Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den
framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade varit
vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med
Karl X Gustav.
Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en
kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna
och tänt alla ljusen i kronorna.
Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna. Hans nära sextioåriga
ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt
sökande och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida över
en åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy.
Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru Weber
till bords.
Tomas Weber hade fått Märta Brehm till sin högra granne. Han hade en
violbukett på frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje
afton sedan lördagen och var yr i huvudet av lycka, men också en smula
blek. För att förklara, varför han icke kunde gå på Märtas bjudning,
hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som en av
kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att närvara,
emedan han eljest lätt kunnat få en ovän.
Märta hade nyss frågat honom, om han hade haft roligt på sin kamratfest.
-- Det var avskyvärt tråkigt, förklarade Tomas trovärdigt. Jag längtade
därifrån hela tiden...
Märta knep ihop ögonen som hon brukade och smålog oskyldigt maliciöst,
som om hon icke trodde honom mer än jämnt. Märta Brehm var aderton år.
Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings, men linjernas
mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke hennes ålder. Hon
hade en krämvit klänning med långa, vida tyllärmar, i vilka de späda
jungfrulemmarnas böjningar och sträckningar skymtade drömlikt frestande.
Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skärpet och i det
blekbruna håret bar hon violer.
Bordeauxn serverades, och de stötte leende sina glas tillsammans.
Mitt emot dem sutto Hall och Greta.
Greta hade sin porslinsklänning, som hon kallade den; det var en ljus,
blommig sommarklänning i ett blått och vitt mönster, som erinrade om
gammalt porslin. Hon hade i början en ansträngt städad min och kastade
då och då en skygg blick på en stor, blekgrön orkidé, som Hall hade i
knapphålet, och vars underliga former nästan skrämde henne. Den tycktes
henne likna ett levande djur mera än en blomma, något sällsynt och
ljusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets grönaste
djup. Vad Johannes Hall beträffar, fann hon honom mera ful än vacker,
men hon upptäckte småningom, att han hade ett gott och vinnande löje.
De kommo snart på god fot med varandra, och det dröjde icke länge förrän
Greta började uppföra sig som om hon varit hemma hos sig.
Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd med
fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade
förtroliga relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit
långvarig eller seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och
djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en
likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett
landskap, som han sett någon gång för längesedan, och i vilket han
upplevat en eller annan betydelselös episod. Han var vid ett grått
lynne. Vad skulle han tala om, som kunde intressera henne? Plötsligt
erinrade han sig historien om Gabels byxor, som han hört av Tomas Weber,
och redan efter det första glaset bordeaux hade han berättat den för
henne. Det var så mycket lämpligare som Grothusen just satt i närheten,
snett över, och själv kunde tjänstgöra som åskådningsmaterial. Den
livliga frun blev genom denna historia försatt i en så munter stämning,
att Mortimer nästan blev orolig.
-- Är det verkligen sant? frågade hon, medan de troskyldiga blå ögonen
med ett smäktande uttryck sökte över till Grothusen.
Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphålet, ty det var första gången
han var gäst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med fröken Mary,
konsulns dotter, angående vissa reformer i militärväsendet. Han sökte
särskilt intressera henne för införandet av mörka knappar av uniformens
färg; de blanka knapparna av metall vore föråldrade.
-- I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, snarare löje,
och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom göra ett gott
intryck på riksdagen...
Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka
ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst
manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon
såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack
med honom, att han var högt värderad av sina förmän.
Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av detta
lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret sluta
sig till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och
oskadad gått igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma
omständigheter, och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var
sedan åtta år tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som
efter en del inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon
mottog nu ett årligt underhåll för sig och sina barn av sin svärfar, som
var mycket förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill förtjänade
hon själv icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av sina tre barn
och en släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden
av sitt liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom svärfadern, som var
änkling, voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes
enda umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber.
Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke
särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade
för avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger,
underhöll henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad
intresserade henne.
Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor
Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars
mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa
toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål
angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i
muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in
det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation,
och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig
därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer
icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den
tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de
i själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor
Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att
varje annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och
overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel
hade han aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på
sig själv, sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans
brinnande nitälskan, för vilken alla sidohänsyn skingrades som dimman
för solen, var just på väg att draga honom fram från hans anspråkslösa
lärareverksamhet vid en skola och göra honom till en andlig makt,
en faktor att räkna med och en fruktansvärd motståndare till den
moderniserande riktningen inom huvudstadens religiösa värld och dess
främste målsman, en högre frisinnad och mycket populär prästman, som
likt en ny Absalom blivit hängande vid håret mellan barnatrons himmel
och bondförståndets jord. Bakom den stenhårda egenrättfärdighet, med
vilken pastor Caldén förfäktade den sak han gjort till sin, låg det
djupare själsstrider än dem världen kände. Hans städerska hade mer än en
gång stannat undrande, nästan rädd, då hon genom den stängda dörren till
hans studerkammare hört honom bedja -- lågt, men med en intensitet, så
att det knakade i trähuset.
-- Vad ni har blivit förändrad, sedan ni blev gift! viskade fru Wenschen
med en lång, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjädern till
Gabriel Mortimer.
Mortimer hade varit gift i närmare tio år, men i fru Wenschens ögon var
han alltjämt nygift.
-- Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt...
Hon gav honom en milt tillrättavisande spark på smalbenet med sin lilla
knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade fått ett stramt,
korrekt, nästan förnärmat uttryck.
-- Aj, sade Mortimer.
Fru Wenschen satt med rynkad panna.
-- Jag tycker inte om att ha herr Hammer till visavi, återtog hon med
solfjädern för munnen. Han ser ut som vårt onda samvete.
Mortimer hörde henne icke. Han hade fallit i tankar, med blicken ut i
luften, som det emellanåt hände honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en
man, som ansträngt lyssnar till en anekdot, åt vilken alla skratta, och
i vilken han uppfattat allt, utom själva poängen.
Hammer hade en viss möda med att underhålla sin dam, fröken Dorff, en
ung sångerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde alltså icke
tala om musik. Karl Hammer var anställd på konsul Arvidsons kontor;
dessutom var han släkt med honom på långt håll. Han var en mycket blek
man på ett par och trettio år, med ljust, nästan vitaktigt hår och
stålblå ögon. Det var numera endast få som erinrade sig, att han för en
del år tillbaka hade givit ut ett häfte noveller av den art, att de
kastade honom huvudstupa ut ur det borgerliga samhällets aktning. Han
var då några och tjugu år och stod nära sin licentiat, men avbröt tvärt
sina studier av brist på medel och av missmod över stängda
framtidsutsikter. Lika litet var det någon som visste, att han ännu
alltjämt skrev, så ofta kontorsarbetet lämnade honom någon tid övrig.
Hans ande hade härdats i ensamheten. Hans hemliga dröm var en tillvaro
bland några få närstående, på vilka han kunde slösa sin ömhet för att
sedan med så mycket lättare hjärta kunna spruta den övriga världen i
ansiktet sitt bleka och bitande förakt.
Fröken Dorff hjälpte honom med hela den älskvärdhet, som alltid stod
henne till buds, att hålla samtalet gående. Den vackra sångerskan var i
själva verket ursinnig över att ha blivit placerad med en person, av
vilken hon icke kunde ha den ringaste nytta.
Grothusen, hennes högra granne, kunde endast då och då ägna henne några
ögonblick. Den militäriska plikttrohet, med vilken han i början
konverserade fröken Arvidson, tycktes mer och mer övergå till ett
verkligt, levande intresse.
Mortimer hade ännu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke taga
ögonen från Tomas och Märta. Kanhända erinrade han sig något av sin egen
ungdoms dåraktiga och till hälften glömda hetsjakt efter en omöjlig
lycka. Då han betraktade dessa båda unga, som röda av vinet böjde
huvudena samman och logo och klingade med glasen och åto upp varandra
med ögonen, bit för bit, fick hans ansikte ett nästan förtvivlat
uttryck. Han liknade en man, som grubblar över något av obestämbart
värde, som han glömt kvar någonstädes, eller tappat bort, eller blivit
bestulen på...
-- Satan, mumlade han inne i munnen med sammanbitna tänder.
Dessutom kände han, att han började få snuva.
