Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år
se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i
frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes
vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna,
hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten.
När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga
"upphöjda" anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och
hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets-
eller förbättringssyfte "ägna" sig åt dessa tåliga beskedliga små våp,
eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan
aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro
deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för
intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen
från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i
deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att
en dag få folk af skild bildningsgrad att förstå och rätt bedöma
hvarandra.
Ock en sak till. Vi måste få till stånd en sådan prisbillighet på
nöjesläsningslitteraturen, att böcker från goda kända pennor, hvilka
nu i dyrbar utstyrsel nå blott de förmögna hemmen, i förenklade,
billiga upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de
många så olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas
särmärken i natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma
att uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga
söndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller påtvingas barnen i
alla de tusentals hem, där man ej har råd att inköpa praktupplagan "af
två-, trekronorsböcker som nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där
klubbade han på, talaren. Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig.
Redan då beslöt jag att mitt nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i
ofvannämnda riktning för barn, med typer just från arbetsklassen.
Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och
lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att
skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge
sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och
fattighus är hvad som väntar dem.
"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel
genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor äfven
i de fattigaste hemmen.
Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande,
långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets"
inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess
tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
där föräldrarna då ännu ägde myndigheten.
Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det
ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur
"nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och
som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen.
Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande
låtar af bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar
och visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en
smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen
lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
följde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård
hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga,
inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i
fäbodar.
"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram,
äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur
och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som
ser där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras"
och hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och
dansa midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin
fantasis rika skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida
brist på sådan helig gåfva.
Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt
kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har
redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och
bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt,
eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk
och kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit
skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik,
Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg
dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som
möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
andes hela styrka. Mer och mer växer upp inom honom en till sist
obetvinglig önskan om att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i
strid mot detta onda. Han vill en gång lära folket att "förstå Guds
röst, och att hitta vägen till himmelen". Barnen, och folket i
gårdarna få delvis tala Norrlands allmogespråk, detta för att
bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen kvarstå på det plan i
allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de möjligen i läsarens
tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens och begåfning de
dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven skulle kunna
förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej oäfvet att
svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och bör
detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och
många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men hvilket
missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika.
Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok
"En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete
återfinna sina vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea".
Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af
Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.
Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små
öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.
Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna,
trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna
hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska
de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.
Furuliden Stocksund 20 april 1907.
Författarinnan.
_________________________________________________________________