(London.)
Det är så underligt tomt och kallt att vara här. Jag trifs icke, ty jag
är ännu alltför främmande för att rätt kunna njuta af ensamheten, som
eljes är mig så kär.
Vistelsen här förefaller mig närmast som en frivillig landsflykt. Om jag
hade godt om penningar, så att jag alltid kunde åka, och om jag hade
någon människa här, som jag kunde hålla af och som brydde sig om mig, så
skulle jag kanske trifvas.
Men nu!
Jag känner en riktig ångest, när jag tänker på att gå ut på gatan bland
dessa förskräckliga hästar, af hvilka jag väl en vacker dag skall kastas
omkull. Det är ohyggligt att ständigt gå med den föreställningen för
ögonen. Det är icke muntert att vara fattig, närsynt och illa klädd.
Och så är mitt lif ödsligt. Jag är så trött ibland, så trött af att
alltid nödgas gå ensam, alltid vara kylig och lugn eller kylig och stel,
alltid tvungen som i en rustning af kall metall. Rustningen skyddar, men
den är tung, och den kyler genom märg och ben.
Ah, att kunna känna tilltro till en människa! Åh, att vara afhållen, att
äga främsta rummet i en människas hjärta. De vanligaste, de tarfligaste,
de minst snillrika kvinnor ha kunnat uppnå detta -- men icke jag! När
jag varit dödstrött, har det aldrig funnits en axel, som jag kunnat luta
mig mot i fullt förtroende. Jag har aldrig fått visa mig vek, som jag
är.
Jag hade tänkt skrifva resebref att sända hem till någon tidning; det
hade alltid gifvit en smula inkomst. Men jag har beslutat mig för att
icke försöka direkt slå mynt af hvad jag ser.
Om jag skrefve resebref härifrån, skulle jag komma att förråda min
okunnighet, min hjärnas förfärliga tomhet. Jag bör tvärtom vara tyst,
dölja mig och i all stillhet söka kapa åt mig den smula vetande, som det
kan bli mig möjligt att nå. Det är som om min okunnighet och min dumhet
rent af skulle trycka mig till jorden, när jag icke är i Tibble. Där, i
fänadens sanna hemvist, är jag skyddad mot själfkännedomens styng, men
där förfäas jag själf.
Dock, icke allenast där, förefaller det mig -- -- åh, jag blir ju mera
tom för hvar dag som går -- -- --
Denna pröfningstid i helt nya förhållanden skall icke bli förspilld, jag
börjar känna det nu. En del af min känslosamhet, min trängtan till lycka
skall kanske värka bort därunder, och det vore alltid en vinst för den,
som icke har rätt att fordra lifvets solsken.
Jag kände mig alldeles som urhålkad i går, alldeles öde invärtes. Hufvud
och hjärta lika tomma -- ingenting annat än kaos och medvetande om
ödsligheten som sväfvade öfver mörkret. Jag tror, att det står någonting
dylikt i bibeln. Men här fanns ingen gud, som bjöd »Varde ljus!»
Jag trodde, att världsstaden skulle hjälpa mig glömma. Misstag! Intet
hjälper mig utom min egen vilja.
I går kväll, när jag skulle lägga mig, var det som om viljan vaknat i
mig. Jag hade hela tiden här varit så hopplöst förtviflad, att jag
tyckte alla ansträngningar fruktlösa, fann det lilla, som jag genom
arbete skulle kunna uppnå, icke värdt att äga. Men i går kväll, då jag
var ensam i min kammare, var det som om trotset rest sig igen, likt en
krigare, som dukat under, men som icke ger sig utan strider ännu på knä
tills lifvet förrunnit.
Det gör detsamma, hvart mina ansträngningar leda, men jag ger mig icke!
Jag tog en grundlig afgnidning och sof en sund, stärkande sömn. Jag
vaknade med fast beslut att taga itu med arbetet, lika godt hvartill det
båtar. Jag har också arbetat hela dagen utan ett ögonblicks uppehåll.
Men nu behöfver jag någon att tala till, att tala uppriktigt till; och
jag har ingen annan än mig själf.
Det är icke underligt, att tanken på en så svag, så splittrad och så
veklig personlighet kunnat fängsla mig. Det ligger helt enkelt i, att
han är den ende, jag träffat, som vågat älska mig. Att jag ser, hur
hoplappadt, hur trasigt, hur skrynkligt och urblekt det stackars stycke
»kärlek» är, som han räckt mig, hjälper icke: för en kvinnas hjärta är
_något_ af det åstundade alltid bättre än _intet_.
