lätt nog kunnat afgöras, om de, i stället för att
söka afgöra den med ord, gått trappan utför och följt en kortväxt man i
spåren, hvilken, inhöljd i en vid ryttarkappa och med en slokig filthatt
på hufvudet, smög sig fram genom korridoren i jordvåningen.
Utan för dörren, der Elsa satt fängslad, stannade han, och en annan
person närmade sig från motsatt håll med en lykta i handen. Denne var en
medelålders man, med gulrödt kindskägg och bred mun. Den stora,
dinglande nyckelknippan, som han bar i bältet, gaf till känna hans yrke.
Han förde lyktan mot den kommande, och sedan han tyckts hafva öfvertygat
sig om, att denne var den han väntade, satte han en af nycklarne i låset
och sköt upp dörren.
Der inne var redan mörkt. Elsa hade krupit längst bort i ett hörn vid
fönstret och tycktes sofva. Mannen i kappan närmade sig henne.
— Vi hålla ord, som du ser — sade han och rörde vid hennes skuldra.
Hon stirrade häpen mot honom.
— Nej, gå härifrån, Ers nåd — skrek hon, då hon i honom igenkände tyske
grefven. — Jag vill icke följa Er.
— Kom nu, min sköna ros — återtog grefven i befallande ton. — Ett sådant
näste, som detta, passar icke dig. Hos mig väntar, som du sett, både
gyllenduk och perlor, samt kostligt vin.
— Hafven I öfverflöd derpå, fins det nog med fattige i staden — svarade
Elsa stolt, och sköt honom ifrån sig.
— Hvem håller du mig för, du trollunge? — Han skrattade härvid, så att
det gaf eko i hvalfvet. — Tror du mig om att gifva utan att få? Men
fresta icke längre vårt tålamod. Mäster Skarp är redan otålig, ty vi äro
ty värr icke, såsom presterna säga, imediate förde af den onde, utan
hafva endast genom hans gyllene smörja, fått vingar och fogelart. Derför
är tiden precieus.
Medan han yttrade dessa ord tog han af sig kappan och filthatten, samt
lemnade dem åt sin medhjelpare och satte i stället på sig en sådan
mössa, som stadsvakterna brukade, då de ej voro i tjenstgöring.
— Vill hon icke lemna sitt bo, den bleka dufvan — sade mäster Skarp med
ett hest skratt, i det han närmade sig henne. — Vänta blott när vingarne
börja svida.
— Håll ditt näbb, gamle uf! — snäste grefven, argsint — och hjelp hellre
till att få henne ut härifrån.
— Hå, hå! — skrattade mäster Skarp och raglade fram emot henne. —
Grefven kan man höra är sträng af sig i dag.
Det var tydligt, att den gyllene smörjan redan var af mäster Skarp till
stor del omsatt i rusets angenäma bilder. Grefven vardt också allt mera
otålig. Den ena eden följde den andre, och det var tur för mäster Skarp,
att de icke voro på annan ort. Dessa eder påskyndade emellertid icke det
ringaste mäster Skarp, som helt lugnt började hålla tal för Elsa om den
fara hon undginge, om hon följde honom.
— Vill kan tänka bli stekt, den lilla — sade han och tecknade förstulet
åt grefven — liksom Tysk Annika, hvilken stannade qvar, för att göra
Gudi en behaglig gerning, som presterna sade, förstås. Men så höllo de
också sedan på i fyra hela dagar att sveda henne, innan hon blef riktigt
stekt. Men se så, lugna dig nu, min unge lilla — fortsatte han och
fattade Elsa hårdt i armen samt förde henne framåt dörren. — Du skall
höra hvad folk säger dig, annars skall mäster Erik komma fram.
— Ack, låt mig stanna, mäster Skarp — bad hon. — Låt mig, i Jesu namn,
slippa att följa denne herre. Han vill mig endast ondt.
Mäster Skarp såg på henne och log. Det var den gamle gårdshundens blick,
när han ser en råtta drunkna i dammen framför sin koja.
— Hå, hå, min vackra dufva — svarade han, skrattande — kanske du tror,
att jag går i kolt och icke sett maken till broken förr en gång.
Han lade, medan han talade, kappan öfver hennes skuldror, satte
filthatten på hennes hufvud och, förmanande henne vid lifsstraff att
iakttaga fullkomlig tystnad, hvad än skulle hända, förde han henne ut i
korridoren.
Grefven skyndade före dem.
Han var, som nämndt, klädd såsom stadsvakt och i halfdunklet var detta
en ypperlig passer-sedel. De fingo också ostörde lemna korridoren och
hade äfven trapporna bakom sig samt skulle just vika af öfver
fängelsegården, då en af borgarvakten, som hade sitt vaktställe midt
emot stadsvakten, stälde sig i deras väg. Grefven sade fältrop och
lösen, men mannen var drucken och tycktes söka tvist.
— När stod det skrifvet i plakatet — skrek han mot dem — att en
stadsvakt icke först skall göra honnören för borgarvakten?
Det var ett gammalt tvisteämne, som han syftade på med denna fråga.
