Hade icke gossen ännu gått som i en undrande dröm, utom sig öfver den
lycka som vederfarits honom och som han visste skulle få fortfara, så
skulle han väl rent af blifvit vettskrämd vid anblicken af sex
ohyggligt, i tegelstensrödt tatuerade varelser, hvilka utom dess, om
man undantar Maglena, tjöto och gastade som odjur och håfvade efter
honom med otäckt tillritade, blodiga, bara armar eller dansade kring
om honom på lika styggt tilltygade bara fötter och ben.
Hårmanarna på dem alla voro upplösta och hopbundna midt oppå hufvudet
med klipprisrefvor, så att de föllo ner i ansiktet eller åt ryggen,
som hästsvansar. Tänderna lyste gulfärgade ur grinande gap.
De tjöto och skrattade af hänförelse, när Ante vettskrämd och rådvill,
som ett riktigt blekansikte, försökte att undkomma dem.
Plötsligt, och alldeles oförberedt böjde sig Ante med hufvudet före,
lik en ungtjur, som skrider till anfall.
Med häpnadsväckande kraft puffade han omkull indianerna.
De stupade som flugor till höger och vänster, upphäfvande höga,
hämdlystna krigstjut.
Med språng som en jagad vildren satte Ante af opp emot störes däråt
han sett den nye mäktige vännen och beskyddaren begifva sig.
Han hade därvid så när sprungit omkull Anna Dea, som brådskande var på
väg ut att jaga barnen in och till sängs. Anna Dea, barnpigan i
prästgården följde till deras outsägliga missräkning med de till
fäbodarna anlända gästerna.
Anna Dea hade aldrig något vett om att barnen kunde vara annat än
ungar, som skulle äta och sofva och läsa läxor och finkammas och inte
hade hon en aning om att indianer under denna fagra sommarnatt
huserade i skogen och lågo på lur där efter blekansikten.
Fräck och öfvermodig vippade Anna Dea i väg ut genom det öppna ledet,
till den grad okunnig om den hotande faran att hon med full hals
gastade efter barnungar, hvilka hon tycktes tro hade rymt till skogs.
"Viva, Rofvor, Angela, vill ni komma in bara. Ja ja er, när jag får
tag i er! Svara på rappe Elsa."
Hon höll upp för att lyssna efter om inte hennes hotelser skulle
skrämma fram barnen.
"Barnen!" Några sådana funnos ju icke till.
Men horden af indianer låg mellan buskarna i mossan, nerplattade på
magen med pilen på spända bågar och tomahaken i gördeln. Deras ögon
lyste af skadeglädje och vild triumf.
"Åh, ditt eländiga blekansikte. Du är snart icke värd ett ruttet
lingon. En hvissling, en rörelse af anföraren, Ingegärd, något
oegentligt benämd snabbfotade Renögat, och din skalp blir tagen, du
anrättas till kvällsvard af kannibaliska, hämndlystna uthungrade
rödskinn. Men gå på bara! Gå på och skrik och gasta så där
hjärtskärande försmädligt, utmanande. Det bara retar aptiten på
rödskinnen. Gasta på lite bättre!"
Det var som om Anna Dea i sitt inre förnam denna tyst tänkta,
förrädiska uppmaning.
"Gu' nåda er ungar", fortfor det tillspillogifna blekansiktet, retad
öfver all beskrifning då hon ej hörde ljud af barnen, hvilka ju dock
så här dags icke kunde vara långt borta. "Jag ska leta opp en lurka
(spö), lång som en tall å hvass som ett abborrskin och sno om er me'n,
så det skall låta disk om dask om er."
Intet ljud till svar! Bara underligt att inte Anna Dea hör det vilda
bultandet från dunkande hjärtan, hvilka ännu klämmas tätt intill den
mosstäckta marken. "Oldeboken" med franskpråke, som ni är så rädd för,
har jag med mej, jo jo! I morgon ska ni inte få vara med om att koka
sötost och göra mylostar, och inte ska ni få mjölka getterna. Ni ska
inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå
till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i
Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"
I detta nu hördes ett tjut, ett skrän så hiskligt och förskrämmande,
att Anna Dea, i förstone helt enfaldigt, i okunnighet om faran af att
ej ögonblickligen fly eller intaga försvarsställning, satte fingrarna
i öronen.
