innehållsrika för barnen, genom små nöjen efter slutat arbete: om
vintern sagostunder vid brasan, med äpplen och nötter vid särskilda
anledningar; eller sång kring pianot eller läsning af en ny "rolig bok"
eller förevisning af ett planschvärk. En mor, som är artist i hemlifvets
konst, skapar för aftonens samvaro det lugn, som redan ger barnen en
fästlig känsla; hon förstår att med några blommor i en vas eller andra
enkla små anordningar för trefnaden fylla barnens sinne med omedveten
skönhetsglädje, medan den mor, som saknar hemlifvets konstsinne, däremot
dagligen pinar barnen genom den oro, den fulhet, den hållningslöshet,
hon kring sig utbreder. Under gemensamma vandringar -- särskilt när
hemmet är på landet -- öfverflöda glädjekällorna för den, hvilken
förstår att lära barnen se hela naturen som en fäst, från framträdandet
af sälgens luddiga "gåsungar", blåsipporna och lärkan, till den första
hvita snön! Det är kunskap och poesi på en gång att låta barnet följa
kornet fram till den gröna brådden, det lena axet och det fina mjölet;
honungen från klöfverängen och lindblomman till den hvita vaxcellen;
fågeln från det spräckliga ägget i boet till flyttfåglarnas färd genom
den klara höstluften; äpplet från den rosiga blomman till den fyllda
fruktkorgen!
Genom att de vuxna sålunda lära barnet se och förstå naturen, blir hela
året för barnet fylldt af lefvande skönhet. Barnen räkna tiden efter det
första gökropet, det första axet, den första linnéan, det första
smultronet och de första nötterna! De lära sig älska all skönhet omkring
sig, som konstnären älskar den. Och äfven den hvardagliga enformigheten
genomtränges för dem af innehållsrikedom, när de vänja sig att med alla
sinnen lefva, med alla sinnen njuta skönheten, först på barnasätt, i det
lilla och enskilda, sedan -- då blicken vidgats -- i det stora och hela.
Mången kvinna, som själf är känslig för skönheten och naturen, som
känner stämningens makt att ge färg åt tillvaron, som genomglödes af
minnenas poesi, försummar dock nu ofta att för barnen rikta hemlifvet
och söckendagen, liksom fäststunden och hälgen, med denna färg, denna
poesi. Men när hemlifvet åter blir en konst, till hvars utöfning
kvinnorna erhålla ro och tid, då kommer en af de uppgifter, åt hvilka de
med djup skaparglädje skola ägna sig, att blifva den att, genom enkla
och naturliga medel, fylla hemmet och barnasinnet med dagliga glädje-
och skönhetskänslor.
4. Skymningsbrasan.
Om allt mellan himmel och jord finnas olika meningar. Enstämmiga äro
emellertid tankarna om solen och om brasan; åtminstone äro alla nordbor
rättrogna sol- och eldsdyrkare!
Men man lefver ej efter denna sin religion. På många sätt beröfvar man
sig själf solen -- till exempel genom att täppa fönstren med gardiner
eller sofva långt in på förmiddagen! Och år från år uttränges brasan af
bränslesparande uppfinningar.
Det är icke mera den blossande julbrasan, som ger julaftonen dess
ljusskimmer. De väldiga stockeldarna flamma icke längre i de stora öppna
spisarna på herregårdarna, ty spisarna hafva måst ge vika för
kakelugnarna, som nu i sin ordning ofta stå kalla. Just i vår tid, när
man icke längre har ro att hålla skymning eller råd att elda med ved,
har man börjat brodera braskuddar, inbjudande till långa pratstunder
framför elden i skumrasket, kuddar, hvilkas oföränderligt prydliga skick
emellertid visar, att brasan sällan brinner. Som andra gudomligheter
före henne är hon förjagad af den prosaiska nyttan, denna gång i gestalt
af patenterade kaminer och värmeledningar!
Men med brasan förlorar vårt folk mer poesi och skönhet än om tre
fjärdedelar af alla våra skalders och målares värk ginge upp i rök!
Finnes det något äkta nordens barn, som ej först började drömma under
stirrandet i den lekande, lockande elden, hvilken omöjligt kunde vara så
stygg, som mamma sade? Bar drömmaren äfven gryet till en tviflare i sig,
då blef en dag hågen att pröfva eldens egenskaper oemotståndlig: man
brände under jubel den ena saken efter den andra, tills pappas tidning
eller mormors stickstrumpa blifvit underkastade eldprofvet, eller de små
händerna illa tilltygade under något försök att ta fatt den trolska
elden. Men hvarken bannor eller brännblåsor kunde minska kärleken till
elden: den skälfvande vördnad, hvilken utgör en så stor del af barnets
kärlek -- liksom af all stor kärlek -- blef endast ökad och med den
tjusningen.
