Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta
omkull det lilla bordet med flaskan och glasen.
-- Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå!
Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och började
sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna henne:
skrämseln hade fått makt med henne.
-- Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon kunde icke
få fram några andra ord än dessa.
Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: hon
var icke mycket över halv åtta.
-- Den går så långsamt, tiden -- --
Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen
ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita kvinna,
och hennes nakenhet lyste.
Tomas satt länge kvar hemma efter middagen, länge efter det att kaffet
var drucket och cigarren utbrunnen.
Han hade icke någon brådska längre.
Det var så tomt i rummen. Greta var ute -- hon skulle väl se på
julklappar i butikerna -- och fadern hade gått på en bolagsstämma.
Var var modern?
Han fann henne i sängkammaren; hon läste i Thomas a Kempis.
-- Om de yttersta tingen.
Tomas satte sig ned hos henne utan att säga något, och hon läste högt
för honom med en mild och låg röst.
"Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på domens
dag, då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och en
måste själv bära sin bördas tyngd? Ju mer du nu skonar dig själv och
lyder köttet, desto svårare bliva då dina kval, och desto mera sparar du
tillsammans att då förbrännas. Och det gives ingen last, som icke skall
få sitt eget kval."
Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns axel
och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta dagen.
"-- -- Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ack, ett
långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden."
Den sista dagen, uppståndelsen... Skulle den dagen verkligen en gång
gry, eller var det en saga bara?
Gravarna öppnade sig, tusenåriga valv rämnade, och den sista dagens vita
ljus föll in, där det förr var mörkt. Jorden spydde lik ur sitt
innandöme, och liken blevo levande: händer famlade och ögon stirrade,
och en av dem stod redan upprätt, yrvaken och bländad, med handen för
ögonen: solen, havet!
-- Du hör inte på, sade modern sakta. Du tänker på något annat.
-- Jo, jag hör...
Och hon fortsatte att läsa, tills Tomas plötsligt reste sig, fattade
hennes hand, smekte den, kysste den.
-- Godnatt, sade han endast.
Hans röst var grumlig; han kände det som om gråten ville fram.
Och han gick.
Modern satt kvar i tankar och lät boken falla ned mot knäet. Tomas hade
aldrig förr brukat kyssa hennes hand.
Tomas gick ute i snön.
Den gamle mystikerns ord ringde honom ännu i öronen.
-- Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ett långt liv
gör icke alltid människan bättre.
Men nej, det var icke möjligt, att det redan skulle vara slut för honom.
Han var så ung, han hade nyligen fyllt tjugu år. Han var ju så helt ung,
och han hade ännu så mycket ogjort i världen.
Det måste finnas en utväg. Var det ingen som han kunde rådgöra med?
Ingen som ville hjälpa honom?
Kanhända att han nu kunde träffa Hall hemma. Det var kanske redan för
sent, men han ville likväl tala med honom.
Han stannade utanför Halls port och såg upp åt hans fönster, och han
började redan fatta nytt mod, då han såg att det lyste i springorna vid
gardinernas kanter. Han sprang uppför trapporna och ringde. Vad betydde
det att han icke kom ut och öppnade? Han var ju hemma -- det lyste i
fönstret --
Och då han åter gick nedför trappan, förstod han, att han måste uppgiva
hoppet.
Det var kallt i rummet, då han kom hem; han bad värdinnan att göra upp
eld. Hon hade redan bäddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle
komma sent hem.
Tomas drog fram en stol till brasan och värmde fötterna vid elden.
Han frös.
Det snöade alltjämt, och genom snön flackade det röda skenet från
smedjan mot brandmuren mitt över gården, och smedens slägga hamrade som
vanligt utan rast. Blåsten ven i alla springor, och emellanåt skrällde
det till i fönstret.
Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton...
Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stående sedan den
tiden Märta brukade komma till honom. Han tömde genast två glas efter
varandra, och det värmde något.
