Gatstenarna brände under fotsulorna, och husens väggar glödde vita som
aska. Staden låg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk
himmel.
Människorna förbannade solen och smögo sig framåt i skuggan, varhelst en
mörk strimma stod att få, tätt under murarna och djupt inne i alléernas
skymning.
I Webers våning var det tyst. Professorn hade rest till Tyskland, Greta
var i Skåne. Fru Weber satt i ett soffhörn i sängkammaren och läste
Thomas a Kempis och grät. Det kunde emellanåt hända henne, att hon med
en gång kände sig så ensam och övergiven mitt i sin familj, att hon icke
visste någon annan råd än att gråta. Hennes barn växte ifrån henne. Vad
visste hon om deras vägar? Det föll över henne en frossbrytning av
ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller
nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi veta det och utan
att vi kunna göra något. Fröet är kanhända redan sått, kanske i går
eller i förrgår, kanske också någon hemlig olycksdag för många år sedan,
det gror i tysthet, och en dag skjuter det upp med giftiga blommor och
grönsvarta bär... Men Tomas låg på soffan i sitt rum. Han hade rullat
ner gardinen, oaktat det var mitt på förmiddagen och hans rum låg åt
skuggsidan, ty den motsatta väggen stack och pinade hans ögon med sitt
vita eldhav. Den bok han nyss tagit ner från hyllan hade fallit på
golvet. Han kunde icke läsa.
Märta...
Vad trodde hon, vad tänkte hon om honom? Gång på gång hade han satt sig
ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt och
icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, fyllt
av ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en gång, två
gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det på nytt och
brände det vid ett ljus.
Hur går hennes dag?
Läser hon, syr hon som förut, leker hon med sina syskon? Och vad talar
hon om med de sina?
Gatans larm trängde in genom det öppna fönstret. Det var ett skrammel,
som om helvetets alla bryggarkärror fått befallning om att dagen i ända
köra fram och åter just på deras bakgata.
Tomas gick upp och stängde fönstret; därefter kastade han sig åter på
soffan.
Kanhända går hon ensam i skogen dagarna igenom. Och om natten... Stiger
hon upp om natten, går hon ut på bryggan och ställer sig att stirra ned
i vattnet?
Hur många dar hade det gått sedan midsommaraftonen? Fem dar, sex dar
hade det redan gått. Nära en vecka.
Han hade blivit en smula förlägen, då hon frågade honom, om han tänkte
på henne ofta. Han visste med sig själv, att han oftare tänkte på Ellen
än på henne. Det var då... Nu tänkte han på henne ständigt, ständigt.
Och Ellen hade han glömt.
Stackars Ellen... Han hade icke handlat rätt emot henne.
Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack omkring
för hans ögon. Kanhända var det dumma och elaka människors små svarta
själar, som blivit dömda att fladdra omkring för att plåga de dumma och
elaka människor, som nu befolkade jorden. Det kunde vara ett värdigt
påhitt av någon dum och elak gud...
De kröpo i hans öron och kittlade hans mungipor, och på hans näsa satt
en och tvättade sina bakben.
Tomas gick ut i köket efter flughåven och började en ursinnig jakt.
Efter ett par minuter hade han tröttnat, öppnade fönstret, skakade ut
flugorna och lade sig åter.
Hans vackra dröm om vinterkvällar framför brasan, med huvudet i hennes
knä... Fördärvat, förstört, förbi!
Och bröllopsnatten... Alltid skulle han taga ut i förskott... Det var
orätt, det borde man aldrig göra.
Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans
hals och kyssa honom på ögonlocken och giva honom vackra namn, som han
icke förtjänade, men som det ändå var roligt att höra.
Han bet i den kudde han hade under huvudet, så att den nötta sidenvåden
gick sönder och han fick munnen full av dun och fjäder. Han vände sig
mot väggen, domnad av hettan i rummet, och lät blicken irra sig trött i
de trånga farlederna mellan tapetens slingor, till dess att hans ögon
kände samma längtan efter en stor, ljus yta, som seglaren efter havet.
Havet... Det var längesedan han såg havet.
Det stora, blå havet.
Tomas gick villrådig av och an på Blasieholmskajen. Han längtade efter
att andas salt luft. Vilken båt skulle han välja?
En herre, som hade mycket bråttom, hälsade på honom vänligt och
familjärt. Tomas besvarade hans hälsning artigt, förstrött. Det var
häradshövding Ratsman; han såg fet och glad ut och hade en ljus halsduk,
och han steg ombord på Lidingöbåten, just då den lade ut. Han bodde icke
på Lidingön utan i Vaxholm, men han skulle väl hälsa på några bekanta...
Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd ångbåt.
Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart.
-- Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid
havet...
Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud,
därefter gick han ombord.
Det hade blåst upp en frisk östlig vind. Måsarna på strömmen skreko och
larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, tindrande
vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjärnfall mitt
på dagen och stego åter upp med något sprattlande och blankt i näbben.
Ångvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av alla slag korsade
varandras väg, och solen blänkte fram som en mattröd kopparskiva genom
moln av stenkolsrök. Tomas stod betagen och följde med ögonen en
bländvit mås, som nyss hade strukit så tätt förbi hans huvud, att han
kunde känna fläkten från hans breda vingar och se hans vildfågelsjäl
tindra fram i det lilla kolsvarta ögat. Han spände långsamt en vid
halvcirkel in över Skeppsbron, vilade några sekunder över popplarna och
blodlönnarna i den lilla tysta och oåtkomliga sagoträdgården mellan
slottets flyglar, tog därefter vägen åt öster, ut över strömmen, och
blev borta i det blå.
Ångbåten lade ut. De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som en
rad av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, som
bildar övergången från Staden till Söder, kröpo människorna om varandra
som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött i
vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna
se, hur kraftigt de svuro över hettan. De höga granitväggarna med de i
berget utsprängda trapporna väckte till liv hos honom ett dunkelt minne
av att han någon gång i skoltiden hade gått upp för dessa trappor i
sällskap med Märta och Greta -- någon dag i jullovet, med snö och grå
himmel... På den tiden hade han ännu icke upptäckt, att Märta Brehm var
vacker, och det var hon kanske icke då. De båda flickorna hade gjort
narr av honom hela tiden, av någon anledning som han icke längre
erinrade sig... På södra bergen tog idyllen vid, småstadsidyllen med
stugor och plank och mörka, svala fläckar av grönt. I en hängmatta under
ett stort kastanjeträd låg en rödklädd ung flicka och sov.
Djurgårdens villor dansade förbi, och Blockhusudden passerades. Det
gamla förfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och
på gårdsplanen, där gräset växte högt mellan kullerstenarna, låg en lat,
gul hund tillplattad som om han varit målad på marken och sträckte alla
fyra benen ifrån sig så långt han kunde.
Ute på Värtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och stänkte
ända upp i ansiktet på Tomas, som stod uppe på kommandobryggan och
pratade med kaptenen. Han hade glömt alla sina sorger och åter kommit i
glatt humör.
Då klockan närmade sig fyra, gick han ner i matsalongen för att äta
middag.
Det var nästan tomt därnere. Två rödbrusiga lantbor hade just slutat att
äta, då Tomas kom in; de betalade och stego upp på däck. Vid ett bord
satt styrmannen ensam och åt med religiöst allvar. Det var en solbränd
man med mörka ögon och svart hakskägg. En blek ung flicka passade upp
honom med mjuka slavinnerörelser, utan att säga ett ord.
Tomas drack två glas brännvin och en flaska öl. Han var i ett äkta
reslynne och hade kommit i en stämning som om han vore ute på
upptäcktsfärd efter okända världar. Han visste ingenting om Utö. Kunde
det bo några människor därborta? Några stackars fiskare troligtvis, som
frukta Gud, ty det bruka fiskare göra, och mörda och stjäla litet, när
det faller sig så, och leva av sur strömming... Så erinrade han sig, att
han någon gång hört talas om Utö gruvor. Skulle det alltså finnas gruvor
där? De voro väl för längesedan nedlagda.
Styrmannen förde ett viskande samtal med uppasserskan borta i andra
ändan av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade
svagt, och mannen gick upp på däck.
Tomas beställde kaffe och chartreuse. Det hade blivit en smula sjögång
ute på Baggensfjärden. Båten gungade sakta i sneda rörelser från för
till akter och från babord till styrbord, och vågorna skvalpade sövande
mot salongens väggar. Då Tomas vände sig om och såg ut genom det lilla
runda fönstret, liknade fjärden ett snöfält. Fönstret befann sig så nära
vattenytan, att blicken nästan endast uppfångade det vita skummet på
böljornas toppar. Det var härar av vita blixtar, som tändes och
slocknade, och som oavbrutet behärskade synvidden med sitt fosforaktiga
ljus.
Solen brottades redan med den västra horisontens blodkantade skymurar,
då man lade till vid Utö brygga. Tomas hade fått kaptenens tillåtelse
att ligga i aktersalongen över natten. Han steg i land och gick långsamt
vägen uppför, förstämd, uttröttad på förhand. En brant och stenig väg,
ett vitt hus uppe på backens krön, några röda stugor, från vilkas
eldstäder röken steg upp i den aftonstilla luften, lodrätt som vid Abels
offer. Varför hade han rest hit? Vad hade han med havet att göra? Det
var icke ens säkert att man kunde se havet härifrån.