Och när man blifvit några år äldre, då äro de växlande bilder, glöden
dana, barnens käraste tafvelbok, en där de själfva äro de skapande
konstnärerna.
"Hvad ser _du_?" frågar man hvarandra. "En jätte med ett glödande gap."
"Jag ser en prinsessa på knä i en skog." "Ser du där, ett lejon, med
eldögon?" "Ja, ja, och bakom en riddare med hjälm!"
Hvar och en i syskonringen -- ifall man har lyckan att vara flere syskon
-- väljer i glöden sitt palats. Och många ramlade luftslott under senare
år hafva framkallat mindre häftiga sorgeutbrott än det torn, som först
instörtade, mången ståtlig villa mindre äkta glädje än det slott, som
längst stod upprätt i den falnande glöden.
Och huru många hemska och rörande sagor hafva icke fått sina belysningar
af brasan, när barnjungfrun berättat "mera", "bara mera", med
barnaflocken lägrad omkring barnkammarelden, som lyst i tårarna på
deras, af harm eller hänförelse blossande, kinder! När sedan sagorna
tystnade, emedan småsyskonen skulle i säng, då afhandlades det hörda vid
en brasa i salen; jättehufvuden knäcktes och troll stektes i
inbillningen, medan nötterna och äpplena undergingo detsamma i
värkligheten. Man täflade om att visa sig duktig genom att -- sedan man
först brandförsäkrat fingrarna i munnen -- nappa de kol, som sprakade
ut, och kasta in dem igen. Stundom lyckades det så väl, att en hel brand
föll ned och måste in igen med hjälp af eldgaffel och en fyndighet, lik
Tummelitens i dennes svåra lägen! När man lyckades med branden växte
modet, och man undrade ifall man ej själf genom list och bragd kunnat
bortsnappa sjumilastöflarna och hämta prinsessan ur jättens våld?
Allt detta afhandlades, medan falaskan föll öfver glöden, skuggorna
djupnade i salens hörn och den döende brasans röda strimmor blefvo så
hemska, att man kröp tätt intill hvarandra i tjusad skräck öfver dessa
drömda faror.
När så den tiden kom, att man kunde läsa sagor själf, huru många förbud
utfärdades icke mot att läsa vid eldsken för ögonens skull; förbud dem
man gjorde väl i att öfverträda! Ty om än ögonen ledo en smula -- hvad
vann icke fantasien af denna läsning framstupa vid brasan, hvars flammor
lekte öfver Andersens Eventyr eller folksagorna eller Snorre Sturlason;
hvars röda glöd manade fram syner af de blodiga böljorna vid Svoldern
och Hjörungavåg!
Intet landtbarn glömmer väl någonsin den stora dag, då man för första
gången fick elda i barnkammaren: huru man sprang till själfva vedbacken
efter veden; huru man tiggde de torraste spingstickor; huru man tillgrep
en hel bunt svafvelstickor, njutande af syskonens häpnad, de som ännu
strängt förmanades att icke leka med elden! Ingen minister har med mera
oro motsett voteringen om en kabinettsfråga, än en dylik sexåring
afvaktat om den nytända brasan skulle ta sig!
Och när sedan den ålder kommit, då man icke längre är liten, men ännu
ung, huru drömmas ej just vid brasan de finaste, skäraste drömmar om
lyckan vid egen härd! Och huru ofta hafva ej under alla åldrar tårar
torkats i brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus blickat in
i de dolda gömslena af sin egen eller en annans själ! Huru många rika
minnen hafva ej genom brasans trollmakt blifvit frambesvurna!
Man vet icke riktigt hvad en brasa är, om man ej firat skymning invid en
dylik, som flammat ur spiseln i någon gammal bondstuga eller
prästgårdssal eller kanske allra hälst i en herregårdssalong, en brasa,
hvars sken fladdrande lekt öfver de träpanelade väggarna, belyst de
mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas prismer, kallat
fram ur halfskymningen alla röda färgstänk i de gamla broderierna, all
förgyllning på de antika stolarna och uppfört fantastiska dansar i det
höga taket. Under tiden måste en kvinnlig familjemedlem af en föregående
generation berätta -- på det äkta konstnärliga, stilla sätt, där
berättaren själf försvinner -- och göra alla de romantiska släkt- och
ortkrönikorna samtida, lefvande, förfärande och förförande. Medan man,
under stirrande på eldens lekande tungor, lyssnade till den lugna,
lidelsefria stämman, då vaknade kanske för första gången aningen om
lifvets tragik: om lidelser, förtärande som eldslågor, om känslor,
hvilka icke af stora vattuströmmar kunna utsläckas.