Bakifrån stubbar, stenar, trädstammar rusade där fram en hord af
tjutande odjur.
De grinade och gapade emot Anna Dea. Hon måtte haft en underligt
mångdubbel hufvudsvål, ty de togo hennes skalp hvarenda en af dem,
utom Maglena, som icke förstod sig på den arten af krigsföring.
Blekansiktets händer och armar blefvo bakbundna med rottågor och
refvor. Hänförda, öfvertjusta blefvo indianerna när fången brottades
med dem så hårdhändt att de fingo mer än en duktig bula i ansiktet af
det. Det hela blef ju så riktigt indianlikt.
När de så lyckats fängsla offret, knuffade de henne fram till en ung
smärt björk vid hvilken de ämnade binda fast henne innan de på allvar
inläto sig på krigsdans och förberedelser till en ordentligt genomförd
indiansk offerkvällsvard.
Rofvorna, Elsa och Viva höllo just på med att försöka att få den
våldsamt sprattlande fångens armar dragna bakåt, i och för att få dem
fästade vid trädstammen.
De flåsade som flodhästar och voro eldröda af ansträng- ning, morska,
modiga, förfärliga i ord och åtbörder emot henne, som midt i
härligaste fäbodtiden vågat komma och hota dem med något så omänskligt
onaturligt som fransk grammatik.
Man kunde knappt tänka ut nog strängt straff för en sådan förbrytelse.
De hade glömt all vaksamhet för egen del, anade ej den hemska fara,
som lurade på dem själfva.
Just i detta nu kom nämligen ett vidunder, ett odjur rusande fram från
skogens mörka dimmiga gömsle, lurfvigt, hiskligt, och det vrålade så
att träd och blad skälfde.
Indianerna stodo en sekund lamslagna. Men så, och som på gifvet
kommando grepo de till flykten. De satte iväg hals öfver hufvud, under
skrämselns skrän, opp emot fäbodvallen.
Maglena förlorade helt besinningen. Vettskrämd flög hon före de andra.
Fasan, som hon kände då hon så alldeles nyss var ensam med björnen
nedanför storstenen i skogen, satt ännu rysande fast i henne. Hon såg
inte. Hon hörde icke huru skrämda röster förändrades till undrande,
skrattande. Hörde icke ropet till henne att komma tillbaka. Att det
bara var Pelle, som var björn och att de nu skulle leka dunk, Anna Dea
och Pelle och allihop.
Pelle var ju i denna stund och med ens hjälten. Han hade snott fast om
sig huden af en under sommaren fälld björn, i akt och mening att
skrämma indianerna, hvilket till Anna Deas lättnad också lyckades
honom. I dunkleken var han snart lika oöfverträfflig.
_________________________________________________________________
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
MAGLENA.
Maglena kom hufvudstupa farande in i stugan. Barhufvad, ännu blek af
skrämseln, tyst och försagd stannade hon strax invid dörren, lugnad
vid åsynen af Ante, som helt trygg och hemmastadd satt på en trebent
stolpall framför spisen och smorde herrskapsskorna med tjärsmörjning.
Det var ändå farligt bäfsamt för henne att stanna inne, då bägge de
grannt klädda herrskapsfruarna sutto där vid bordet i långa hvita
koftor med hårflätorna hängande och just nu sågo bara på henne.
Prosten, som hade gått där inne och pratat med fruarna gick ut just
när Maglena kom in.
"Se här ha' vi henne, riktigt 'hitsänd', hon med." Med dessa ord lade
prästen sakta, med en mild strykning, sin hand på barnets hufvud,
innan han med en god, meningsfull blick emot hustrun gick ut.
"Ja, här ha vi henne mycket riktigt", sade den ena af fruarna, hon som
barnen kallat tant Gerda, och som var Sylvias mamma. För resten så var
hon också alldeles lik Sylvia, med ljust, lent hår, som hon, och hvit
och blek men mild och blid i ansiktet.
Hon gick fram och drog Maglena, som betänksam stretade emot, med sig
fram till platsen, där hon åter slog sig ned med armarna smeksamt
slutna om det främmande, stelt blickande barnet.
"Håller du af lilla Sylvia något", frågade hon med vek stämma.
Maglena rodnade plågsamt. Hon kände sig ohyggligt illa till mods då
hon inte hade en aning om hvad detta "håller af" skulle betyda.