Få se om jag är stolt nog och stark nog att kasta bort smulorna, emedan
jag vill äga någonting helt eller ingenting alls. Få se, om jag är
helgjuten nog att icke nedlåta mig till kompromisser. Få se, om mitt
arbete är stort nog att fylla hela min tillvaro. Få se, om jag har
karaktärsadel nog att hellre vandra enslingens raka, ödsliga väg än vika
in på slingriga smygvägar, där kreti och pleti ta sin lilla siesta och
skvallra om sin medvandrare.
* * * * *
Jag ser de sminkade damerna rundt omkring mig, på teatrar och offentliga
platser, och jag erinrar mig Francillons replik: »När jag tänker på, att
det finns någonting gemensamt mellan dessa varelser och mig, och att
detta någonting är du!»
Nej, nej, nej! Engifte, se där det enda riktiga ögonmärket att sträfva
efter. Allt det andra är förbannelse, förbannelse för alla parter. Hvar
ny erfarenhet visar mig endast detsamma, hvart starkt intryck pekar
endast ditåt.
Jag medgifver, att det bör finnas öfverseende för de förvillelser, som
icke gifvit djupare skada åt karaktären, jag medgifver, att äktenskap
kunna grundas på misstag; det kan då understundom vara önskligt, att de
upplösas; men idealet, önskningsmålet är och blir den ömsesidiga
troheten, beslutet att hålla fast vid hvarandra, viljan att älska
hvarandra, alltid och i allt; i kärlekens smekningar, i barnen och i det
gemensamma arbetet. Två äro starkare än en; två böra de möta ålderdomen,
och den skall bli mindre tung; två böra de invänta döden, och den skall
bli mindre förfärande.
Den frestelse, jag känner att mottaga en kärlek af annan art, kullkastar
icke mitt argument. Det är just känslan af, hur låg, hur fattig, hur
tarflig denna kärlek är, trots all sin så kallade poesi, som gör att jag
klarare än någonsin ser mång-kärlekens förbannelse -- hur leken med
trohet och beständighet nöter och utplånar det bästa i en människas
moraliska karaktär.
_Jag_ skulle i alla händelser ha viljan att vara trogen, genom att låta
känslan afsvalna till en fast vänskap. Men den vårdslöshet, hvarmed han
betraktar det hela, kan icke bli utan inverkan på mig. En karaktär sådan
som min erfar en smula ringaktning vid åsynen af en karaktär sådan som
hans; och där ringaktning finns, blir kärleken antingen låg och sinnlig,
eller också förvandlas den till ett slags öfverseende välvilja, som har
mycket litet med kärlek att skaffa.
Det är samhället, som gjort oss kvinnor trofasta, jag erkänner det
gärna; af naturen äro vi väl icke mera trofasta än männen. Men det
förefaller mig, som om troheten skulle vara det eftersträfvansvärda, och
i så fall finns intet skäl att låta kvinnan vänja sig af med den. För
att uppnå likställighet, vore det nog bättre, om mannen ålade sig själf
den trohet, han kräfver af kvinnan.
* * * * *
Det är för underligt, det är riktigt otäckt att tänka på, hur föga det
finns af verklig tillgifvenhet och aktning i den känsla jag hyser för
honom. Jag känner den eggelse, som man erfar vid ett schackparti, jag
känner en hungrig nyfikenhets hela lockelse, när jag frågar: hur känns
det att älska och vara älskad? Jag känner äfven mer: en förfinad hunger
efter smekningar. Af själfva den gröfre sinnligheten känner jag
ingenting alls, åtminstone icke ännu.
Hvarför har jag så länge sökt förgylla honom i mina egna ögon? För att
förgylla mitt eget handlingssätt, naturligtvis. För att inbilla mig, att
jag ansåg honom förtjäna den kärlek, jag icke kunde låta bli att ge.
Men kommer det någonsin något godt af att ljuga för sitt bättre jag?
Nej. Låt mig se det, som det är, och låt det så komma till hvad det
vill. Om jag icke kan känna någon aktning för hans karaktär och ingen
tilltro, måste orsaken därtill ligga hos honom. Jag önskar ju ingenting
högre än tänka högt om honom. Må han öfvertyga mig om, att han förtjänar
det.