Brasan glöder aldrig så gyllenröd som i sådana skymningsstunder, utom
när två människor i ett nytt hem blicka in i den, under drömmen att bli
lyckliga genom hvarandra, och när den flammar som glädjebloss från
härden i ett återfunnet hem.
Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl som altaret, har
egentligen aldrig upphört i våra nordliga bygder, där elden under en
stor del af året ersätter solens värme och ljus. Spåren af denna
religiösa dyrkan lefva ännu i månget folkord, mången folksed ända från
de tider, när vikingar, under af stockelden sotad ås, samlades till
sagoförtäljande dryckeslag.
Hvad brasan dag ut och dag in är för fattigman på svenska landsbygden,
det anar den, som en höstafton farit förbi bygdens små stugor och i
brasans fladdrande ljus sett barnen samlade kring mor, som kokar gröten
eller spinner på sin rock, medan barnen med hög röst läsa sin läxa i
eldskenet, hvilket breder en stunds glans och skönhet öfver den
tarfligaste omgifning. Och far ökar farten af sina nyss så trötta steg,
när han ser det vänliga eldskenet lysa ur de små rutorna!
Det är en ännu återstående rikedom för landsbygdens fattiga att, huru
stora deras umbäranden än annars äro, de mera sällan än deras likar i
staden behöfva sakna eldens lifgifvande inflytande. I fattig mans stuga
ersätter den från spiselhällen sprakande tallvedsbrasan delvis varma
kläder och närande rätter, lampor och ljus, taflor, musik och poesi. Det
var detta den franske diktare visste, som svarade sin dotter, då hon
sporde om de båda glimmande punkterna vid synranden:
Tvänne världar, mitt barn, tvänne världar,
fattigmans eld är en, den andra en stjärna ...
Men också i fråga om de burgna hemmen finnas de, som tro att hemkärleken
står i så oupplösligt samband med eldstaden, att den aftager med denna
och alldeles upphör i de land, där elden endast brukas att koka vid! Så
mycket sanning ligger väl i denna paradox, att arten af hemkänslan helt
visst blir en annan hos de folk, där inga brasor behöfvas.
Men dessa folk äga då en ersättning i rikare solflöden och i allt det
myckna, som därmed sammanhänger. De nordbor åter, hvilka ej bland sina
käraste barndomsintryck hafva brasan -- och dessa stackars människor
blifva i kaminernas dagar allt flera -- dessa nordbor hafva ingen
ersättning. De blifva, om icke sämre, så dock alldeles afgjort fattigare
än de, hvilka äga denna heliga eld bland sina minnen. Och därför bör
hvar och en, som kan det, låta sina barn växa upp med brasans glädje.
* * * * *
Under dessa funderingar öfver brasan hade jag nästan glömt min egen,
hvilken föranledt dem.
Skörnade lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid den lättaste beröring
falla i sär med rödglödande kol, hvilka snart skulle kallna till en
handfull aska, enda återstoden af hvad som en gång var den fina
resningen af en glänsande, hvit björk, som speglat sin mjälla vårgrönska
i en insjös yta; öfver hvars vajande grenar sommarmånskenets ljusa
floder runnit; som på ängens höstdäfna tufvor strött skurar af
gyllengula löf; på hvars fina, af rimfrostens silfver omspunna, kvistar
vinternattens stjärnor hängt som blåblixtrande juveler.
Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din rikedom,
hindrade icke att yxan sattes till din rot, att sågen gjorde dig till
ved!
Du blef "värderad" och du blef "samhällsnyttig". Men det kostade dig
ditt lif ...
Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråhvita flagor blänkte dock
ännu några kol, ett par heta, glimmande ögon, hvilka tycktes spörja:
"Är då människornas öde annorlunda?"
Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda men ej sällan
ringare. Äfven vi ryckas ofta ur den sfär, i hvilken vi lefvat vårt
värkliga lif, bort till nyttans värld. Men där bli vi icke, som trädet,
lifvande, värmande skönhets- och glädjebringare. Vi förtorka, vi
förbränna icke. Men först när vi inse att vi måste förbrinna, ifall vi
skola lyckas göra lifvet varmare och skönare för oss själfva och för
andra -- först då skola våra människoöden i innehållsrikedom kunna
jämföras med trädets, hvilket falnar på vår härd!