För mer än hundra år sedan blef en bonde ägare till herresätet Ryd.
Denne Nils Troelsson skall ha varit en dugande man. Han hade vid unga år
äktat en torparedotter från Finnbygden och som följd af sitt missgifte
råkat i delo med sin släkt, därför kom han att odla utsocknes jord; men
han hade lyckan med sig, hans kvinna födde honom åtta barn, och med
hårdt arbete och klok förtänksamhet grundlade han välstånd åt dem alla.
Äldste sonen Troels löste till sig gården och tog fatt där fadern
slutat. Moar och hult blefvo till åkrar under hans händer, stenar till
bröd, trä till guld. Han tog namn efter sin mors hembygd, kallade sig
patron Finne till Ryd och var en verklig herreman, med stort anseende
för rikedom och gudsfruktan.
Vid fyllda fyrtio år gifte han sig med en stiftsjungfru, hvars blåa och
frusna blod han icke synes ha varit man till att tina. Hon gaf sitt
ja-ord i hastigt mod och följde honom till altaret på trots mot sin
böjelse för en friherre, som icke haft mod att binda sig vid henne, då
hon var fattig, fast han senare icke saknade mod att kränka henne med en
bekännelse om sin kärlek. Detta tilldrog sig i hennes eget hem på Ryd,
tre månader efter bröllopet, en dag då luften var kväfvande het och
jasminerna doftade bedöfvande. Fönstren stodo öppna till förmaket, där
hennes nåd mottog sin gäst, och trädgårdsmästaren, som sysslade i
rosenlandet där nedanför, hörde hans lidelsefulla tal -- -- Det dröjde
icke länge, innan han åter red bort från Ryd. Hennes nåd skall då ha
hetsat hundarna efter sin ungdoms älskade.
Till sin make nämnde hon ingenting härom, men allt från den dagen var
det som om hon fått ovilja för honom. Hon undandrog sig hans smekningar.
Troels Finne var en okonstlad natur utan hum om den högre analysen. För
honom hade lifvet dittills varit ett enkelt räknestycke, hvars facit han
funnit utan svårighet. Också på känslolifvets område höll han sig
uteslutande till quatuor species. Skriften lärde att en hustru skall
vara sin man underdånig; och där fanns intet undantag för det blå
blodet. Då hans hustru icke dess mindre envist undandrog sig alla kraf,
som han ställde på hennes person, sökte han i Guds namn tilltvinga sig
sin rätt; därvid kom det till ett våldsamt uppträde, och hon slog honom
till nödvärn.
Då förstod han, att här var olycka på färde och vände sig både till
präst och läkare med bön om råd. Prosten manade honom, att med kristligt
tålamod bära den pröfning, Försynen pålagt honom, då segerns krona utan
tvifvel skulle komma honom till del i ett annat lif; men doktorn gaf
hopp om, att segerns krona skulle tillfalla honom redan här på jorden,
kanske snart nog, eftersom hennes nåds sinnesretlighet utan tvifvel
berodde på vissa omständigheter...
Nyheten öfverraskade Troels Finne så mycket mer, som han strax antog,
att den eljes glädjande tilldragelsen skulle vara helt nära förestående,
och på detta antagande grundade en beräkning, hvars facit han i
förolämpande ton delgaf sin hustru. Hon blef mycket blek, men försvarade
sig icke.
Tidpunkten för barnets födelse godtgjorde till fullo, att räknestycket
var falskt i grunden, men därmed förändrades ingenting i förhållandet
mellan makarna. Hennes nåd synes icke ens ha känt någon glädje af att
bli mor, och Troels Finne friade allt sedan förgäfves till sin egen
hustru.
Han förstod aldrig anledningen till hennes kallsinnighet, hur bittert
han än grubblade däröfver; men bibelns berättelse om det första
syndafallet föreföll honom dädanefter symbolisk och han sade sig själf,
att förbannelsen ännu häftade vid frukterna från kunskapens träd. Icke
dess mindre hungrade han alltjämt efter Evas äpple och kände det som en
brännande skam att ha blifvit utdrifven ur paradiset. Af hungern och af
skammen blef han småningom fräck till sinnet, fördes så in på lastens
vägar, stal sig in i andras lustgårdar, blef en liderlig sälle och
dryckesbroder, förföll på några år till en ruin.
Hvad hans barns mor än må ha känt därvid, aldrig klagade hon.
Känslosvammel och pjunk föraktade hon, och den påflugna nyfikenheten
höll hon sig förnämt från lifvet. Hon var för stolt att köpa sympati med
förtroende.
Världen gaf henne ingen sympati. De flesta menade, att hon själf
förvållat både sin egen olycka och sin mans förfall. Hon som ingen
kärlek velat gifva, kunde ju ingen trohet fordra.
-- Hvem vet likväl, om icke också hon i själ och blod hungrat efter den
stora ömheten, den hjärtats välsignelse, som aldrig kom henne till del.
Starka kvinnor längta ofta efter att få vara svaga, och frusna efter att
få smälta i vekhet.
Här var karg natur, och harfven hade gått tungt öfver jorden, billarna
hade trängt så djupt, att alla spirande känslor exstirperats, och den
grå myllan bar sedan hvarken blommor eller skördar.
Tiden, som ordnar allt utan hänsyn till enskilda små människors
önskningar eller förhoppningar, gaf småningom häfd åt missförhållandet
mellan omakarna. De lefde hvar för sig i hvar sin våning af herregården.
Barnet, som skulle ha blifvit ett föreningsband mellan föräldrarna, blef
i stället ett tvistefrö, ty också drinkaren älskade sitt eget blod i
detta nya lif och kräfde genkärlek. Döden slet tvisten, visare än kung
Salomo. Troels Finne afled plötsligt, vid fyrtioåtta års ålder, och
lämnade Ryd åt sin änka och sin son.