"Sylvias mamma undrar om du tycker om, och likar hennes lilla flicka
och det har jag redan sett att du gör", sade den andra frun, som var
Rofvornas och de andra barnens mamma.
Hon såg så rolig och glad ut, så att Maglena med ens kom att le emot
henne fastän hon kände sig så besvärad hos den andra frun.
"Ja nog tycker jag att Sylvia är behändig, nog", mumlade Maglena.
"Har du något emot att bli hennes lilla vän och syster?" återtog
Sylvias mamma. Hon talade ömt, nästan bedjande.
"I ställe för hon som har så roligt oppe hos Gud?" frågade Maglena och
såg med stora allvarsamma ögon, upp mot den fina frun, som hade så
sorgmodiga ögon, och som nu, till Maglenas häpnad och sorg syntes ha
lust att böja gråta.
"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade
Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna.
"Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp
i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste
lockigt och glänsande.
Maglena satt åter stel som en pinne. Hon såg dum och besvärad ut och
hade stor lust att kränga sig ned ur en så ovan ställning.
Men Ante, som hon vädjade till i sin ängslan gaf henne en varnande
blick, som betydde så mycket som, att det var synd om den fina frun
och att hon skulle sitta stilla hos henne så länge hon ville hålla en
så stor stinta kvar i knäet.
"Tala med barnet du, Oktavia", sade den sakta gråtande sörjande
modern. Hon släppte varligt Maglena ner ur knäet.
Den andra "roliga" frun, Rofvornas mamma, som hade så glada blå ögon,
räckte handen ut mot Maglena. Hon höll armen om lifvet på henne medan
hon talade om att Sylvias mamma nu, i samråd med dem hennes man och
henne själf beslutat att låta lilla Maglena få följa dem till
Stockholm som deras eget barn!
"Ska Ante komma å?" hviskade Maglena med af skrämsel vidgade ögon.
"Ante, han kommer till oss. Han är redan vår gosse, så det äro vi på
det klara med." Hon nickade gladt och godt emot Ante, som höjde
hufvudet från arbetet, strök luggen, som fallit ner, ur pannan och
sände en ljus lyckostrålande blick tillbaka.
Prästfrun log tillfredsställd. Två fattiga pojkar hade hennes man
tagit upp förut för att ge uppfostran till. Men ingen af dem hade
visat något af den klokhet, hjärtefinhet och tankeklarhet som hon
redan iakttagit hos denne fjällets och nödårens son.
"Nu, förstår du, min lilla unge, får du det lika bra i Sylvias hem.
Och räknar du på hvad som är fint riktigt, så får du det bättre."
"Du får Evas dockskåp", sade Sylvias mamma ifrigt. Hon hade medan hon
höll Maglena i sina armar lärt att älska henne och tänkte med hopp och
glädje på att det friska enkla lilla fjällbarnet skulle kunna hafva
ett godt, stärkande inflytande på hennes egen älskade, enda lilla
flicka.
"Ett dockskåp må du tro", upprepade den andra, "med små rum och små,
små bord och stolar och pannor och fat. Åh du kan inte tänka dig!"
"Och lagård och kor och getter å?"
Frun såg häpen ut. Hon hade aldrig hört talas om sådant i dockskåp.
"Vi ha riktiga hästar i stället, ser du liten vän, och du skall få åka
ut med oss i vagn."
"Har ni en get å, som är som Gullspira", frågade Maglena med ganska
ängslig och jämmerlig stämma.
"En get, nej det ha vi inte. Ingen människa i staden har getter",
fortfor den fina frun förvirrad och rådlös.
"Ante han sa' en gång att kungen hade tusende getter och jag tänkte
att han bodde i stan, å att dom getterna hade gullhorn och att jag
skulle få geta dom åt kungen."
"Getter har kungen inte. Men när du åker i vagn får du se honom själf
och hälsa fint och vackert på honom."
"När jag tänker rätt på saken, du Oktavia", fortfor hon vänd till
prästfrun, "så vet jag inte hvarför ej Sylvia och lilla Maglena här
skulle kunna få en get. Den kan få sin plats nere i stallet. Kusken
får sköta den. Gamle Bergström gör allt som kan glädja Sylvia."
"Får vi en get så vill jag följa. Men nog kan vi sköta' na själf,
Sylvia å jag."
Fru Gerda log belåten öfver den lillas tillförsikt och redan
förtroliga "Sylvia och jag".
