Det hade varit en fruktansvärd afton. Blåköpings stadshotell hade
skakats i sina grundvalar, och dettas källarmästare hade med list och
böner förmåtts att langa fram betydligt mera av det åtrådda ransonerade
fluidet än han från början tänkt sig. Men när klockan slog tolv var det
i alla fall obönligt slut, och herrarna måste gå.
Handlanden Erlandssons svensexa hade varit glad. Och glada voro också
deltagarna när de vandrade Storgatan framåt för att vädra av sig det
värsta innan de drogo sig tillbaka till sina bäddars kvava iden. Deras
glada skratt ekade mellan husväggarna och väckte mången förtretad
borgare, som enligt stadens sed gått till sängs redan klockan tio.
Men så småningom minskades den glada skaran, splittrad i smågrupper, som
drogo av åt olika håll utefter tvärgatorna, och till sist återstod av
det glada laget endast handlanden Erlandsson själv samt två av vännerna,
som på grund av hans uppsluppna och äventyrslystna sinnelag beslutat att
följa honom hem.
Erlandsson lät sig rätt beskedligt föras den gamla kända vägen, utan
andra eskapader än att han nödvändigt ville stanna för att flirta med
vaxdockan i fönstret till Lundströms manufakturaffär, varjämte vännerna
fingo ingripa för att avstyra ett hotande slagsmål mellan festföremålet
och en lyktstolpe, som på ett lömskt och brutalt sätt sökt lägga krokben
för det.
Så småningom svängde man emellertid om hörnet till Erlandssons gata, men
där uppstod genast nya komplikationer. Utanför Erlandssons port stod en
droska. Och icke nog med att den stod där, utan--o fruktansvärda
frestelse för en företagsam man,--ingen kusk fanns inom synhåll.
»Var--hupp--var har kuschken ta-tagit vägen?» var den fråga som
Erlandsson ställde till den sovande hästkraken.
Kraken fortsatte lugnt sin lur utan att bevärdiga Erlandsson med ett
svar.
»Nu--nu ska vi åka!» var Erlandssons nästa yttrande, och med glatt mod
gjorde han sig redo att bestiga kuskbocken.
»Nä hörru, inga dumheter!» sade vännerna. »Gå och lägg dig nu!»
»Nej, va fadren,--hupp--nu ska vi ta en prome--homenix i vagn. Jag kör!
Hoppa upp--hopp gubbar!»
Men fyra händer grepo honom hövligt men bestämt och sköto honom innanför
porten.
»Nu går du upp och lägger dej i alla fall, min kära Erlandsson», sade
vännerna. »Och inga dumheter.»
»Tyst», sade Erlandsson. »Det är någon i trappan.»
Vännerna lyssnade.
»Det är nå-hågon i trappan», viskade Erlandsson hest. »Det är kanske
in-hinbrott, hupp.»
»Inte», svarade en av vännerna, som hade Sherlock Holmesanlag. »Det är
naturligtvis någon, som skall resa med nattåget. Nedgående från
Stockholm passerar ju en stund efter ett. Så har han beställt en droska
och nu är kusken uppe och hjälper till med kofferten.»
»De-he ger jag tusan», anmärkte Erlandsson. »Nu--hupp--går jag upp och
knyter mig.»
»Ja gör det, gamle sjörövare», svarade vännerna. »Hej på dej! Tjing!»
Och arm i arm tågade de ut ur porten och fortsatte sin glättiga väg
nedåt gatan.
Men Erlandsson stod kvar och lyssnade till ljudet av deras avtåg, och
när han tyckte att de hunnit lagom långt spred sig ett slött leende över
hans ansikte.
»Nu ska vi å-håka i alla fall», lallade han och dinglade ostadigt med
beslutsamt ut genom porten.
Hur han kom upp på kuskbocken vet endast han själv och hans
skyddsängel--eller hans skyddsängel och han själv, för att nämna dem i
rangordning--men dit kom han, och plötsligt väcktes den sovande
skinkmärren av ett rapp.
»Opp och hoppa, gamle stridshingst», lallade Erlandsson och åter ven
piskan. Märren ryckte till, satte ena benet framför det andra,
upprepade proceduren och droskan började rulla. Ett rapp till och märren
föll in i sin jämna lunk.
Erlandsson hojtade och körde, dubblerade ett hörn med ett par
millimeters luft emellan droskan och en lyktstolpe och befann sig åter
på Storgatan.
Men spritångorna började göra Erlandssons hjärna alltmera oredig,
ögonlocken föllo igen och han nickade till, katten vad han satt
obekvämt. Men när han flyttat sig ett trappsteg ned, så att ryggen satt
mot kuskbocken och benen hängde dinglande över fotstödet satt han skönt.
Och då somnade handlanden Erlandsson som ett gott barn.
Hästen fortsatte sin jämna lunk.