Fru Wenschen hade kommit i stark andlig kontakt med Johannes Hall, som
hon just upptäckt vid sin högra sida.
Greta satt övergiven och litet surmulen och gned på en vinfläck, som hon
hade fått på klänningen. Hon kastade en hastig blick omkring sig och tog
därefter käckt en nypa salt med fingrarna och strödde på fläcken.
Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mäns framtidsutsikter.
Konsulns ögon hade ett så blitt och minnesgott uttryck, då de vilade på
fru Webers redan grånande huvud, ty de hade en gång för mycket
längesedan haft en historia, som icke var någon historia. Endast några
kyssar bakom en trädgårdsmur högt uppe på norr, en lördagsafton i juni,
medan arbetsfolkets fötter klapprade mot gatläggningen utanför. I fru
Webers röst och blick fanns det ingenting ovanligt, då hon talade med
konsuln om trängseln på läkarbanan. Tjugu års äktenskap med en man, som
hon varmt höll av, hade upptagit henne så helt, att hon icke längre
erinrade sig sin ungdomsböjelse. Gång efter annan gledo hennes blickar
över till Tomas och Märta. Hon hade sett sin sons tycke för den unga
flickan och hoppades att det skulle kunna skydda honom mot många av de
förvillelser, som nu för tiden fresta unga män.
Tomas och Märta sade icke ett förnuftigt ord. De voro heta av vinet och
pratade om allt som föll dem in, och det var mycket. Han satt just och
berättade henne en alldeles omöjlig skolpojkshistoria, som han dessutom
förbättrade betydligt, och under tiden smekte hans ögon hennes sköra,
likt en blomstängel framåtböjda gestalt, barmens långsamma dyningar och
tygets fall över den lilla lustiga flickmagen. Då historien var slut,
blev han sittande tyst. Han hade kommit att tänka på den gröna kammaren
på Bellmansro... tystnaden i rummet... getingen som surrade på rutan...
Plötsligt erinrade han sig, att han den gången icke hade kysst Ellen på
munnen, och det strök förbi honom en känsla av oro liknande den en ung
präst någon gång erfar, då han långt efter gudstjänstens slut överfalles
av rädslan att möjligen ha mässat efter ett felaktigt ritual. Nå, han
hade i stället senare gottgjort alla i den vägen begångna
försummelser... Och åter var hans flyktiga tanke hos Märta. Brydde hon
sig något om honom eller icke? Och hur skulle han få veta det?
Framgången hade gjort honom företagsam, han ville ha snar visshet. Och
medan han med hastigt påtaget allvar besvarade hennes sista gäckande
inkast, sögo sig hans blickar fast vid den trånsjukt ristade linjen
mellan hennes blekröda läppar.
Champagnen kom. Professor Weber böjde sig fram och klingade mot glaset.
Han berömde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes skål. Det
var mycket känsla i hans tal.
-- Titta på pappas nordstjärna, viskade Greta till Hall. Se, så den
lyser! Det är jag som har hand om den och håller den fin; jag har den
bland mina halsband och broscher. Först ville pappa ha den själv i sin
skrivbordslåda, men det fick han inte.
Halls oroliga bruna ögon stannade hellre på Greta än på professorns
nordstjärna.
Egentligen såg han ingenting. Han satt och tänkte på en halvvuxen,
femtonårs flicka, som hade sprungit gråtande över ett torg någon gång i
skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunröda
fläta.
Varför grät hon?
Skålen tömdes under animerad tillslutning. Stämningen nådde sin
höjdpunkt... Klang av glas och skratt och surr...
Tomas blinkade mot Greta och höjde sitt glas.
-- Nådemedlen! sade han.
Greta sträckte sig fram och skålade med brodern mitt över bordet. Hon
fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll näsduken för munnen, ja, hon
bet i den.
Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar
Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade
plötsligt kommit att tänka på döden. Läkaren hade visserligen upprepade
gånger försäkrat honom, att den sjukdom han bar på sedan några år
tillbaka icke medförde någon direkt fara för livet, och det oaktat kunde
han icke visa tanken ifrån sig. Han åt och drack nästan ingenting. Maten
kväljde honom, och han trodde sig känna, att vinet luktade jod. Några
gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom
honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna
nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett
dödskallelikt grin. Han kände ett våldsamt behov av att resa sig, slunga
stolen i ett hörn och gå sin väg, likgiltigt vart, endast försvinna
genom en dörr.