"Du har så rätt i den tanken och så blir det nog nyttigt för Sylvias
bröst. Getmjölk är ett förträffligt botemedel mot tuberkler", sade
prästfrun, som med rätta var orolig för vännernas enda barn.
"Dessutom", fortfor hon, "ha ni ju ert vackra landställe med holme,
där geten kan få uppehålla sig hela sommaren. Åhja det där skola vi
nog ordna om till det bästa. Men nu skall du få höra på något annat,
som du säkert tycker är storbra."
Prästfrun, som såg huru svårt Maglena hade att behålla fattningen,
mest, det förstod hon, vid tanken på skilsmässan från Ante, ansåg det
bäst att ge barnet annat att tänka på.
_________________________________________________________________
TRETTIONIONDE KAPITLET.
ALLA SJU FRÅN LILL'GRÅSTUGAN.
Lilla Maglena fick höra samma historia, som Ante redan nyss fått del
utaf dels genom prästen och dels genom hans hustru. Historien om honom
själf och hans syskon.
Deras vandring från fjället med geten i följe, var känd nere i
bygderna, rörande och förunderlig som den var.
Jägmästaren på Björnmon hade kommit att berätta den när han var nere i
landet i tjänsteförrättning för att märka ut trädfällning på
prästbordsskogen.
Hos sina gamla vänner i prästgården hade han talat om "sina små
flickor", och ordat vidt och bredt om den lycka och belåtenhet han och
hans hustru kände öfver att äga barnen.
"Du förstår Maglena, att så hade jägmästaren aldrig talat förut,
därför att han inga barn ägt."
"Det var småstinterna våra, Märta-Greta och Brita-Kajsa, som blef
barna åt dom", utropade Maglena. "Herre gulla heller, lef dom?"
fortsatte hon, i ifvern alldeles förgätande sin vanliga försagdhet.
"Lefver! Jo det må du tro att de göra. De äro friska, och de sötaste,
raraste småstintor. Deras lilla mamma har blifvit så frisk och glad
och duktig sedan de kommo till huset. Hon har väft tyg till kläder åt
dem, röd och hvita, och blå och hvita bomullsklänningar, som hon själf
sytt för hälgdag eller hvardag."
Maglena stod med armarna lagda öfver bordet seende ut, opp genom
fönstret, lyssnande med undran och tjusning, som om hon hört en saga
berättas.
"Ja, och så har den lilla mamman sytt dem vida förkläden af gröfre,
hemväfdt slag. Dem ha de på sig när de äro i stök eller arbete. Kan du
gissa hvad så'na små ungar kunna uträtta i arbetsväg?"
"Åh allting och hvad som helst", försäkrade Maglena med sådan
öfvertygelse, att om det kommit därpå an hade hon kunnat ge
småstintorna betyg på att de voro fullfärdiga i "alla inom hus
förefallande göromål."
"I allting?" upprepade prästfrun med ett lustigt leende, som nästan
förnärmade Maglena.
"Jaa, dom kan sopa, och lägga på elden, och tulla, (vagga), och bära
småvedträn och diska vrilar och träskedar, och -- och --
Maglena tappade rakt andan när hon skulle nämna upp småstintornas alla
färdigheter.
"Äro de icke duktiga i ladugården också, du?"
Maglena såg häpen och en smula betänksam ut.
"Dom ha just int behöft hålla på i lagår'n, småstintema. Märta-Greta
har int varit go' för att komma öfver de där höga trösklarna häller
utan hjälp, så liten som hon är, och jag har aldrig velat ha' nån
hjälp heller, för den delen", tillfogade hon öfverlägset.
"Ja då skall du få höra att nu bli småstintorna duktiga äfven i
ladugården när de växt upp lite, för du kan tro, de ha' fått hvar sin
get, de bo i ett litet vackert nybyggdt gethus."
"En ska' väl aldrig ha hört så behändigt! Hva kan dom heta, tro,
getterna där?" undrade Maglena. Hennes ögon tindrade.
"Det skall du få veta", jägmästaren talade riktigt nog om det. "En
hette Gull -- Gull -- hur var det nu igen!"
"Gullspira förstås", upplyste Maglena. "Ante, Geten het Gullspira, som
våran."
