»L'adversité manquait à ma carrière»...
_Mot de Napoléon._
»Une âme dont aucune affection était faible ou médiocre.»
Un contemporain sur Napoléon.
Le Premier Consul ordonne:
Qu'un soldat doit vaincre la douleur et la mélancholie des passions.
Ordre du jour, Floréal an X.
När Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt nästa morgon kom
ut i parken, såg han något vitt flyta i dammen -- det var Edmées vita
klänning. Han hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet.
Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på
den gyllene sängen i hennes eget rum.
Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och
ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning
och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla
fyra väderstrecken.
När Louis hade fått veta allt det Valentine visste, sade han i sträv,
bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd:
-- Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu
får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min
kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen. -- Han satt
stilla med nedböjt huvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog
långsamt: -- Låt kalla Förste Konsuln -- säg honom, att Mademoiselle de
La Feuillade är död.
Vattnet droppade långsamt ned på det inlagda golvet. Han torkade med en
duk hennes ansikte och bara armar. Hon hade ej varit död länge, kanske
blott en kvarts timme; hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes ögon
voro slutna, och det såg ut, som om hon sov.
Då hördes hastiga steg i den lilla trappan, och genom den uppslagna
dörren stormade Bonaparte in. Louis lyfte handen, liksom för att bjuda
tystnad: denna våldsamhet kränkte den döda.
-- Vad är det för bud, ni vågat sända mig, Monsieur de Châteauneuf?
utropade han vredgat, redan i dörren. Bakom honom skymtade Durocs bleka
ansikte, som strax drog sig tillbaka. Vad har ni gjort med Mademoiselle
de La Feuillade?
Louis reste sig upp och visade tyst med handen på sängen. Förste Konsuln
lyfte bägge händerna mot pannan och tumlade ett par steg tillbaka. Louis
gick sakta bort och riglade alla rummets dörrar.
-- _När_? sade Bonaparte tonlöst. Och i natt, ännu efter midnatt...
Överväldigad av smärta, med ett dovt skri av förtvivlan, kastade han sig
över den döda och grät våldsamt med ansiktet mot hennes kalla händer.
-- Det måste ha hänt i morse tidigt -- Louis talade med onaturligt lugn,
hans stämma ljöd kärv och hård genom det tysta rummet. -- Hon har gått
ut genom den hemliga trappan i Valentines rum, vars tillvaro tyvärr
ingen här i huset har anat eller tänkt på. Valentine sov tungt av
trötthet. -- Ja, ni känner ju nattens händelser bättre än jag,
medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta en timmes tid
strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk som av feber, redan då hon
gick. Så kom hon hem, och pigan fick henne i säng -- hon trodde, att hon
sov...
Louis höll upp. Han stödde handen mot sängstolpen och hämtade andan
djupt. Ett ögonblick förvreds hans ansikte av smärta, och rösten
skälvde, när han åter talade.
-- Men obemärkt har hon stigit upp igen och tagit sina kläder på -- dem
hon först fann -- sin vita festdräkt. Stolt och stilla, som hon alltid
var, utan att efterlämna ett skrivet ord, utan att med en häntydning på
något sätt röja sitt syfte -- _kanske_ i ett feberanfall, men jag, som
kände henne, tror det ej -- har hon sökt döden, där hon närmast fann
den. Jag behöver ej förklara för er, medborgare-Konsul -- hans röst steg
i styrka -- _varför_ jag låtit kalla er och här ställt er ansikte mot
ansikte med den döda.
Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade för ett par
ögonblick helt övermannat honom.
Men Louis de Châteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick tätt
intill honom och lade sin hand på hans skuldra.
-- Vi äro nu allena här -- ingen hör oss, ingen kan störa oss. Och vi
äro två män, som bägge ha älskat denna kvinna. En gång har ni i
självsäkert övermod nekat att stå mig till svars -- nu _skall_ ni svara
mig: vad drev henne till förtvivlan och död?
Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom -- Louis
ryggade tillbaka för blicken i hans ögon. -- Gå! skrek han. Gå, lämna
mig ensam med henne, som jag älskade, och som var min, _är_ min. Gå! Han
vinkade befallande.
Louis de Châteauneuf lade armarna i kors över bröstet:
-- Ni vet ej, vad ni säger, general Bonaparte. Jag är här i mitt eget
hus. Min plats är hos min döda brud. _Nu_ är hon min! I ånger och död
blev hon min.