Wenschen drack med honom oupphörligt. Han var vid ett utmärkt lynne,
spillde vin på sin låga tenorskjorta med fällkrage och sade den ena
kvickheten efter den andra. Han var förtjust åt att få sitta alldeles i
fred där längst nere vid bordsändan och njuta av skaparens under utan
att störas av några konversationsplikter.
-- Här sitter jag på ändan, hi! sade han och stötte sitt glas mot Jeans.
Han var svag för vitsar.
Jean skrattade hövligt, men då han trodde sig se av Wenschens
ansiktsuttryck att han ämnade upprepa sin kvickhet så högt, att ett par
av damerna kunde höra den, kastade han sig med hetsig energi in på ett
samtalsämne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen,
nämligen Bianca.
Man hade kommit till desserten.
-- Skål för våra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel Mortimer
och höjde icke utan rörelse sitt sherryglas.
-- Skall ni aldrig bättra er, Helga? frågade Mortimer bekymrad, medan
han lät kanten av sitt glas sakta, nästan kittlande beröra hennes.
-- Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt. Och hennes ögon vilade under
tiden med ett drömmande uttryck på baron Grothusen, som just i en
tillfällig glömska av konvenansens lagar satt och stoppade tre eller
fyra druvor i munnen på en gång.
-- Jag är för resten inte så fördärvad som ni tror, tillade hon milt,
nästan svårmodigt. Det händer en och annan gång, att jag får ett litet
anfall av bondånger och syr i en knapp i Petters byxor.
Hon betraktade ånyo länge och svärmiskt baron Grothusen, så länge, att
deras blickar slutligen möttes och under några sekunder förblevo vilande
i varandra. Han intresserade henne. Han var ju icke vacker, men han
gjorde likväl ett mycket distingerat intryck. Manligt och distingerat...
Plötsligt fick fru Wenschen ett litet hostanfall, så att hon måste
sticka solfjädern i munnen för att hålla sig ordentlig. Hon hade åter
kommit att tänka på Gabels byxor.
Och hon viskade till Mortimer, att det roligaste måste ha varit att se
Gabel på hemvägen... med två överrockar...
Damerna drucko kaffe i salongen, herrarna i rökrummet.
Balkongdörrarna stodo öppna. Humlegården bredde sig tyst och grön i
majaftonens skymning.
Hall stod lutad över balkongräcket och rökte.
Han hade funnit Greta oemotståndlig och fru Wenschen pikant. Det oaktat
hade han haft tämligen tråkigt. Det var hans sjukdom, detta att han
aldrig kunde låta sig ryckas med.
Den var vacker, och den var begåvad, och den älskvärd, och ingen av dem
angick honom.
Han var en rotlös man.
Det hade alltid varit så, men han hade icke känt det som en plåga förrän
efter den dag, då han fann sig stå som sörjande och böjd över liket av
en främmande kvinna, som testamenterat honom sin förmögenhet.
På den tid, då han om morgonen icke visste var han skulle sova på
natten, hade livet likväl någon eggelse och någon spänning...
Och han gick åter in.
Hans blickar sökte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm och
fröken Arvidson.
En del av herrarna hade slagit sig ned kring spelborden. Fru Weber gick
förbi. Den lätta darrning på handen, med vilken hennes man spelade ut
sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslöt att agitera bland
fruarna för tidigt uppbrott.
Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med pastor
Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men pastor
Caldén anföll den ur flera olika synpunkter.
Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade
till samtalet utan att göra något inlägg. Han hade icke tänkt mycket,
ty han hade fört ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och
sällskapsplikter.
Fru Wenschen, som gärna rökte cigarretter, hade dragit sig in i en
fönstersmyg med Grothusen.
Tomas gick igenom rummet.
-- Var är Hall? frågade han.
Hall hade gått.
Efter en liten stund lekte Tomas hök och duva med Märta och Greta genom
alla rummen, köket också.