Maglena kunde icke stå stilla. Hon trampade fram och tillbaka och knep
ihop händerna, vred sig och tittade på Ante, på fina frun, som log så
godt och föstående emot henne och som nu hjälpte henne med att fråga
efter hvad den andra geten hette.
"Den andra kallas för Hvitkläppa."
"Då har hon två hvita kläppar under snyta (nosen) i ställe för skägg.
De ä gomärken för mjölkgetter de", anmärkte Maglena med en erfaren
ladugårdsdejas säkra min.
"Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de äro så fina att de
ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflätor, fastän de äro lindebarn
och ligga i en liten vagga."
"Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana".
Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden.
Prästfrun skyndade sig att tillägga:
"Anna-Lisa och Maglena heta de, de där fina lindebarnen."
"Ante, har du hört hvad dom är märkvärdig, småstinterna?"
"Ock hvad mer är. De ha själfva lagat till åt sig tre pojkar af
vedträn, som de klädt på, och dem kalla de Ante, Per-Erik och Månke.
Ni ha väl aldrig hört de namnen förr?"
Maglena vände sig tyst emot brodern med ett anlete, som glödde af
hänförelse.
Han såg lika tyst och meningsfullt på henne tillbaka. Glädje och
belåtenhet lyste äfven ut ur hans ögon.
"Du skall väl få höra ännu mer, som du tycker om."
"Kan småstintorna sy rosor på tumvantar kanske?"
"Det tror jag nu inte, och nu är historien slut om småstintorna. Men
jag skall tala om för dig att jägmästaren också har varit inne i en
storbondgård."
"Kanske i den, där vi släppte af Anna-Lisa och Per-Erik?" afbröt
Maglena full af förväntan.
"Rätt gissade du. Du kan tro att Anna-Lisa, hon är som dotter där i
gården. Hon hade fått en liten grönmålad spinnrock och riktiga små
ullkardor. När jägmästaren kom in i storköket där på kvällen, så satt
Anna-Lisa och spann lin på sin lilla rock, medan mor i gården spann
ull, som skulle bli till vinterkläder åt hennes gubbe, och åt alla tre
barnen. Elden brann på spisen. Två små pojkar --"
"Å de va, å jag vet att de va Per-Erik och lill'Kalle", afbröt Maglena
och gjorde ett hoppande af ifver.
"Jag tror mest att de hette så. De kommo in med torrved i fånget och
lade på elden så där var så ljust och grant i stugan. De hade sjungit
så roligt och gladt tillsammans, mor i gården och Anna-Lisa, och så en
piga, som också spann."
"De va' Brita de."
"Jag minns rakt inte hvad det var de sjöngo. Det var om en liten
getpiga."
"Och kungen tog getpigan i sin famn, han gaf henne gullkrona och
drottningenamn". Ante, den visan sjöng dom, han är sexton verser lång
och de är en rolig och gladelig visa. "
"Ja just den var det!"
"Nå jägmästaren blef glad han, när han kände igen Anna-Lisa och
Per-Erik. I gården hade de varit så belåtna med stintan så hon hade
fått en liten blåmålad kärna, som hon fick kärna smör uti om
lördagarna. Och nere i ladugården hade hon haft en hel rad af getter
att se om. De stodo i små bås och åto torrt löf, som hon lade till dem
i krubborna innan hon mjölkade dem. Den största och grannaste geten
där hette också Gullspira. Var det inte märkvärdigt! Killingen bredvid
henne hette Morlik. Kan du förstå hvarför?"
"För han var lik mor sin förstås", svarade Maglena åter frimodig och
vaken i tankarna.
"Han hade varit ute med Per-Erik och den andra lill'pojken också,
jägmästaren. De hade byggt kvarn och såg nere vid en bäck, som rann
strid på våren. Både såg och kvarn hade snurrat och gått så det var
lust åt det."
"Ja, Per-Erik han var alltid så för sånt bygge i vattne", log Maglena
stolt och belåten. "Å han höll alltid efter far för att höran' spela
när han hade hälsan innan han dödde."
"En liten fiol hade ungbonden gjort åt pojkarna också", fortfor
prästfrun, "ock en liten kärra hade de fått att draga in ved uti och
små räffsor, så att de, som riktiga karlar kunde vara med när folket
ränsade slåttern, och hålla gården fin och snygg."
"Så farligt behändigt han ha' fått de' Per-Erik", sade Maglena icke
utan en viss saknad i stämman.
