N:o 21 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
25 Maj. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
[Illustration]
En underbar tro.
Det förefaller oss underbart, att vi ej inom Israels område finna en
sådan tro och sådan uthållig bön, som hos den hedniska kvinna, som vår
text omtalar. Hon var en kananeiska, afkomling af den afgudadyrkande
urbefolkningen, som särskildt talrikt förekom i Tyri och Sidons områden.
Likväl hade äfven hit ryktet om Jesu verksamhet trängt, och säkert fanns
det äfven här hjärtan, som voro mottagliga för evangelium.
Särskildt hade den kananeiska kvinnan fått lida mycket för sitt barns
skull. Hade det varit sjukt i vanlig mening, vore det redan nöd nog, men
fruktansvärdare var, att barnet var besatt af en ond ande. Så räkna vi
ju också det för något vida värre, när ett älskligt barns själ
fördärfvas genom syndens makt, än om det blott vore fråga om lekamlig
sjukdom. Må vi blott rätt få ögonen upp för huru den onda andemakten kan
förföra och fördärfva för tid och evighet en människa, som är köpt med
Jesu blod. Huru mången moder har icke i bitter nöd för denna orsak bedit
om hjälp.
Älskade barn, om du har en sådan moder som denna med sin underbara tro
på bönhörelse, då vet jag, att du skall få erfara Jesu hjälp och Jesu
välsignelse.
Vid detta tillfälle hade Jesus dragit sig undan den allmänna
nyfikenheten, så att kananeiskan måste säkert söka länge och väl, innan
hon fann det föremål, som hon sökte. Likväl möttes hon af en ny
missräkning, då hon föll ned vid hans fötter. Herren Jesus svarar henne
icke ett ord, och då han svarar, tyckes svaret innebära idel nej på
hennes bön. Här visar sig nu kvinnans stora tro, hon håller ut i alla
dessa prof, hon låter icke fråntaga sig hoppet om bönhörelse. Säger
Kristus: Det är icke tillbörligt att taga brödet från barnen och kasta
det för hundarne, så finner hon anledning att säga: Ja, Herre, ty
hundarne äta af de smulor, som falla från deras herrars bord. O, hvilken
ödmjukhet! Hon vill gärna kallas en hund, allenast hon får rätt till
smulorna. Men en sådan tro och en sådan ödmjukhet får icke endast
smulorna. Kananeiskan har för visso barnarätt, och hennes stora tro gör
henne större än många af Guds egendomsfolk. Så svarar då Kristus: "O
kvinna, din tro är stor, ske dig som du vill!" Hon hade i trosvarm bön
kämpat för sitt barn och detta barn blir räddadt. Föreställen eder med
hvilken glädje hon sluter sin dotter i sin famn, då den onde anden är
utdrifven. Föreställen er också, huru från den stunden Jesus hade i
detta hus vunnit älskande hjärtan, som framgent ville vara hans
lärjungar. Men om du i denna berättelse känner igen din egen, om äfven
du har en bedjande moder, då önskar jag, att äfven du en dag måtte
upplefva frälsningens saliga stund. Ty för dig, för din själ bedes nu om
frälsning, och blir du frälst, så blir det fröjd för ett älskande
modershjärta och fröjd i Guds himmel.
_Fr. E._
Den bäska drycken.
"Jag kan inte taga den, mamma, jag vet, att jag inte kan", ropade Betty.
"Men du har ännu inte försökt det, min flicka", sade modern.
"Hvad skall det tjäna till? Jag vet ju ändå, att jag inte kan."
Betty var sjuk och hennes mamma hade skickat bud efter doktorn. Denne
föreskref en medicin, som den lilla flickan ogärna ville taga in, ty den
var bäsk. Men på hennes upprepade vägran hade modern blott ett svar:
"Jag vill, att du skall försöka taga den".
"Hvad tjänar det till att försöka, när jag vet, att jag inte kan svälja
den?"
"Därför att den är hälsosam. Hvem har vunnit något, som inte har försökt
någonting, min flicka?"
"Är medicinen god, mamma?"
"Nej, det är den inte. Jag vill inte tala en osanning för mitt barn."
"Skulle det vara en osanning?" frågade Betty förvånad, ty hon hade
aldrig tänkt sig saken från den sidan.
"Allt som icke är sträng sanning är osanning, och du vet, att lögnen är
vederstygglig för vår himmelske fader. Läkemedlet är obehagligt, men
doktorn tror, att det skall göra dig godt. Därför vill jag att du skall
vara modig och taga det genast. Här är koppen. När jag säger tre, skall
du tömma dess innehåll. Nu--ett--två--tre."--Och innan modern sagt det
sista ordet, var koppen tom.
"Den var ändå inte så bäsk som jag trodde, mamma", sade Betty.
"Jaså. Ja, jag är inte förvånad, att du tycker så, ty jag visste, att
det mod, som behöfdes för att taga medicinen, skulle blifva en god
krydda. Betty lilla, vi glömma så lätt, att ingen plikt är så tung, att
icke det allvarliga beslutet att uppfylla den gör den lättare. Du skall
finna mången svårighet värre att öfvervinna än denna. Men försök att
alltid vara modig och gif aldrig vika, så länge du står inför en
ouppfylld plikt. Nu skall jag läsa en berättelse för dig, som kanske kan
ge dig någonting att tänka på."
Betty beredde sig på att lyssna till berättelsen, men långt innan den
var till ände, sof hon godt. Hennes mor lade henne på soffan, för att
hon skulle få sofva i ro.
Några veckor förgingo, och Betty var lika frisk som förr. Hon hade
nästan glömt tilldragelsen med medicinen, då familjen drabbades af en
svår sorg, i det Bettys lilla syster dog.