Fröken Dorff sjöng ett par franska visor och en sång av Sjögren. Herr
Wenschen trängde henne så nära in på livet han kunde, och när hon
slutat, kretsade han kring henne som månen kring jorden. Målet för hans
strävan var att få sjunga en duett med fröken Dorff. Det egendomliga med
herr Wenschen var, att han verkligen hade en mycket vacker tenor.
Greta hade spanat upp ett avsides soffhörn. Hon hade i en hast blivit så
tung i huvudet, ja rent av sömnig.
I en mörk vrå ute i tamburen stodo Tomas och Märta och kysstes. Han höll
henne hårt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste henne
var han kunde komma åt. Hon var stilla som ett lamm. De dumma barnen
hade druckit så mycket champagne, att de icke kunde hitta på något annat
att säga varandra.
Herrarna vid spelbordet höllo paus; man hade kommit att berätta
anekdoter om Karl XV. Överste Vellingk förde ordet. Värmen blev mer och
mer tryckande; översten kände på sig efter något som han kunde knäppa
upp eller taga av sig, men han fann ingenting annat än sitt
kommendörsband med svärdsordens kors, som han slet av halsen och
stoppade i byxfickan. Och de gamla herrarna sutto länge kvar med
ansiktena illuminerade lika mycket av vinet och av minnena från den
hänfarna tid, då en glad och lättfärdig monark trummade nationens öron
fulla med legenden om sitt tygellösa liv.
V
Döbelnsgatan är den tysta och mörkt beskuggade gata, som i sakta
sluttning följer västra sidan av Johannes' kyrkogård. De gamla husens
släta, grå fasader resa sig oåtkomliga för det sommargröna ljus, som
genom kyrkogårdens lindar och kastanjer silar ned över gatan. På själva
den gamla minnesrika kyrkogården leka svärmar av fattiga, bleka barn
bland gravarna, klättra på balustraderna och kräla upp och ner i
solljuset över kyrkoterrassens breda trappor.
Tomas kom gående över kyrkogården.
Det var vid sextiden på eftermiddagen. Kyrkans brokiga tegelspira
flammade som en eldslåga i solen.
Han hade icke träffat Märta sedan Arvidsons middag, och det hade gått
nära en vecka sedan dess. Han hade dagligen promenerat på de gator, där
han oftast brukat se henne vid middagstiden. Alla de vackra ansikten,
kända och okända, som förr brukat fängsla hans uppmärksamhet, hade som
vanligt dragit honom förbi i gatans vimmel; men henne hade han icke
sett. Var gingo hennes vägar? Höll hon sig inne, var hon sjuk? Han måste
träffa henne. Så erinrade han sig då slutligen, otydligt som om han hade
drömt det, att han någon gång under middagen hade lovat att låna henne
en bok, som de kommit att tala om. Han letade genast fram den och gick
till Döbelnsgatan.
Brehms bodde tre trappor upp. I den skumma tamburen tryckte han som
hastigast häradshövding Ratsmans hand. Ratsman hade varit där på visit
och var just stadd på återväg. Han hade ett kort, ljust skägg och bar
pincené. Han såg för övrigt mycket bra ut; hans växt var likväl något
spolformig.
Märta var icke hemma, icke heller fru Brehm. Tomas satt en stund i det
lilla gammaldags förmaket, vars förnämsta möbel var ett mycket vackert
gammalt spegelbord i empire, med vit marmorskiva, och pratade med fröken
Berger, som han sedan sin barndom kallade tant Marie. Hon tog emot
boken, betraktade den med en hastigt prövande blick och lovade att lämna
fram den. Det var "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg. Tant Marie var en
gammal dam på närmare sjuttio år med en ännu nästan flickaktigt
ungdomlig figur och ett par blida, ljusa ögon. Hon hade varit ett
ovärderligt stöd för fru Brehm under de svåra tiderna och bar ännu
alltjämt den drygaste delen av familjens martabekymmer.
Tomas var nedstämd över sin otur. Vilka knep skulle han härnäst hitta på
för att få träffa Märta?
Han reste sig och bad om sin hälsning.
I trappan stannade han några ögonblick och såg ut genom fönstret.