"Du må tro de hade två fölungar på stall där. Per-Erik, som stod högt
i gunst hos ungbonden därför att han är en rar pojke, som fått lif i
hans egen pojke, lät honom få sin vilja fram, så att han fick kalla
den ena fölungen Ante och den andra Månke."
"Har du Ante, i all världsens tid hört på maken? Men han var väl
farligt tvättad å kammad ändå Per-Erik?" tillfogade Maglena
försiktigt, med något snarlikt medlidande i rösten.
"Ja det kan du vara säker på. Jägmästaren han sade, att han rent af
aldrig hade sett så riktigt blanktvättade och kammade barn, som de där
tre i bondgården."
Maglena och Ante logo hemlighetsfullt emot hvarandra.
"Ja, det var nu historien om Anna-Lisa och Per-Erik."
"Men nu komma vi till något, som ni kanske aldrig minnas; så mycket
som du vandrat omkring och på så många ställen som du varit inne så
kanske du alldeles glömt af en, som gjorde laddar?"
"Oj, Ante! Glasögonkarln!" Maglena skrattade högt af fröjd. "I en
lillgråstuga bor han. Lef han? Aldrig ska' en ha hört så mycke
märkvärdigt!"
"Du lilla rara, varmhjärtade barn". Fina frun log emot Maglena. Hon
följde hela tiden med lifligt deltagande och ifver det främmande
barnets känsloyttringar. Barnet skulle ju bli hennes eget och hvarje
ord, hvarje tonfall hos lilla Maglena fick betydelse inför henne.
"Ja just i en lill'gråstuga lär han bo, den där laddkarlen. En gång
under en hisklig vinterstorm i år, då vargen smög ute i vildmarken",
fortfor frun.
"De va' int nå'n ursnöstorm, de vardt", afbröt Ante allvarligt.
"Vargen kom int heller för mor bedde Gud följe oss jämt, ja, de vet du
väl Ante", föll Maglena in.
"Jag ha' int sagt nå' annat heller", anmärkte Ante saktmodigt. "Men de
va vi som kom dit."
"Bor'n kvar än i lill'stugan upp under berge, Gla--, Gla--, Ante, hur
va' de han hette, för riktigt folk?"
Maglena vände sig åter med brinnande ifver emot henne, som hade så
mycke märkvärdigt att tala om.
Ante tittade upp ett ögonblick från sitt arbete. Han späntade nu
stickor.
"Ladd-Pelle hette han."
"Nå till den där Ladd-Pelle kommer en kväll sju stycken små barn, bra
hungriga."
"Farligt", suckade Maglena.
"Men vi hade fått mat förr på dan, kom ihåg de stinta", ljöd Antes
allvarliga stämma.
"De voro bra trötta också de där barnen, tänker jag", fortfor
prästfrun, som alldeles icke hade något emot att barnen glömde deras
försagdhet och sade ut hvad de tänkte så hon bättre lärde känna dem.
"Int så farligt", sade Maglena påverkad af broderns ord. "De va' mest
bena, som va' trött, och föttren, som de gått hål på. Men själf va' vi
int trött när vi kom in i stugan. Nää, för vi va' rädd."
Maglena såg ut framför sig. Hon log när hon tänkte på att de varit
rädda hos den karlen, i den lill'stugan. Så lite vett de haft om
sån't, som var att riktigt rädas för.
"En get hade de haft med."
"Gullspira förståss", nickade Maglena lifligt upptagen af berättelser.
"Barnen hade måst stanna öfver för snöyra, och de hade gjort den lilla
stugan så fin, tvättat fönster, skurat, lagt på trasmattor, hvitlimmat
spisen."
"De va' Anna-Lisa, som först kom på de", upplyste Ante.
"Ja för hon led ingen lort Anna-Lisa, och de fanns inge kvinnfolk i
stugan, så där var rent farligt i förstone."
"Men riktigt me' mat och kaffe fick vi, och ligga fick bå vi å
Gullspira, kom ihåg de stinta?"
"Ha' jag sagt att ja glömt tocke då", ifrade Maglena förtrytsamt. "Där
de int fins nå kvinnfolk kan en väl int ha' de fint heller, så int
undras jag på de int."
"Nä nä", medgaf Ante, fullt öfvertygad om att systern hade rätt fast
denna åsikt ju inte var smickrande för honom, som inte var kvinnfolk.