Det finns också en annan anledning till mitt själfbedrägeri. Det har
funnits stunder, då han visat mig en vinnande själsfinhet, som kommit
mig att blygas öfver hvad nedsättande och föraktligt jag skrifvit om
honom. Men är det värre att skrifva så än att -- mot sin vilja --
tvingas af hans egna ord och handlingar att tänka så? Det har dessutom,
djupast i mitt sinne, funnits en hemlig baktanke: att jag en gång i
fullt förtroende skulle skänka honom mitt hela lifsinnehåll och äfven
dessa blad. Jag önskade då, att ingenting, som han kunde finna sårande,
här skulle få rum. Men sanningen måste ju fram.
Hå, ingen fruktan! Han skall aldrig gifva sig åt mig så helt, att jag
förpliktas till en så oerhörd ärlighet. Han riskerar minsann ingenting,
kan alltså aldrig komma att lida för min skull. Allt hvad smärta och
olycka, som kan växa upp ur detta, skall falla öfver mig ensam. För hans
skull behöfver jag aldrig känna några samvetsskrupler.
Jag är honom ingenting skyldig. Ingenting! Han har ingen rätt att fordra
större förtroende, än han själf kan tillvinna sig, och ju mindre han får
af mig, dess bättre, ty grannlagenhet gent emot kvinnor hör icke till
hans starka sida, hur mycket han än berömmer sig däraf.
Till ingen människa vill jag säga ett förklenande ord om honom, men jag
är icke blind för hans svagheter, och jag behöfver hålla mig skadeslös
genom att på dessa blad rätt grundligt förtala honom. Ha, ha, ha!
Kvinnonatur!
En liten småaktig hämnd för allt hvad jag lidit genom honom.
I min lifstid skall ingen människa läsa dessa anteckningar. De äro mina
egna, ingenting annat än surrogat -- jag äger icke en människa att älska
och att tala med. Och när jag blir död, är allt mig likgiltigt. Hvarken
skam eller heder kunna nå mig då.
Det är en obeskriflig lättnad, jag kan känna af att skrifva så här,
alldeles ut ur mitt eget hjärta. Hur måtte det då icke vara, att äga en
människa att tala till!
Jag nekar icke till, att jag äfven hyst en hemlig tanke: Om den känsla,
jag nu brottas med, endast skulle vara en hjärtats missvisning; om det
skulle komma en ännu osedd -- om det skulle kunna finnas någon för mig,
som det fanns en Lewis för George Eliot.
Dårskap! Och om så vore! På elden med allt det förflutna! -- det vore då
värdelöst för mig. Eller hela mitt lif uppslaget för hans ögon. Hvad
vore då allt det lilla, lumpna, mot det enda stora och härliga!
Nej. Jag behöfver vara sann mot mig själf. Och jag vill vara det.
* * * * *
Elsa Finne! Stackars Elsa Finne! Du kan aldrig bli annat än en kvinna.
Hur har icke detta tyngt mig ända sedan min barndom! Parian kan aldrig
lyfta sig ur sin kast! En halffärdig varelse kan aldrig bli ett helt för
sig.
För den, som känner det så, är denna stad ett helvete. Man tvingas att
hvarje ögonblick tänka på hvad kön man hör till.
Jag längtar efter mitt arbete. Hvad de fem veckor, jag ännu har framför
mig här, synas långa!
Men skulle det då vara omöjligt att arbeta här? Yttre hinder existera ju
blott för lättingen. Duktiga arbetare veta alltid att öfvervinna dem.
Jag har plågats af, att I. M. icke skrifvit till mig en enda rad. Hur
lugnt och godt skulle det icke kännas, om vi vore vänner.
Men det är icke hans likgiltighet, som gör mig förtviflad. Hvad som
tynger mig mest, är känslan af min brist på snille och på kunskaper.
O Gud -- hvilken tomhet, tomhet! Med en allt lugnare förtviflan börjar
jag tänka på själfmord. Jag är icke olycklig. Men jag är oduglig. En
författare utan snille! En kvinna utan en kvinnas kall. Hvad skall jag i
världen?
