Min goda Marianne!
Ditt så kärkomna bref beredde mig en särdeles angenäm öfverraskning, och
vill jag först och främst tacka dig för jul- och nyårsönskningarna samt
för hälsningarna till min man, som mycket väl erinrar sig dig och ej
alls »glömt bort den där obetydliga lilla landtflickan» som du skrifver.
När vi för sex år sedan togo afsked af hvarandra i Paris, på min
bröllopsdag, lofvade vi ju, att vi skulle brefväxla mycket reguljärt,
men båda ha vi på våra samveten att ha svikit detta löfte. Utom de bref
du skrifvit till mig för att underrätta mig om din förlofning med baron
G. och senare för att bjuda oss på ditt bröllop, har jag ej alls hört
ifrån dig annat än genom gemensamma vänner. Till min skam måste jag
erkänna, att jag ej heller varit någon särdeles flitig korrespondent.
Emellertid kan Du vara säker om, att jag ej glömt dig, och att jag
fortfarande känner lika varmt för dig som under den oförgätliga vinter
vi som unga flickor tillbragte i Paris, där jag ju gjorde min mans
bekantskap.
Jag vill så godt först som sist tala om för dig, att min lilla flicka,
som döptes i julas, heter Mary-Ann dig till ära. Vår gosse är nu redan
fyra år, en riktig kavaljer må du tro, litet lillgammal tycker jag, men
så vilja de ha dem här i Amerika. Han heter Jakob efter min far, men här
går han under namnet »Jimmy». Äfven jag har fått mitt Margareta
omskapadt; alla kalla mig »Daisy» och det får jag väl behålla.
Du kan förstå, att det gladde mig ofantligt att erfara din mans
utnämning till sekreterare vid eder legation här i Washington. Jag säger
eder, då jag ju numera genom gifte är fullfjädrad amerikanska.
Som du vet är jag ända sedan förra hösten bosatt i den nordamerikanska
republikens hufvudstad, ty min man, som under de första åren af vårt
äktenskap tjänstgjorde i egenskap af förste sekreterare vid legationerna
i Bruxelles och i Rom har nu dragit sig tillbaka från den diplomatiska
banan, där han, som tillhör det demokratiska partiet, under den
nuvarande administrationen hade föga utsikter till avancement.
Emellertid har han för två år sedan ärft sin moders icke obetydliga
förmögenhet samt måste på nära håll öfvervaka sina ekonomiska intressen
på samma gång som han söker att trefva sig fram genom den inre
politikens något dunkla irrgångar. Vi bosatte oss därföre här i
Washington, ehuru vi (jag vågar knappast erkänna det och säger det
endast under tysthetslöfte) skulle föredragit att bosätta oss i någon af
de medelstora städerna i Europa, helst i Bruxelles. Vi ha dock af nyss
nämnda skäl slagit oss ned här vid foten af det »hvitskimrande»
kapitoliet, i närheten af »Hvita huset», med få ord i Washington, »the
nation’s pride» som amerikanerna älska att kalla sin ännu så länge i
viss mån modesta hufvudstad, men som dock är den enda stad i
Nordamerika, där en familj åtminstone under 6 à 7 månader af året kan
lefva samma angenäma, lugna och dock rätt omväxlande lif som t. ex. i
Bruxelles, München, Stockholm o. s. v. De ogifta diplomaterna beklaga
sig dock mycket öfver att här är »genomtråkigt».
Du vet att jag aldrig var särdeles svag för jägtet i Paris, ehuru
naturligtvis den säsong jag tillbragte där tillsammans med dig alltid
kommer att höra till mina käraste ungdomsminnen. Minns du när vi första
gången voro bjudna på five-o’clock-tea af mrs M. på Elysée-Palace-Hôtel?
Du, som bodde i en pension vid rue du Bac, höll på att komma för sent
och jag bröt utaf min nya parasoll, när jag skulle stiga ur vagnen.
Kommer du ihåg, att det var på den där tébjudningen vi gjorde bekantskap
med min man och huru intresserad du var af honom? Sedan var du nog litet
svartsjuk på mig ett tag, erkänn det! Allt detta är dock nu så länge
sedan, att det knappast löna mödan att tala därom. Men bra roligt hade
vi i alla fall.
Af ditt bref kunde jag förstå, att ni ej tänka på att komma öfver hit
förrän fram på våren. Tillåt mig få säga dig, att jag anser detta vara
ytterst opraktiskt af flere skäl. Washington är nämligen, ehuru just vid
denna tid strålande i sin fullaste fägring med sin yppiga vårdskrud och
sin sydländska himmel, från maj månad så godt som utdödt, allt lif är så
att säga afstannadt och »det finnes icke en människa i sta’n» som man
säger, när en 2 à 3 tusen personer rest bort och lämnat de öfriga
330,000 kvar.