Mellan de båda hedervärda korporationerna hade nämligen otaliga trätor
och slagsmål haft denna tvist om honnören att tacka för sitt upphof.
Grefven var emellertid okunnig om denna, de båda vakternas, cause
celèbre, och han glömde sig dess utom ända derhän, att han, i stället
för svar, gaf borgarvakten en mindre vänlig spark, samt hotade honom med
värjan, om han inte fort packade sig undan. Men karlen var hvarken feg
eller tillräckligt drucken, för att icke fästa sig vid skymfen.
— Hej, så'n karl! — skrek han och drog sjelf värjan. — Han vill se hur
handskmakaren i Arboga sydde förskinn åt stora tjuren!
— Der har du då till både kaskett och förskinn — sade grefven och gaf
honom ett kraftigt slag på handen, så att han släppte värjan. Mäster
Skarp fattade samtidigt Elsa om lifvet och sökte tränga sig mellan
soldaten och porten.
Men hastiga steg hördes nu från korridoren.
— Seså, kamrat — sade grefven, som insåg det farliga i sitt läge, och
klappade soldaten på axeln — släpp oss fram vår väg. Du kan sedan få
göra oss sällskap dit öfver på “Spruckna pipan”, och när du funnit åter
din plit, skola vi tömma ett stop eller par för honnören.
Knekten syntes icke obenägen för denna uppgörelse.
Men under försöken att komma förbi de stridande hade Elsa mist hatten.
Hennes bleka anlete och långa hår öfverensstämde för litet med
ryttarkappan, för att icke någre andre borgarsoldater skulle, tack vare
det starka ljusskenet från fönsterna i öfra våningen, fästa sig dervid.
— Rasande vacker fogel! — ropade en af dem, med ett grin. — Den vill jag
dansa med.
— Seså, ur vägen! — skrek grefven emot dem allt mer otålig.
— Hå, så'n ettervigg! — Nehej, stopp vackert! De stälde sig i rad
framför honom.
— Så ska' jag stoppa Er, för fan i våld! — skrek han och sökte att med
några kraftiga hugg komma förbi dem. Men det var icke första gången som
de varit med i dylik excess. Borgarne gingo den tiden på stadens
fäktskola lika flitigt som någon adlig junker, och icke nog dermed, de
anfallne fingo dess utom förstärkning uti en kortväxt borgare, som i
samma ögonblick klef in genom porten med bardisanen på axeln.
När denne såg hvarom fråga var, stälde han sig genast på sina anfallne
kamraters sida. Det skulle också troligen icke dröjt länge, innan
grefven, oaktadt sin skicklighet som fäktare, lidit ett fullständigt
nederlag, allra helst som fångvaktaren passat på tillfället och smugit
sig undan, innan det vardt fullt allvar af. Men nu skyndade äfven någre
af stadsvakten till stridsfältet hvilka, då de i Schlangenfeld trodde
sig igenkänna en af sina egna kamrater, genast stälde sig på hans sida.
Striden vardt derför snart i full gäng och gården genljöd af vilda rop
och svordomar. Båda sidorna fingo efter hand förstärkningar. I
trapporna, på gården, öfver allt, der det fans så stort utrymme, att två
män kunde fatta tag i hvarandra, kämpades. Det var som om två fiendtliga
element plötsligt lössläppts ur sina förvaringsrum, för att förinta
hvarandra.
Båda partierna tycktes hafva samma sträfvan, nämligen att drifva sina
motståndare till baka i deras vaktstuga. Men då de voro jemnstarka,
vardt detta en lika stor omöjlighet för dem, som det är för tvänne lika
tunga personer att väga upp hvarandre.
Från bardisanerna öfvergick man derför snart till de långe
ryttarepistolerna, och det ena skottet efter det andra smattrade och gaf
skrällande ekon från de tysta gränderna utan för.
Bullret trängde äfven upp till de tvistande kommissarierna, och
borgmästaren grep sitt spanska rör, för att tillhålla vakterna der nere,
att uppföra sig tystare. När han öppnade dörren till korridoren, vardt
han emellertid icke litet förvånad öfver att finna denna upplyst af
flammande fackelsken, och att se bardisansspetsarne höja och sänka sig
öfver trappräcket. Men han var van vid dylika lekar och, snarare
rullande än klifvande, skyndade han ned för den branta trätrappan och ut
på gården, slående omkring sig med sin långe rörkäpp åt alla sidor.
— Der har du för den slängen, Jonas Värme, — skrek han, pustande, — och
der har du till hemkomstöl Joachim Bryggare! Nå hvad är detta för excess
och satans buller? — ropade han, då han ändtligen utkom på gården och i
den tjocka borgaren med bardisanen igenkände sin gamle vän och frände,
mäster Fibiger, bagaren.
— Åh det är endast stadsvaktens fel, — svarade denne drygt. — Och vi
tänkte också fråga vördig borgmästaren om icke det är rätt och billigt
att stadsvakten först gör honnören, såsom det står i kungens plakat?
— Visst så, visst så! — sade Trotsenfeld, ännu pustande efter
andedrägten. — I tredje paragrafen står det, att derest båda vakterna
mötas, stadsvakten först skall göra honnören.