-- Ånger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att ångra? Ni, som
pockar på att vara hennes frände, ni kände henne ej! Nej, i tvivel och
förtvivlan sökte hon döden.
Louis tog ett steg fram emot honom -- hotande: -- Ni bedrog henne?...
Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta, järnblå blick mötte
Louis'. Han skakade på huvudet.
-- Nej. Jag älskade henne -- mer, än jag någonsin älskat någon annan
människa. -- Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behöva
göra våld på sig. -- Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med
henne, har genomgått ett slags kris -- jag kan ana, att hon trodde sig
stå framför en vändpunkt i vårt förhållande -- och hon var för stolt att
ingå på ackord med livet...
Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd
med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.
Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu
krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen
ännu i döden drogos om denna kvinna.
-- Edmée -- _lilla_ Edmée, sade han halvhögt för sig själv -- sakta,
ovillkorligt. Han kom plötsligt att tänka på henne, som han hade sett
henne som barn för många, många år sedan. Och han fortfor dämpat, nästan
förtroligt:
-- Jag kan _se_ henne, som hon måste ha varit i morse. Stilla, utan att
en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon, har hon stigit upp ur
bädden och gått här, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av
den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen
anklagelse har kommit över hennes läppar, ingen klagan, ingen
förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som älskade henne... Här
i detta hus, för icke länge sedan sade hon till mig: »döden kan man
alltid nå». Och utan att tveka har hon nu, då livet blev henne för
tungt, funnit den död, som låg närmast till hands. Edmée! -- han kastade
sig på knä -- jag tackar Gud, att du hade mod att dö!
Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan
båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa
ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck -- som av
hänryckning -- och i det han med ena handen ömt strök undan det våta
håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt:
-- Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon sade i natt till
Duroc, att »mörkret kom över henne». Han förstod det icke -- _jag_
förstår det. Hon, som hade levat i bländande ljus -- hon kunde ej finna
sig till rätta i den grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde
icke slå av på sina fordringar, icke resignera -- hon, som varit van att
med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter. När hon kände _mörkret_
komma, och för hennes stolta själ var det första tvivlet detsamma som
mörker, då slöt hon strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville
icke med ömklig försiktighet, med misstänksam ängslan treva sig fram på
de livets och lyckans vägar, där hon en gång gått i strålande solsken,
säker och övermodig som en gudinna.
Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis:
-- Gå... gå... Låt mig vara allena med henne.
Louis de Châteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan att röra sig, och
deras ögon möttes. Så vände han sig långsamt bort, och, gripen av
uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han dröjande,
tvunget ut.
En kort sekund hade han förstått, att denne man, som så befallande,
brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslösa makt
över människorna vunnit hennes unga själ, och som kanske ej dragit i
betänkande att bedraga och förråda henne, dock hade älskat henne mer än
han med all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda -- de
hade _tillhört_ varandra. Kort eller länge hade de båda förmått att med
en så oemotståndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att
allt övrigt omkring dem glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var
hans, i döden som i livet. Ingen kunde nu skilja dem åt.
Solen steg högre och högre på himlen, och småningom samlade sig en stor
hop folk nedanför på gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur
de Châteauneuf hade fört fredspreliminärerna underskrivna med från
London, och folket, jublande vilt av glädje över denna i åratal
efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan begärde
högljutt att se och tala med sändebudet. Nu slog uret på Tuilerierna
nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna -- det var för
medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga
slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till
dem, som stormade in på hotellets gård.
Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo
ropen: Leve Förste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve
freden!
Bonaparte var äntligen allena med sin döda älskarinna. Han höll henne i
sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte.
-- _Varför_! _Varför_? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just nu?
Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin tadellösa skönhet,
vit under oktobermorgonens solsken, på sin gyllene bädd. Hon hade för
alltid gått från livets många tunga _varför_. Hennes stolta, unga liv
skulle ej förmörkas av tvivel, missräkning, smärtor, ålder och saknad.
Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått lyckans
tinnar, hade hon en gång leende sagt: »döden bär jag i min högra hand».
Hon hade icke svikit sig själv.
Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda drottnings hjärta,
medan Frankrikes folk jublade hans namn och fröjdade sig över, att han
nu så lyckligt nått sitt stora älsklingsmål: en ärofull fred med England
och med världen.