Ett annat skäl för att ej komma hit på våren är, att man verkligen ej
vet hvart man skall taga vägen om somrarna i Amerika. De flesta
diplomater och flertalet af våra umgängesvänner resa till Europa på en
två à tre månaders trip, ty de amerikanska badorterna och de s. k.
»summer resorts» äro öfverfyllda med folk, hufvudsakligen »undesirable
people» utan uppfostran och med mer eller mindre dåliga fasoner, som
endast söka att krafla sig med och hänga sig på personer, som de veta
eller tro att de ha god ställning, och af hvilka de skulle kunna ha
någon nytta, socialt eller på annat sätt. Utan att vara det minsta
granntyckt kan jag därföre med godt samvete säga, att den amerikanska
sommarpubliken i allmänhet är mycket vulgär och företer en profkarta på
huru amerikanskt, hyggligt och fint folk icke äro. Jag undantager ej i
detta hänseende Newport med sina vräkiga miljonärer, hvilkas fasoner och
löjliga snobbighet äro alla »well bred» amerikaners förtviflan.
Jag skulle därföre i edert ställe resa öfver hit tidigt på hösten eller
sensommaren hvad du vill kalla det. Först skulle ni naturligtvis
uppehålla eder en vecka i New-York och, sedan ni där behörigen
stimulerats i afseende på amerikanskt jägt och transatlantiskt öfvertag,
skulle ni på vägen hit stanna en eller två dagar i Philadelphia för att
ha sett det, mer behöfves ej, och sedan, uthvilade, anlända till
Washington. Helst en vacker septembermorgon, ty då är verkligen Förenta
staternas hufvudstad förtjusande och då lägger sällskapslifvet ej ännu
så tunga bojor på eder, att ni icke kunna ägna nödig tid till sökande af
lämplig bostad och att göra de första bekantskaperna litet mera
grundligt. Presidenten med familj flyttar aldrig in i det »Hvita Huset»
förrän mot midten af oktober och före den tiden är allting ganska stilla
för att begagna ett mildt uttryck.
Nu till hufvudsaken!
Du skrifver så här: »En sak måste jag bedja dig om, och det är att du i
största korthet skrifver och talar om litet för mig huru man lefver i
Washington, hvad där finnes för trefliga människor, huru landet styres,
hvad det kostar att lefva där m. m. samt något om amerikanerna i
allmänhet, som kunde vara af intresse och af nytta för nykomlingar.»
Vet du min kära Marianne, att det var icke småsaker, som du begär. Jag
vill i alla fall efter min ringa förmåga och ehuru societélifvet just nu
är mycket betungande, försöka att sätta dig in i förhållandena här samt
skvallra litet om personer och händelser, så att du redan vid eder
hitkomst känner dig liksom litet hemmastadd och icke så öfvergifven som
jag gjorde, när vi flyttade hit.
Du får emellertid ej ha för stora pretentioner på mina anteckningar och
ej heller begära att de skola vara uttömmande och hvimla af djupsinniga
reflektioner eller att de skola komma reguliert, men jag vill dock lofva
dig, att jag, så snart jag fått ett bref eller en uppsats, hvad du nu
vill kalla mina meddelanden, i läsbart skick, så skall jag sända dig
dem, samt att du bestämt skall ha fått det hela, innan du inskeppar dig
med destination till den stora republiken, där du sannolikt för några år
kommer att slå ned dina bopålar.
En annan sak, som jag vill förbereda dig på är, att jag, ehuru i själ
och hjärta europeiska, dock ofta kommer att lägga i dagen sympatier för
Amerika på samma gång som jag icke kommer att lägga fingrarne emellan,
när jag anser klander vara på sin plats. Här finnes verkligen så mycket
godt, som måste erkännas, äfven om själfva lifvet i de s. k. högre
kretsarna icke på alla kan utöfva samma charme, som är kännetecknande
för det i de europeiska hufvudstäderna, särskildt i Paris, där ordet
_salong_ ännu icke så sällan betyder något helt annat än ett praktrum
med förgyllda, sidenklädda möbler, där snattrande societégäss angifva
tonen.
Nej! adieu nu för denna gång. Skrif snart kära Marianne och glöm ej
alldeles bort din så innerligt tillgifna och trofasta
Daisy.
P. S. Kära du! Min man säger att jag aldrig kan gå i land med företaget
att skrifva om lifvet i Washington. I synnerhet tror han ej, att jag kan
reda mig med politiken. Nå! det får han väl hjälpa mig med. I alla
händelser skall det ej bli mycket af den sorten; det roar nog ej dig
mera än mig och förresten är det med politiken här i Washingtonsocietén
alldeles som en herre på tillfrågan sa’ om klimatet i Afrika: »var det
något, så var det ytterst obetydligt, ty icke såg jag något.»