Dammkornen virvlade om i den smala orangegula strimma, som
eftermiddagssolen kastade snett in från väster. Fönstrets små röda och
gröna prydnadsrutor målade bjärta reflexer, erinrande om färgspelet i
någon barnslig laterna magica, på trappuppgångens gammalmodigt
marmorerade väggar. Huset var tyst, gården låg tyst. Utanför bredde sig
den ena gårdsinteriören bredvid den andra i dov eftermiddagsstillhet.
En jättehög gavelmur utan fönster badade sin tomma, blinda yta i solens
skarpast svavelgula ljus.
Tomas stod med uppspärrade ögon och stirrade på denna blinda mur. En
tung beklämning hade fått makt med honom. Hur kom det sig, att han stod
här i en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och
icke kunde slita sig lös...
Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg.
Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade en
slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen. Hon rodnade, då
hon såg Tomas, och därefter rodnade hon ännu mera av förtrytelse över
att hon hade rodnat.
De hälsade en smula förläget. Tomas berättade, att han hade varit uppe
med "Anor och ungdom". Därefter stodo de tysta ett par sekunder och
kunde icke finna något att säga varandra. Han visste icke om han skulle
kalla henne du eller ni. Slutligen tog han mod till sig och sade lågt:
-- Jag har inte sett dig på så länge, Märta.
-- Du får inte säga du -- ni får inte säga du åt mig, inföll hon ivrigt.
Ni skulle kunna glömma bort er och säga det så att någon hörde det,
tillade hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. Hon hade visst sagt
något dumt.
Men Tomas blev förbittrad.
-- Det är sant, fröken Brehm, kastade han fram med hård panna, jag har
glömt att tacka er för sist. Jag måste isynnerhet tacka er för er
älskvärdhet hos Arvidsons.
Märta var gråtfärdig.
-- Ja, men det gillas inte. Jag var så yr i huvudet. Tomas kunde icke
låta bli att le. Då Märta såg hans löje, log också hon med en tår i
ögat.
-- Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad
ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu,
och ingen av oss har någonting.
Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade
rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade
rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.
Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra.
-- Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt.
Tomas teg.
-- Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta.
Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt
omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon
honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa. Därefter skakade de hand
som två skolkamrater, vilka ingått försoning efter en tvist, och skildes
som goda vänner.
Då Tomas hunnit ned på gatan, kom han att tänka på Ellen, som han hade
lovat att möta vid halvniotiden på den tysta och folktomma delen av
Strömgatan, utanför Bondeska palatset. Han måste visst bryta med
henne... Ja, det var nu en sak för sig... Bryta med Ellen! Han tänkte
allvarligt över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han
hade icke hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans
utvecklade böjelse för praktisk moral av detta förhållande gjort en
nyttig, ja nödvändig säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle
skydda honom mot varje frestelse att, vore det också blott i fantasien,
göra några utflykter på förbjuden mark. För övrigt var det ju ingen som
visste något, och ingen skulle få veta något heller.
Tomas gick ned utför tunneltrapporna för att komma närmaste vägen fram
till Drottninggatan. Han ämnade gå till Gabriel Mortimer för att låna
femtio kronor. Förr eller senare skulle han naturligtvis vända sig till
fadern med en begäran om medel att likvidera sina handskulder -- kanske
skulle han också kunna hitta på något annat skäl, varför han behövde
pengar -- men det föreföll honom, som om tillfället för närvarande vore
olämpligt. Han var visserligen icke något närmare invigd i faderns
affärer, men han hade likväl på åtskilliga småsaker trott sig märka, att
det för tillfället var ebb i dem.
Tomas hade på sista tiden upptäckt begreppet pengar.
Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora
gamla skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och färglägga
åt sin lilla sjuåriga gosse. Barnet hängde på armbågarna över bordet och
såg på med stora, nyfikna ögon. Mortimer sökte förena det nyttiga med
det angenäma genom att göra sina ritningar så lärorika som möjligt. Han
hade nyss ritat en krokodil och höll nu på med en kines. Utom sitt
geografiska och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att
klargöra de båda olika sätten för användandet av bokstaven K.
Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjöd Tomas en mycket svart
cigarr, som han tände med någon tvekan.
Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; på armen hade hon en liten
korg med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framförde hälsningar
hemifrån; det var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han
skulle gå.