Ja, Märta... Voro hennes tankar hos honom i kväll?
Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjäs...
Var det alltså allvar, att han skulle dö just nu i kväll?
Ja, han kunde icke se, att det återstod någon annan utväg. Han hade
levat med förbundna ögon. Det var kanhända en dröm, allt vad han hade
upplevat, en hemsk, förvirrad dröm, och skottet skulle väcka honom. Ja,
det blev bäst så. Vad gagnar att leva länge, då vi dock så föga
förbättras?
Han förstod ingenting i sitt liv, nu då han tänkte tillbaka på det. Det
var som då man drömmer: man går gata upp och gata ner, som om man hade
något viktigt att uträtta, man går ut och in i främmande hus, man deltar
i de löjligaste och meningslösaste uppträden, och man finner allting
naturligt och i sin ordning och låter ingenting förvåna sig. Så vaknar
man och söker erinra sig vad man har drömt och söker efter någon
betydelse i det, och då är det alltsammans en massa dumheter utan mening
och sammanhang.
Vad han längtade efter att vakna, en gång för alla!
Men om han blev lurad, om det kanske bara var tomrummet, som väntade
honom, ett svart hål i jorden och ingenting annat? Eller om det skulle
komma en efterräkning; om han kanske skulle ställas till ansvar, för att
han hade drömt bort sitt liv med en så dum och dålig dröm...
Å, det sista var han icke rädd för. Han hade väl egentligen inte varit
värre än de flesta andra, och han hade väl också gjort något gott.
Ja, hade han?
Och han började tänka efter. Han var övertygad om att han i själva
verket hade utfört en hel mängd goda gärningar, fast han icke just nu
för tillfället kunde erinra sig så många. Men någon enda borde han
likväl kunna påminna sig. Det var egendomligt... Hur han än grävde i det
förflutna, fann han ingenting som han kunde berömma sig av, icke det
ringaste, mera än att han en gång förra året hade givit bort en gammal
vinteröverrock åt en fattig. Men det var ju icke han själv, utan hans
far, som bekostade hans kläder; egentligen hade han alltså icke haft
någon rättighet att ge bort rocken. Dessutom kom han mycket väl ihåg,
att fadern ett par dagar förut hade sagt något om att rocken kunde
vändas; men Tomas ville mycket hellre ha en ny. Troligtvis var det
egentligen därför han hade givit den åt en tiggare.
Besynnerligt i alla fall... skulle han icke kunna finna någon enda god
handling i sitt liv...
Han torkade kallsvetten ur pannan och slog bort tanken med en
axelryckning.
Skulle han kanske tända lampan och skriva några brev?
Nej, inga brev; inga förklaringar. Det bör ha skett i sinnesförvirring;
de efterlevande vilja nog helst ha det så.
Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens
slägga hade tröttnat, och skenet från hans ässja flammade icke längre
från brandmuren mitt emot.
Gården sov i vintermörkret.
Tomas var trött. Han beslöt att kläda av sig och gå och lägga sig.
Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov... Han
började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke
var någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern
stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud.
Han klädde av sig i mörkret, rullade ned gardinen och kröp ned i bädden.
Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp det
längre?
Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen...
Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde
hans mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det
för en löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom -- att hans liv
hade varit meningslöst och dåligt? Vårdagarna med Ellen, sommaren med
Märta, nej, det kunde man sannerligen icke kalla meningslöst. Om det var
meningslöst, vad skulle man då säga om dem, som förnöta sitt liv med att
sitta i ett ämbetsverk eller på ett kontor, eller med att stå i en
kateder och prata dumheter, som hans far till exempel? Nej, det var han
som hade haft rätt, han hade icke levat som en dåre utan som en vis, och
som en vis ämnade han dö!
Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste
sig i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av.
Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna
kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår. Det var likväl något
vått på kudden, det måste vara blod...
Vinet tyngde hans huvud; han föll tillbaka mot kudden och somnade tungt.