— Ja visst! ja visst! Det ha vi också sagt! — ropade ett tjog röster, —
men detta sätta de sig öfver, förstås.
— Nå nå, nå nå, go' vänner, — varnade borgmästaren. — De trilskne skola
få sin förmaning, allt efter skadan, som uppkom af deras elakhet — ja,
de skola för böfveln få rida på trähästen — och det så att det smakar —
men hvem började leken? — den der någon viglar upp till ondt, honom
skall dubbelt straff varda tillmätet, heter det.
Man letade bland stadsvakten, men det var uppenbart att de ännu höllo
den skyldige gömd mellan sig, för att få straffet mildradt.
När man slutat att leta, vände sig mäster Tistel, hvilken, som kändt,
hörde till stadsvakten, till borgmästaren och sade med ett knipslugt
leende:
— Nu var det så, att två af oss och en af borgarvakten möttes här nere,
och det gör väl ingen hel vakt, som det står i plakatet.
— Två på ena och en på andra sidan, — upprepade borgmästaren, slagen af
denna anmärkning. — Nej, då blir för böfveln ingen honnör vid vakt.
— Men, Ers högloflighet, — inföll en af borgarne, — det som gäller såsom
honnör för hela vakten skall väl gälla äfven för delarne. Hur månge
skulle annars vara borta i höga magistraten, för att inte denna skulle
få sin fulla honnör.
— Annan sak karl, annan sak, — sade borgmästaren, och förde käppknotan
till näsan, med högvigtig min, — annan sak, säger jag. Vid rätten har
hvar och en lika anspråk på vördnad, som heta rätten. Jag till exempel,
— här blåste han upp sig alldeles otroligt, — har samma anspråk på
honnören, som rätten sjelf, förstå'n I det go' vänner?
— Och om Ers högloflighet alltså skulle möta tvänne af kämnersrätten, —
inföll nu mäster Fibiger, — skulle väl icke de ha honnören, kan tänka?
— Nej, för pocker i våld, vän Fibiger, — här skrattade han, så att
mungiporna nådde öronen, — och tacka dem också böfveln för det.
— Och inte finge heller Ers högloflighet försaka rangen efter nådiga
förordningen om rangen?
— Nej, för visso ej! Ganska rätt! Ja, du är en god borgare, vän Fibiger
och jag kunde också aldrig tro annat än att du skulle ha rätten på din
sida. Men I, Era lymlar af stadsvakten. Er skall jag vackert lära mores.
Den vördige magistratspersonen var så fördjupad i beundran öfver sitt
rättvisa utslag, att han icke märkte huru tvänne af borgarne kommo
framsläpande en qvinna från den i mörker liggande delen af gårdsplanen,
förr än de stodo alldeles framför honom.
Han ropade högt till af förskräckelse. Der stod ju, på knapt två
armslängders afstånd från honom den farliga trollpackan, lifslefvande.
Han darrade betydligt på målet, när han ropade efter mäster Skarp att
komma ut.
Denne framträdde strax med hatten i hand, ödmjukt bugande sig för sin
höge förman. Han kunde dock ingenting upplysa, rörande denna mörka sak,
sade han, ty att dörren hela tiden varit stängd till Elsas rum, derpå
kunde han aflägga den heligaste ed. Nyss på stunden hade han sjelf sett
henne derinne.
Icke mindre förvåning uppstod, då vid uppräkningen ingen af stadsvakten
saknades. Det vardt derför omöjligt att få reda på den som börjat
excessen. De ende, som trodde sig känna igen honom, voro Jonas Värme och
mäster Skarp, men hur de mönstrade den ene efter den andre af
stadsvakterne, kunde de icke finna skymt till likhet mellan honom och
någon af dem.
När de slutat, vände sig mäster Skarp till borgmästaren och hviskade åt
honom sakta i örat:
— Tro mig, Ers högloflighet, han var ingen annan än den onde sjelf. När
jag der borta såg på honom bakom Jonas Värmes rygg, syntes alldeles
tydligt, hur en lång svans stack fram under kappan på honom —
Och härvid blef det. De båda vakterna ansågo sig hafva varit utsatta för
satans frestelse och skylde hela excessen derpå, hvilket helt säkert
icke vardt dem till men, och i kammaren en trappa upp gaf händelsen
senare på qvällen, anledning till mycken deliberation. Den frågan lärer
verkligen på fullt allvar framkastats af magister Leufstadius, huruvida
det vore möjligt för den onde, att på en gång föreställa tre personer.
Magister Olaus deremot dref den satsen, att den lede endast hade
förmågan att framtrolla en occulis qvantitatis. Deraf hade det händt,
att Jonas Värme tyckte sig samtidigt se honom i tre riktningar, fast han
i verkligheten endast fans i en.
På detta sätt fick ju saken en ganska “naturlig” förklaring, tyckte de
fleste, om än andre, och deribland Hjärne, snarare ville skylla både
synvillan och excessen på den “gyllene smörja”, hvarom grefven talat och
som mer än en gång förut fuskat den lede i handtverket.