Man talade om sina sommarplaner. Tomas trodde, att hela familjen skulle
stanna i staden över sommaren, utom Greta, som skulle resa ner till
några släktingar i Skåne. Kanhända skulle också professorn göra någon
kortare studieresa nedåt Tyskland.
Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalarö.
Barnet granskade beundrande de färdiga ritningarna.
-- Pappa skall skriva på en vers också, förklarade han, och där skall
det stå vad det skall vara för färger.
Mortimer skrev dit en vers med stora, tydliga bokstäver, och gossen
läste upp den högt, med ett läraktigt barns rena och klara uttal:
"En KROKODIL är grön som gräs;
gör sen med färger fina
en liten snedögd gul KINES
ifrån det gula Kina."
-- Kina är gult på kartan, upplyste Mortimer. Det har det alltid varit;
det var det i min barndom också. -- Gå in i barnkammaren nu och sätt dig
och måla, Willy, tillade han, vänd åt gossen.
Willy gick.
En röd solstrimma lekte i rökskyarna i rummet och bland bronssakerna på
skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers äldsta flicka, en liten
åttaåring, och klinkade på en etyd.
Tomas kom fram med sitt ärende.
-- Femtio kronor, murrade Mortimer småskrattande, det är inte
småsaker...
Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och stoppade den på
halsen på Tomas under stärkkragen.
-- Du går den breda vägen, tycks det, tillade han något allvarligare.
Gå på med det, men akta dig för diket!
Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. Då han kom
förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i
förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk
han ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst. Hans
ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under
Arvidsons middag -- ett uttryck av grubbel över något förlorat, något
bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som
aldrig kom.
Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära
en timme, innan Ellen blev ledig.
Tomas drev omkring.
Solen var redan borta, och det började skymma.
Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den
östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en
av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då
kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av
någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit
borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en
lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som
rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut
över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och
rätlinigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.
Så med ens skräller det till i en orkester, och lyktorna tändas, och
vagnar komma rullande, och flanörer med glimmande cigarrer börja trängas
på trottoarerna, och man är åter i en levande stad...
Tomas hade kommit ut på Blasieholmskajen.
Vita skärgårdsbåtar gledo ut och in i hamnen med tindrande lanternor.
Strömmens dunkla vatten fräste här och där upp med ett askvitt skum.
Han satte sig på en av sofforna i museets trapphus.
Tätt nedanför honom drog strömmen av Skeppsholmspromenerande förbi,
tätnande och glesnande i hastig växling.
Tomas tänkte på Ellen. Hur skulle deras förhållande sluta? Hennes
besinningslösa hängivenhet kunde emellanåt nästan oroa honom. Han hade
helst velat, att hon i deras förbindelse icke hade sett något annat än
han, en vårlig förlustelse för ett ungt och susande blod.
Det hade blivit en disig luft, ur vilken gasens lågor lyste fram,
omgivna av stora, rödaktiga nebulosor. Tomas fixerade oavbrutet den fil
av ansikten, som drog förbi i skenet av den närmaste lyktan. Han kände
sig redan som en man med erfarenhet om världen och kvinnorna, och han
trodde sig spåra heta och otillåtna drömmar bakom de långfransade
ögonlocken i varje blekt flickansikte, som strålade upp i gasens ljus.
Nästan varje minut såg han på klockan. Hon närmade sig redan halv nio.
Tomas tyckte sig redan känna den frestande kvava luften i det lilla
undangömda hotellrum, till vilket han och Ellen så gott som varje afton
brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sängen nästan
upptog halva utrymmet.
Klockan hade slagit tio då Tomas kom hem. Ellen vågade icke vara
hemifrån längre; hennes mor skulle ha kunnat misstänka något.
Familjen satt ännu vid lampan i salen, utom Greta, som hade gått och
lagt sig. Det stod ännu dukat åt Tomas; han drack en kopp te och åt ett
par smörgåsar.
Innan Tomas gick in till sig, såg han in till Greta för att säga godnatt
åt henne. Det var redan mörkt i hennes rum. Han hade icke väl kommit
innanför dörren, förrän Greta sprang emot honom i blotta linnet och gav
honom en kraftig örfil. Därefter hoppade hon upp i sängen, borrade
huvudet i kuddarna och började storgråta. Hon hade fått D på sin kria
"Om nådemedlen".