Om jag blott icke vore så rädd för den fysiska smärtan! Om jag hade ett
smärtfritt dödande gift. Vetenskapen borde skänka detta åt oss, som
ingenting ha att lefva för.
* * * * *
Det är icke möjligt att bli kvitt tanken på honom. Ingenting annat än
det strängaste arbete kan göra mig till herre däröfver. Det är starkare
än jag. Allt hvad jag sett, allt hvad jag upplefvat, allt hvad penningar
kunna skaffa tycks lika maktlöst. Det enda, som intresserar mig, är hvad
som i än så ringa mån ställer mig i ett slags förbindelse med honom:
platser som han sett, människor, som känna honom, konstverk, som han
älskar.
_Hur vi återsågo hvarandra_.
Jag hade skrifvit till honom, att jag skulle komma, men jag visste ju
icke, om brefvet träffat honom.
I den ljumma, instängda höstskymningen satt jag ensam på mitt rum och
väntade, våndades, gissade. Hurudant skulle vårt möte bli? Jag satt och
virkade så länge jag kunde se. Jag ville i den mekaniska
sysselsättningen finna en motvikt mot själsoron; men till sist var jag
så hopplöst uttröttad. Hvad tjänade kampen till? Jag var och blef blott
en misslyckad, föraktad skribent.
Jag kastade mig på divanen borta vid fönstret och försökte sofva. När
jag legat där en stund, knackade det. Han kom. En kall, ovänlig
hälsning, en min som tycktes säga: hvad vill du här?
Vi satte oss, och han började tala. Hån. Icke en vänlig min. Ingenting.
-- Ni skrifver ohöfliga bref. Och så anspelningar på hans triumfer i
Italien. -- I Firenze -- det är där man får nådestöten. Långa svarta
satan, hvilka ögon han satte på mig! Han såg hur jag led, han njöt af
det. Och han skröt med sin markisinna, med hvad hennes hushållning
kostar om året, oberäknadt toaletter och mannens utgifter. Jag vet icke,
hur mycket det var, en 60,000 eller 100,000 lire om året.
Och så hån igen. -- Och nu känner ni hela min resa. Men om kvinnorna
skall jag akta mig att tala, om dem får ni ingenting veta. Små sarkasmer
och nålhvassa blickar.
Med ett tag kastar han sig tillbaka i stolen, knäpper händerna fast om
sina upplyfta knän, spärrar upp sitt stora, svarta gap och ger till ett
skratt så sataniskt skadegladt, som om han plötsligt gripits af
vansinne.
Och så skulle han gå. Jag var så trött och så förplågad. Icke ett
vänligt ord, icke ett tecken till, att vi någon gång stått hvarandra
nära.
-- Min syster frågade mig häromdagen, hur många flammor jag hade. Tio,
svarade jag. Nej, du har minst aderton! Dubbelt så många som muserna!
Hon har kanske rätt i alla fall. Jag tycker själf, det börjar bli för
många.
Det var en förfärlig natt som följde. Jag låg som i eld -- -- --
Förskjuten, förkastad med hån och skam. Helt och hållet i hans händer
genom min oförsiktighet, prisgifven åt hans godtfinnande, knäckt i mitt
arbete, strypt i min ekonomi, bunden i fattigdom, knuffad ned från min
sociala ställning och sparkad ut i obemärkthetens mörker.
Jag led af en smärta just vid hjärtat. Jag tyckte, det fanns ingen
lindring i annat än att sätta revolverns mynning mot bröstet och trycka
af. Jag badade i svett. Jag är så rädd för döden.
Han hade varit så hård, så hjärtlös, så omänsklig. Skulle jag böja mitt
hufvud så ödmjukt och dö? Skulle han hålla af mig för denna slafviska
undergifvenhet? Nej. Han skulle skämta och skratta åt, att en af hans
»flammor» tagit lifvet af sig på grund af obesvarad kärlek. Det skulle
bli en välkommen triumf för honom, och det sista som följde med mig från
denna härliga värld skulle vara hans förakt.
Var jag då icke en människa i hans ögon? Nej, endast en kvinna --
leksaken, odalisken. Och hvad är ett människolif för denna världens
store?
Känslan af att dock vara en lefvande varelse med samma förmåga att lida,
frukta och kämpa, som han själf, reste sig i uppror. Hade han rätt att
plåga och pina mig blott för att till sist trampa mig ner i jorden och
gå vidare?
