I.

För mer än hundra år sedan blef en bonde ägare till herresätet Ryd.

Denne Nils Troelsson skall ha varit en dugande man. Han hade vid unga år

äktat en torparedotter från Finnbygden och som följd af sitt missgifte

råkat i delo med sin släkt, därför kom han att odla utsocknes jord; men

han hade lyckan med sig, hans kvinna födde honom åtta barn, och med

hårdt arbete och klok förtänksamhet grundlade han välstånd åt dem alla.

Äldste sonen Troels löste till sig gården och tog fatt där fadern

slutat. Moar och hult blefvo till åkrar under hans händer, stenar till

bröd, trä till guld. Han tog namn efter sin mors hembygd, kallade sig

patron Finne till Ryd och var en verklig herreman, med stort anseende

för rikedom och gudsfruktan.

Vid fyllda fyrtio år gifte han sig med en stiftsjungfru, hvars blåa och

frusna blod han icke synes ha varit man till att tina. Hon gaf sitt

ja-ord i hastigt mod och följde honom till altaret på trots mot sin

böjelse för en friherre, som icke haft mod att binda sig vid henne, då

hon var fattig, fast han senare icke saknade mod att kränka henne med en

bekännelse om sin kärlek. Detta tilldrog sig i hennes eget hem på Ryd,

tre månader efter bröllopet, en dag då luften var kväfvande het och

jasminerna doftade bedöfvande. Fönstren stodo öppna till förmaket, där

hennes nåd mottog sin gäst, och trädgårdsmästaren, som sysslade i

rosenlandet där nedanför, hörde hans lidelsefulla tal -- -- Det dröjde

icke länge, innan han åter red bort från Ryd. Hennes nåd skall då ha

hetsat hundarna efter sin ungdoms älskade.

Till sin make nämnde hon ingenting härom, men allt från den dagen var

det som om hon fått ovilja för honom. Hon undandrog sig hans smekningar.

Troels Finne var en okonstlad natur utan hum om den högre analysen. För

honom hade lifvet dittills varit ett enkelt räknestycke, hvars facit han

funnit utan svårighet. Också på känslolifvets område höll han sig

uteslutande till quatuor species. Skriften lärde att en hustru skall

vara sin man underdånig; och där fanns intet undantag för det blå

blodet. Då hans hustru icke dess mindre envist undandrog sig alla kraf,

som han ställde på hennes person, sökte han i Guds namn tilltvinga sig

sin rätt; därvid kom det till ett våldsamt uppträde, och hon slog honom

till nödvärn.

Då förstod han, att här var olycka på färde och vände sig både till

präst och läkare med bön om råd. Prosten manade honom, att med kristligt

tålamod bära den pröfning, Försynen pålagt honom, då segerns krona utan

tvifvel skulle komma honom till del i ett annat lif; men doktorn gaf

hopp om, att segerns krona skulle tillfalla honom redan här på jorden,

kanske snart nog, eftersom hennes nåds sinnesretlighet utan tvifvel

berodde på vissa omständigheter...

Nyheten öfverraskade Troels Finne så mycket mer, som han strax antog,

att den eljes glädjande tilldragelsen skulle vara helt nära förestående,

och på detta antagande grundade en beräkning, hvars facit han i

förolämpande ton delgaf sin hustru. Hon blef mycket blek, men försvarade

sig icke.

Tidpunkten för barnets födelse godtgjorde till fullo, att räknestycket

var falskt i grunden, men därmed förändrades ingenting i förhållandet

mellan makarna. Hennes nåd synes icke ens ha känt någon glädje af att

bli mor, och Troels Finne friade allt sedan förgäfves till sin egen

hustru.

Han förstod aldrig anledningen till hennes kallsinnighet, hur bittert

han än grubblade däröfver; men bibelns berättelse om det första

syndafallet föreföll honom dädanefter symbolisk och han sade sig själf,

att förbannelsen ännu häftade vid frukterna från kunskapens träd. Icke

dess mindre hungrade han alltjämt efter Evas äpple och kände det som en

brännande skam att ha blifvit utdrifven ur paradiset. Af hungern och af

skammen blef han småningom fräck till sinnet, fördes så in på lastens

vägar, stal sig in i andras lustgårdar, blef en liderlig sälle och

dryckesbroder, förföll på några år till en ruin.

Hvad hans barns mor än må ha känt därvid, aldrig klagade hon.

Känslosvammel och pjunk föraktade hon, och den påflugna nyfikenheten

höll hon sig förnämt från lifvet. Hon var för stolt att köpa sympati med

förtroende.

Världen gaf henne ingen sympati. De flesta menade, att hon själf

förvållat både sin egen olycka och sin mans förfall. Hon som ingen

kärlek velat gifva, kunde ju ingen trohet fordra.

-- Hvem vet likväl, om icke också hon i själ och blod hungrat efter den

stora ömheten, den hjärtats välsignelse, som aldrig kom henne till del.

Starka kvinnor längta ofta efter att få vara svaga, och frusna efter att

få smälta i vekhet.

Här var karg natur, och harfven hade gått tungt öfver jorden, billarna

hade trängt så djupt, att alla spirande känslor exstirperats, och den

grå myllan bar sedan hvarken blommor eller skördar.

Tiden, som ordnar allt utan hänsyn till enskilda små människors

önskningar eller förhoppningar, gaf småningom häfd åt missförhållandet

mellan omakarna. De lefde hvar för sig i hvar sin våning af herregården.

Barnet, som skulle ha blifvit ett föreningsband mellan föräldrarna, blef

i stället ett tvistefrö, ty också drinkaren älskade sitt eget blod i

detta nya lif och kräfde genkärlek. Döden slet tvisten, visare än kung

Salomo. Troels Finne afled plötsligt, vid fyrtioåtta års ålder, och

lämnade Ryd åt sin änka och sin son.

Elsa Finne I-II · 第 6 / 37 题