Han har gett sej te husar, kan jag förstå. Ja, förr i världen, när ja
seglade, då va ja en jävel i politiken, men nu ä ja för gammal, för en
blir gamlare för vart år, d’ä dumt uträknat, dä borde va tvärtom --
nu ville ja komma te världen, men dä kanske behövdes andra mojänger
hos fruntimmerna då! Nä, ja bygger ingen F-båt, utan dä här ska bli en
Ö-båt å en V-båt på samma gång. Ö-båt, för att ja ska ha’n, när ja ror
ut te Marön å skjuter kniper å V-båt, när ja ror te Kvarnviken å hämtar
stubbve. Han har välan inte lagt bort å dricka kaffekask? Nänämänsan,
har en fått smaken på kask en gång, så sitter han i -- goodtemplarna å
blåbanditerna ä de värsta. Här ä spiken, Tuliander! Hur länge stannar
redaktörn? Jasså -- men en kask hinner vi mä -- då kan Tuliander räkna
spiken mens vi gör kalas, så hämtar ja’n sen. Dä va en bra häst, dä sir
ja, dä! Å svansen har han inte klippt -- någe styre ska di ha, å så för
flugerna förstås, naturen ska ha sin gång, sa skeppar Söderbom, söp
natten lång. Ja, ajöss nu, Tuliander -- den här hästen vänder välan på
tolvskillingen, för här inne finns inte plats för kryssning -- si, dä går
ju bra -- jaha, dä va dä, ja!
-- Ja, adjö, herr Tuliander, brödet betalar jag, då Mattson hämtar spiken!
Och vi knogade uppför backen till Mattsons stuga.
-- Hästen tar vi in te kon, ho kan behöva lite karlsällskap, å så bidrar
han välan alltid mä lite gödning som betalning för gott logi -- ja tänker
på potatislandet, ja, å vi rospiggar har alltid varit om oss.
Snart sutto vi bänkade i Mattsons trevliga stuga och väntade på
gummans kaffetillrustning. Solen sken in genom fönstret och myrten och
pelargonier kastade skugga på den vita bordduken.
-- Nå, hur trivs Mattson så nära kapellet?
-- Kapellet, ja! Dä har vi fått för våra synders skull. När di
tiggde ihop pengar te’et så sa di åt herrskaperna, att dä skulle bli
föreläsningslokal också, men fan har inte hört nåra föreläsningar. När
doktorn å direktören släppte te mark, så gjorde di’et på dä villkoret,
att dä skulle få komma ut folk, såna där lärda, ifrån stan å läsa, men
di tog inte skriftligt åv prästen å nu ä dä som en vanli kyrka, å nu ä
dä skräddarn som bestämmer vem som ska få föreläsa, om dä skulle komma
på frågan. För skräddarn hör te fårahuset, si! Å notarien som också
hade haft del i marken, frågade prästen efteråt, om han fick skaffa dit
en sån där astronom som kunde stjärnor å planeter, så skulle han hålla
föreläsning. Å då sa prästen: -- Jae, dä får han, om föreläsningen
överensstämmer mä mitt gudsbegrepp, sa han. -- Jasså, sa notarien, men
den astronomen ä också statens ämbetsman, sa han, å då måtte han väl duga
här också, sa han. Å han har gett ut stora böcker å föreläst i skoler å
kapell å dä har varit biskopar å hört på honom. -- Dä bryr ja mej inte
om, sa prästen, dä ska överensstämma mä mitt gudsbegrepp, sa han. --
Har pastorn läst på astronomi? frågade notarien. -- Ja har läst i guds
ord om skapelsen, sa prästen, å dä står i alla tider. -- Men pastorn
får stå å prata va som helst utan att nån tar reda på va pastorn ska
säja? -- Dä får ja, för ja går ätter ordet, sa han. Då körde notarien
ut prästen å sa: -- vi ä lurade, sa han, men kom inte in på min gård
mer, för då får pastorn däng, sa han. Jo, dä ä ett skojarbyke, dä där!
Å faen tar dom te sist. Tänk, te å gå å lura folk, som va så hyggliga
så dom skänkte mark! Å nu kommer dä hit präster å fosterlandsstiftare
å kallpittörer å skomakare å predikar så elden står om truten på dom.
Ja, dä förstås, skomakarn får inte stå i predikstolen, utan får hålls i
dä lilla rummet breve salen. Han ä välan inte nog helig, kan jag tro. Å
kallpittörerna får inte gå inom altarringen; d’ä bara prästen som får.