Då han nått kullens högsta punkt, stannade han och vände blicken
tillbaka. Fjärdarna bredde sig blanka som glas för hans fötter, stumma,
vida, kalla. Solen hade nyss gått ned och brett ett rödviolett töcken
över den smala landremsan längst i väster. Två eller tre fiskarbåtar
sökte långsamt mot land med slappa segel och jämna årtag, vilkas
plaskande i vattnet indelade tiden lika tröttande regelmässigt som ett
urverk. Dagens alla vita strömoln hade drivit undan och samlat sig till
stillastående skybankar längst nere vid synranden, och över hans hjässa
välvde sig en tom, blå kupa, kallare och mera tom med varje minut som
rann.
Tomas stod som förstenad och betraktade landskapet. Slutligen vände han
sig bort med en frossbrytning och fortsatte att följa vägen inåt ön.
Plötsligt trodde han sig höra på ljudet av sina steg, att han gick över
en bro. Han såg upp och varseblev ett räck på vardera sidan av vägen.
Då han böjde sig fram över räcket, drunknade hans blick i ett schackt så
mörkt och så djupt, att han icke kunde skönja någon botten, endast något
grönaktigt fuktigt, som glansen av synd ur ett svart öga. Det var alltså
gruvan... Rädd att låta fascinera sig av denna mörka, gröna glans slet
han sig med våld från platsen och fortsatte inåt skogen, där vägen nu
smalnade av till en starkt sluttande gångstig.
Skogen teg omkring honom. Men långt bortifrån, långt nedifrån hördes ett
regelbundet och tungt stönande, suckarna från en jätte, som vrider sig i
sömnen. Tomas stannade och lyssnade. Mellan trädens glesnande stammar
varseblev han en snörrät rand, som skilde den mörknande östra trakten av
himlahavet från något ännu mörkare och ännu blåare, havet.
Det var havet. Dunkelblått, oändligt, tomt.
Tomas drev fram och åter nere vid stranden, med uppvikt krage och
händerna i fickorna. Skymningen hade tätnat till ett blåaktigt mörker.
Havet sov, men det arbetade i sömnen, hävdes och sänktes, suckade och
stönade som en jätte under onda drömmar.
Han hade kommit ut på en klippa, som smal och tvärbrant sköt långt ut
från land. Havet var där -- runtom, vart han vände blicken -- överallt
var havet.
Tomas visste icke själv hur länge han stod där orörlig som en bild och
stirrade ut över vattnet.
-- Märta! mumlade han för sig själv. Märta, Märta.
Havet överröstade honom. Han kände läpparna röra sig, men hörde intet.
-- Märta! ropade han slutligen med ansträngande av sina lungors yttersta
kraft.
Och häpen, förfärad över att höra ljudet av sin egen spröda och tonlösa
röst tunt som ett knivblad skära genom dyningarnas brus, vände han om,
darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gömda
lönnmördare i varje snår, sökte upp gångstigen och kom springande
tillbaka till den vik på andra sidan av ön, där båten låg förtöjd.
Han gick icke genast ombord, ty han kände att han icke kunde sova. Han
satte sig på en sten och lät blicken glida, än ut över fjärdarna, än ned
på ångbåten, en liten underligt hopkommen människoleksak, som låg
inklämd därnere mellan klipporna och speglade sig i det mörka, grönklara
vattnet. På överdäcket rörde sig två gestalter i skarp avskuggning mot
den gulröda aftonluften. En kraftig man -- två mörka ögon, ett svart
skägg -- och en mjuk slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon
som talade, och han hörde på -- oroligt otåligt, medan han flyttade
kroppens tyngd över från det ena benet till det andra, stack händerna i
fickorna och åter tog dem bort. Vad talade hon om? Hennes röst lät
gråtfärdigt bedjande och dock behärskad -- som om hon erinrade honom om
ett löfte... något gammalt löfte, som han kanske helst ville glömma...
Och han vände bort huvudet och mumlade något, medan hennes blickar
oavvänt hängde vid hans mun... Så gingo de in, och det blev tyst.
Klockan hade blivit elva. Tomas steg ombord, gick ner i aktersalongen
och lade sig halvt avklädd på en soffa. Han låg länge vaken, ty han
tänkte på Märta. Långt fram på natten somnade han äntligen med
örngottskudden hårt pressad mot sitt bröst.