Hur lång skulle den väg vara, som betecknas af nedbrutna
kvinnoexistenser? Jag kunde sätta gränsen, jag, om jag hade mod. Jag
kunde döda honom. Jag skulle få straff -- javäl. Men man kunde också
hålla mig räkning för, att jag skaffat undan skadedjuret.
Jag var böjd för att stå risken, om jag blott icke misslyckades. Jag
började tänka på, hur det skulle kunna utföras.
Han är rädd för att dö. Han är snabb och stark; att skjuta framifrån
skulle vara omöjligt. Jag skulle misslyckas, och hans hat skulle bryta
lös -- hans föraktande, vredefyllda blick skulle säga: sådan var du!
-- -- -- Skammen eller en skymflig död som själfmördare -- löjet öfver
att ha velat tillgripa en teaterkupp -- -- nej, om jag bestämde mig för
det, så måste det vara med garanti att lyckas.
Enda sättet, men det säkra, var att låta honom se på något eller läsa
någonting framme vid bordet och att själf stå bredvid och skjuta honom
mellan skuldrorna, med revolvern ända in på rocken. Skottet skulle
alltid döfva så mycket, att jag kunde hinna ge honom ett till.
Men skjuta bakifrån? Se honom vända sig om, bitter, hatfull, döende --
denna människa, för hvilken jag krupit i stoftet som en hund -- -- nej
det var för vidrigt.
* * * * *
Om morgonen satte jag mig att arbeta innan klockan var sju. Och dagen
gick. Men på kvällen bröt lifsledan åter våldsamt fram. Det kändes som
skulle jag icke kunna lefva längre.
Dock -- först ville jag skrifva till honom; och jag sände ett stadsbud
med brefvet. Jag minns icke klart, hvad jag skref, men det var ungefär
så här:
»Jag hade hoppats att få säga er farväl, men ni hade icke ett vänligt
ord att ge mig. Jag fick nöjas med mindre medkänsla än en döende hund
får af sin herre.»
En half timme senare kom han.
-- Hur kan ni göra era vänner ondt med att skrifva sådana bref?
Han tvingade mig att äta. Och ändtligen blef han god mot mig, som om jag
vore det stora barn jag är; han drog mig till sig och smekte mig och
sade, att jag var dum, att jag borde läsa och arbeta, och att han skulle
titta till mig, när han hade tid. Och så skrattade han, i det han
tryckte mitt hufvud in till sig. Han kunde nog förstå, hur retsamt det
måste kännas att vara så där »numrerad».
Och så gick han.
-- Ni behöfver stå under kommando! sade han.
Åh, ja, ja, ja!
* * * * *
Han kom på förmiddagen.
Jag våndades. Kunde jag bara få veta, om han vill vara af med mig eller
icke.
Jag kunde hvarken tala eller tänka.
Vi sutto helt nära hvarandra, främmande af allt det, som kommit emellan
oss.
-- Jag har något att bedja er om.
-- Hvad då?
-- Säg att jag skall gå.
-- Hvarför skulle jag säga det?
-- För då gör jag det.
-- Hvarför skulle ni gå?
-- Jag vill gå, men jag kan icke, om ni icke säger det.
-- Nå, så gå då!
Jag såg på honom. Den som kunde tyda detta ansikte!
-- Det är så dumt, det är så dumt att aldrig kunna vara ärlig. Hvarför
kan man icke säga hvarandra farväl?
-- Det enda verkliga farväl är det som aldrig säges.
Det var tydligt nog, men ändå:
-- Om jag visste! -- Åh, jag såg, jag såg in i detta opålitliga ansikte,
som om mina ögon kunnat draga fram sanningen därur. -- Om jag visste,
hvad ni vill -- om jag skall gå eller stanna.
-- Nu slår jag er!
-- Ja, gör det, det är visst det enda som hjälper!
Trots allt måste jag skratta åt mig själf.
* * * * *
Han kom på kvällen. Jag hade min nya, vackra vinterklädning med röda
västen på.
-- Nu är ni i bättre humör. Att en dam har en ny klädning på sig, är
alltid ett godt tecken!
_Han_ var i bättre humör. Han satt på mitt skrifbord och jag i
skrifstolen, och vi småpratade rätt gladt. Det var något af den gamla
vänligheten. Men när han skulle gå, frågade jag:
-- När får jag se er igen?