Å olika ringningar ska di ha. Ja tänkte annars att dä skulle va liksom
ett fårahus å en herde, men när de nu ä flera herdar, så kunde dom väl
smälla lika högt. Å bagarn, som ä heli han me, han får inte predika alls
i kapellet. Men kanske gud har någe särskilt emot bagare -- inte vet
ja! Fy fasen! Hör du mor, raska på mä kaffet, dä här får vi allt ta en
dubbelkask på!
Gamle, hederlige Mattson! Ja, jag menar inte för det vidgade
kaskperspektivets skull, utan för hans friska och sunda syn på lymlar av
alla slag.
Genom de små gröna fönsterrutorna ser jag Hakfjärden vidga sig ända ut
mot Knuförarna och mellan dem ser jag det blå havet. Brisen går frisk
därute. Trutklippans fyrs röda tvärband ser ut som ett knivhugg i det blå
och vita. Och över isen krypa två slädar. Det är folk, som skall in till
staden med fisk. Jag känner igen Karlsons röda märr och den röda rackan
som skojar omkring spåret.
-- Nå, annars brukar dä inte gå så långsamt när dä ä frågan om kaffe, men
dä tar väl mera tid, när de ska bli starkare -- nää, ta bort kakerna å ta
hit flaskan, mor! Såvida inte redaktörn vill doppa, men dä har ja aldrig
sett förut. Annars ha vi mat, om dä exmeras, lake, fast han börjar på å
inte bli så bra nu, men han har ju bråttom, sa han.
-- Ja, jag är bara ute för att motionera hästen och mig själv och måste
vara hemma, innan telefonen stängs.
-- Ja, då schålar vi! Schål! Dä ä mums killebabba, dä mat för en
paschänt. Kommer han ihåg, när ekan drev ifrån honom ve Lejet? Då kunde
han ha fått sej en trevlig natt i skåren mä nordlig storm, om inte ja å
en som heter Mattson hade fått korn på’n! Han tittar på den där mörten
i fönstret -- den skulle ha blitt brudkrona åt doter min, men ho dog,
jaha, di dör härute mä! Men nu fyller vi på ett tag. Schål! Hör nu, säj,
ja läste i tidningen om den här F-båten -- dä va en student som hade
skrivet en sån där vers om att vi skulle fylla opp hela havet mä F-båtar.
Men dä blir väl lite för mycke. Di får väl åtminstingen hålla nåra
rännor klara för seglationen på Ryssland, för dä handlas ju mer å mer på
Ryssland, tror han inte ja följer mä politiken, va? Dä ska väl va rum
för segling, va? Ska han gå? Men en påfyllning tar vi välan ändå? Schål!
Schål! Nu när han har häst kan han välan ta å titta hit ibland. Inte
kan dä välan vara farligt mä kriget, vi hinner väl ta på oss lite rent
åtminstone, innan dä brakar sta? Å så ska di väl veta hut, när vi ha gift
oss med den hära Palona, eller va ho heter. Jaja, en vet ju aldrig i alla
fall -- ja, ja följer mä ner te Tuliander å hämtar spiken, tack ska han
ha, Engström -- ja, d’ä inte så noga mä käringen, ho sitter å lapar kaffe
-- jasså, kom ut, mor, hästen vill hem. Ska dä va en snuverus, ja lägger
ve tand, mens han påtar i näsan, d’ä skillnaden på folk, dä här ä bara
Hellgrens tvåa, Ljunglövens ä för skarpt i halsen. Ja, då kastar vi loss.
Jag tog avsked av gumman Mattson och vi hämtade hästen.
-- Dä ble ju inte mycke, men någe ble de ju allti! Tack för förningen!
sade Mattson efter inspektionen i lagården.
Och så gingo vi utför backen till Tuliander. Jag betalade knäckebrödet
och Mattson sin spik.
-- Får det vara en rökcigarr, stark eller svag? frågade Tuliander.
-- Stark i så fall! sade Mattson.
-- Tack, jag skall inte röka, sade jag.
-- Här har Mattson en cigarr, men var snäll och tänd den ute! bad
Tuliander.
Adjö, Harö!
Och om några minuter var jag bara en prick i det vita för gubben Mattson,
som stod och såg efter mig nere på bryggan.
INNEHÅLL.
Brandsyn 7
Fattigstugan 12
Konstnärsliv 29
Haröns omvändelse 43
Min första jakt 50
Ett Uppsalaminne 56
En spökhistoria 66
Ett Londonminne 74
Luftens herrar 79
Sjöholm 97
Begravningshatten 102
Att gillra bössor 108
Xylografen 116
Broder Karlsson 130
En bokmal 137
En kask på Harön 143
End of Project Gutenberg's Kryss och landkänning, by Albert Engström