"Tala om för dem om blomman och fönstret, Oktavia!"
"Ja ni, det var sant! Ladd-Pelle där hade haft en kaktus i fin kruka i
fönstret."
"Åh, lill'kaktusen min, som jag bar i kunten och höll så kär så han
fick följe med oss första da'n."
"Just den kaktusen var det förstås. Fönstret hos Ladd-Pelle lär nu för
tiden jämt vara skinande klart för att kaktusen skall ha det bra,
förstår du. När fönstret blef klart så kom Pelle själf att se huru
ruskig stugan såg ut inne, och i alla vråar. Så nu håller han hela
stugan fin med rent golf och hvit spis fastän han är utan kvinnfolk."
"Hör du Maglena!" sporde Ante med nästan högtidligt tonfall i rösten.
Maglena "hörde" där hon stod med en på en gång stolt och stukad min.
"Men nu ska' ni få höra hvad som är märkvärdigare ändå. Ja Ante, han
har hört det här förut, han."
Maglena trampade och vred sig, röd och ifrig.
Märkvärdigare ändå, än hvad hon redan hört!
"Jo du, karlen i lill'stugan har slagit sönder brännvinsflaskorna
sina. Han tål inte se dem för sina ögon, och --."
"Nu ska du få höra på stormärkeligt, stinta!"
"Du kan tänka dig Maglena, han har skaffat sig en get, en stor, grann
högmjölkande get, som jägmästaren köpt åt honom nerifrån Småland, där
de ännu ha präktiga getter."
"Å hon få heta Gullspira, så sant som jag här står", skrek Maglena
alldeles utom sig af förtjusning. "Han ville ju köpa våran Gullspira,
och han sa' ju de, att om en jämt hade mjölk te koka åf och te ha i
kaffe så kunde en inte just behöfva supa för jämnan."
"Si du nu Ante, att de va' bra ändå att du hadde oss i väg. Du ha låti
om dej ibland för de, och vari ånger bå för du tog oss och Gullspira
med dej ut i lande. Men nu si du hur bra de va. Int må nå'n tro att
Pelle tänkt ut te ha en get, å hålla fint i stugan och te sluta supa,
om han int sett våran Gullspira."
"Ja, om också inte Gullspira precis varit med om att lära honom hålla
fint så har hon haft sin uppgift ändå", log prästfrun. "Bra kortsynt
vore du, Ante", tillade hon allvarligt, "om du icke insåge att det
varit godt på många sätt det, att ni gåfvo er af när stugan var tom,
godt inte endast för er själfva. Barn, som lärt hvad rätt och sant är
af mor och far, bära fram välsignelse med sig, hvart i världen de än
ta vägen."
"De kom bara på mej nå'n gång, när småbarna led ondt, att jag gjort de
tokigt var", ursäktade sig Ante, skamsen och illa till mods, så
lycklig och tacksam som han än kände sig. "De var som om jag burit mig
så fjaskigt (ynkligt, tanklöst dumt) åt, och att jag just som narrat
dom in i de jag int kunde hjälpa dem ur. Men nu så är de bara bra. Int
behöf jag ampas för lill'Maglena här heller."
Maglena återfick sin ängsliga, förfärade uppsyn vid Antes ord.
"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun,
"eller får Ante komma ner till oss."
Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes
förut leende, lyckostrålande, anlete.
"Lilla kära barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt
intill sig. "Ante får många syskon här, och fosterbröder också. Lilla
Sylvia min är ensam hon, utan liten syster."
"Kanske mor skickat fram mej till' na liksom när vi skulle in till
Ladd-Pelle", mumlade Maglena för sig själf. Hon hade fått en djupt
begrundande uppsyn och såg forskande upp, in i ögonen på den fina
frun, som inte syntes henne bara "fin" längre, utan ljus, blid.
Maglena fick med ens för sig att mor skickat fram henne att vara
syster åt den, som ingen syster ägde. Så hon stretade inte emot och
var stel som en pinne längre, utan smög sig mjuk i leder och sinne in
i den famn, som öppnade sig emot henne.
Far och mor, och hem och syster funnos således också för Maglena, den
sista, som nu stått ensam kvar af de sju små stackare, hvilka i
nödårstider öfvergifna, utan far och mor, lämnat en lill'gråstuga en
bister kall vintermorgon när elden slocknat på härden där inne.
_________________________________________________________________
End of file.