-- Försöker ni binda mig med löften, så kommer jag aldrig!
Hur ansiktet blef vredt och ovänligt.
Jag sträckte båda mina händer tillbaka för att visa, hur fri jag ville
lämna honom.
-- Nej, nej, nej! Jag _vill_ icke binda er!
-- Seså, var nu lugn. Jag vet ju, att ni icke vill.
Han reste sig.
-- Omfamna mig, så att jag får känna, att ni är en människa!
Och sedan:
-- Jag kommer nog snart igen
* * * * *
Han kom, vänligare och belåtnare än vanligt, tog mig i handen och förde
mig bort till divanen, där vi satte oss, och så kysste han mig.
-- Man kan se er från andra sidan gatan.
-- Det bryr jag mig icke det minsta om!
Han reste sig och rullade ner gardinen.
Där var det gamla igen, att han kan vara så hjärtevinnande vänlig, och
att det är så härligt att sluta fred. Vi kysste hvarandra och voro
vänner på nytt. Efter allt detta!
Jag satt med blicken sänkt. Han såg in i mitt ansikte, och när jag
rodnade, småningom, stigande, medan jag icke helt kunde låta bli att le,
då log också han -- åt att jag kunde sitta där och rodna. Jag vände mig
mot väggen, så att han icke skulle kunna se mitt ansikte.
-- Jag blygs.
-- Blygs ni? Då skall jag icke röra er! Hans ansikte mörknade åter.
Hur jag krympte under denna kalla, ovänliga blick! Han flyttade sig
långt bort och talade som till en främling. Jag skulle velat kasta mig
om hans hals och be om förlåtelse, men blygdes också för det.
Vi gingo ur vägen för hvarandras tankar och samtalet var tvunget.
Men hur det var, kysste han mig ändå till afsked. Och jag -- jag måste
ha fred: jag slog armarna om hans hals och bad honom stanna några
minuter till. Han såg tveksamt god ut, blickade mig i ansiktet och
småskrattade.
-- Ni är så dum! sade jag. -- Ni säger att jag icke kan längta.
-- Har ni längtat efter mig?
-- Ja, ja, ja! Nej, gå icke -- stanna ett par minuter.
-- Jag måste gå, men jag kommer igen. -- Jaså, ni kan längta så
förfärligt? Jag längtar aldrig efter någon människa!
Ja, så måste jag låta honom gå.
* * * * *
Han kom följande dagen, men var trött och nervös. Sedan såg jag honom
icke alls på två dagar.
Det var tämligen sent och skymde starkt den kvällen, då han åter
uppenbarade sig. Han var trött och förstörd. Där ståndar just nu i
bladen en väldig fejd om hans namn.
-- Jag har alltför många fiender!
Han berättade, att han föregående kväll varit mycket nedstämd. Han hade
fått ett anonymt bref fullt af hotelser och de gröfsta okvädinsord. Han
var rar som han alltid är, då han är ledsen. Han böjde sitt ansikte gång
på gång öfver mina händer för att dölja tårarna, som ville fram.
-- Stryk håret från min panna, sade han.
Jag strök skyggt, en smula tafatt, öfver hans täta, vackra hår.
-- Nej, ni skall taga hårdt, sticka fingrarna helt igenom det!
Jag gjorde så.
-- Nej, mer, mer! sade han, då jag ville sluta. -- Jag har ett oerhördt
behof af smekningar -- och så berättade han, hur Hillevi, hans lilla
dotter, kan komma in i hans rum, knäppa upp hans väst och stryka med
sina små händer öfver hans blottade bröst.
Jag kan tänka mig, hur lugnande de måste kännas för hans
söndersplittrade väsen dessa energiska smekningar, i hvilka hon lägger
all sin kraft, hela sitt älskande lilla hjärtas värme.
Han satt och såg på mig med sina underbart vackra, tåriga ögon. Och så
sade han plötsligt:
-- Du är godheten själf!
Han sade det tyst, liksom för sig själf. Och i det ögonblicket såg han
själf god och trofast ut.
Herre Gud, hvarför skall han, med alla sina lyckliga naturgåfvor, vara
så falsk och dubbel -- så opålitlig och ombytlig!
-- Alltid kommer jag till er, när jag är sorgsen. Ni har ju nästan
aldrig sett mig glad. Men i Italien -- där var jag glad! Där skulle jag
vilja lefva och dö.
Så kom han till sitt älsklingstema, sina älskogshistorietter.
-- Ja, jag förstår, kom jag att säga en gång, på tal om någonting i hans
förhållande till en älskarinna.
-- Nej, det förstår ni alldeles icke! Ni står som ett nyfiket barn
utanför och ser på allt sådant. Ni har inga anlag åt det hållet!
Han ville ha något att dricka; och jag tog fram vår champagne.
-- Men jag kan icke draga upp korken.
-- Om jag kunde allting lika bra, som det! Och han citerade ett par
franska vers om, hur mången morgonrodnad funnit honom i färd med att
lossa bandet på en sammetsmask eller korken på en champagnebutelj.
Han stod borta vid fönstret, bände och bråkade, men ståltrådarna voro
starka. Jag satt i divanen och såg på honom. Jag afgudar denna starka,
resliga och ranka gestalt. Jag såg honom teckna sig som en silhuett mot
den ljusa gardinen: den djärfva profilen, det strida håret, som flammade
i det döende ljuset. Hvad han var vacker!
Och så kom han som segrare, efter att ha brutit alla hinder. Men
champagnen var ljum. Det gjorde ingenting, vi kunde slå seltersvatten i
för att få den kall. Och så satte han sig hos mig på divanen. Jag måste
åter stryka med mina händer genom hans hår. Jag gjorde det mindre
bakvändt, började få vana.
-- Mera, mera -- nej fortsätt!
Jag önskade ingenting hellre.
Han talade om en dam, som har en underbar makt öfver honom. Hon har
visst icke några glänsande egenskaper, är hvarken vacker eller snillrik
och hon är så feg, att hon kan begå rena brott af idel feghet.
-- Ni är ingen förbrytarenatur -- sade han till mig -- ni är en gås, en
beskedlig gås!
Människokännare!
-- Åtminstone har jag en känsla af, att ni vill mig väl.
-- Ja, ja.
-- Men någon riktig kvinna är ni icke.
-- Jag? Jo.
-- Minns ni en viss afton?
Han böjde sig fram och såg mig in i ögonen.
-- Ja. Än sen?
-- Men sen? Nu då? Vill du?
-- Nej.
-- Vill ni icke?
-- Säg _du_! Jag gömde mitt ansikte mot hans rock. -- Ah, säg du till
mig!
-- Nå, vill du?
Han gick bort till dörren, tog ur nyckeln på yttersidan, satte den i
innantill och vred om. Så kom han och tog mig i handen och reste mig
upp.
-- Se icke så högtidlig ut!
Jag var nyfiken, nyfiken, nyfiken. Han har rätt jag står som ett barn
utanför och är nyfiken.
Jag lät honom hållas. Jag visste hela tiden, att min natur icke kan
draga mig med. Men jag har ett så omättligt begär efter smekningar,
liksom han.
Han drog mig fram, fint och vackert, som i en fransäs. Jag satte mig i
divanen. Men -- -- -- jag kände en stark hand kring min strupe -- mitt
hufvud trycktes tillbaka -- -- åh, en sådan kyss skrämmer mig och lämnar
mig kall. Jag tror att också han var kall.
Jag gömde mitt ansikte mot hans axel. Han såg förvånad på mig.
-- Du vill icke?
Intet svar.
-- Du vill att jag skall förföra dig, men det blir icke af.
-- Nej, jag vill icke att du skall förföra mig.
-- Du vet icke alls hvad du vill! sade han, till hälften förargad och
gaf mig ett halfhårdt slag på kinden.
-- Blif nu icke ond! Jag lade armarna om hans hals. Han blef så svart i
ansiktet, medan han satt och såg på mig. Han såg och såg.
-- Tror du att kvinnor äro blygsinta?
-- Ja.
-- Nej. De äro icke så blygsinta som män!
Han reste sig för att gå och kysste mig lätt till farväl.
-- Tack för allt hvad du varit för mig! hviskade jag sorgset.
-- Du har ingenting att tacka mig för. Jag har ingenting gett dig.
Han gick mot dörren. Jag blef stående. Skilsmässan sammansnörde mitt
hjärta.
-- Du vill ha sinnen, men du har inga, ljöd det borta från dörren.
(Sant.)
-- Tvärtom, svarade jag lågt.