Till hennes stora förvåning var modern lika lugn och stilla som förut.
Hon skötte sitt arbete och talade lugnt och vänligt,--det var som om
familjekretsen aldrig brutits.
"Hvarför gråter du inte mera, mamma? Är du glad för att Signe är död?"
frågade Betty.
"Ack nej, inte glad, men jag försöker att vara tålig", svarade modern.
Sorgens bägare innehåller en bitter dryck för mig, Betty, men vi måste
ödmjukt underkasta oss Guds vilja. Vår lilla Signe är hos Herren, fri
från all sorg och nöd, och vi måste tacka honom för detta. Han har icke
lofvat oss bara solskensdagar här i världen; många skuggor förmörka
lifvet för oss. Men om vår tros öga är klart, och hjärtat genom bönen
höjer sig öfver jordens dimmor, skola vi finna en purpurfärgad guldkant
på hvarje moln,--om det också är aldrig så mörkt. Hvilka pröfningar Gud
än må lägga på oss,--den käre frälsaren håller oss dock vid handen, och
ur hjärtats djup kunna vi säga: "Herren gaf och Herren tog, lofvadt vare
Herrens namn."
Den lilla flickan med tändstickorna.
Till teckningen.
Det var rysligt kallt. Det började också bli mörkt sista aftonen på det
gamla året, det var nyårsafton. I mörker och köld gick en liten flicka
omkring på gatorna i den stora staden. Hon var fattig, den lilla; hon
hade hvarken strumpor eller skor. Fötterna voro röda och blå af kölden,
och hon skyndade utefter gatorna för att sälja tändstickor.
På morgonen, när hon gick hemifrån, hade hon visserligen haft ett par
träskor på fötterna. Men de voro så stora, att hon tappade dem, när hon
skyndade öfver gatan undan ett par vagnar, som körde så rysligt fort.
Där gick nu den lilla flickan på de nakna små fötterna och frös så
förfärligt. Ingen hade på hela dagen köpt af henne eller gifvit henne en
slant. Hungrig var hon och såg betryckt ut, den lilla stackarn.
Snöflingorna började nu också falla och lade sig som stjärnor i hennes
lockiga hår, men den ståten tänkte hon inte på. Ut genom alla fönstren
lyste ljusen, det såg så varmt ut därinne i de vackra rummen, och så
luktade det så rart af steken ända ut på gatan. Det var ju nyårsafton.
Det tänkte hon på.
Borta i ett hörn mellan två hus satte hon sig och kröp i hop. De små
benen hade hon dragit upp under sig, men hon frös nu ändå mer, och hem
tordes hon icke gå, då hon icke sålt några tändstickor och icke fått ett
enda öre. Hennes far skulle slå henne. Kallt var det också där hemma.
Visst var det tak öfver hufvudet, men vinden pep ändå in från alla håll,
fastän det var stoppadt halm och trasor i de största springorna.
Den lillas fingrar voro nästan döda af köld. Hur en liten sticka skulle
värma och göra godt. Hon tog en ur asken, "ritsch!" hvad den sprakade,
hvad den brann! Det var en varm, klar låga, då hon höll handen omkring
den. Det var ett underligt ljus. Flickan tyckte, att hon satt framför en
stor kakelugn med blanka messingsluckor. Elden brann så härligt, värmde
så godt. Nej, hvad var det?
[Illustration: DEN LILLA FLICKAN MED
TÄNDSTICKORNA.]
Den lilla sträckte ut fötterna för att värma också dem, då slocknade
lågan. Kakelugnen försvann,--hon satt med en liten stump af den utbrända
tändstickan i handen.
En ny blef tänd. Den brann, den lyste, och där skenet föll på väggen,
blef denna som ett flor. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod
dukadt med en glänsande hvit duk, med fint porslin, och härligt doftade
den rara steken, garnerad med sviskon och stekta äpplen. Och hvad som
var ännu härligare: steken hoppade ned från bordet och kom rätt fram
till henne, den fattiga flickan. Då slocknade stickan, och blott den
kalla stenväggen syntes.
[Illustration]
Hon tände en ny. Hon tyckte sig då sitta under den präktigaste julgran.
Den var större och vackrare, än den hon sett hos grosshandlarns på
julaftonen. Tusen ljus brunno på de gröna grenarna, som böjde sig under
tyngden af äpplen och den raraste konfekt. Hon sträckte bägge händerna i
vädret,--då slocknade tändstickan. Hon såg de många julljusen stiga allt
högre och högre, hon såg, att de voro himmelsklara stjärnor, som
gnistrade. En af dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himmeln.
"Nu dör någon", sade den lilla, ty gamla mormor, hvilken var den enda,
som varit god mot henne, men nu var död, hade sagt: "När en stjärna
faller, går en själ upp till Gud."
Hon tände åter en sticka. Den lyste rundt omkring, och i skenet stod den
gamla mormodern så klar, så strålande, så mild och härlig.
"Mormor!" ropade den lilla, "tag mig med! Jag vet, att du är borta, när
strykstickan slocknar,--borta liksom den varma kakelugnen, borta såsom
steken och den stora härliga julgranen." Hon strök hastigt eld på alla
stickorna i asken. Hon ville riktigt hålla mormor kvar. Och stickorna
lyste med sådan glans, att det var som om solen gått upp. Mormor hade
aldrig förr varit så vacker, så stor. Hon lyfte den lilla fattiga
flickan upp på sin arm, och de flögo i glans och glädje så högt, så
högt, att där var ingen köld, ingen hunger, ingen ängslan,--de voro hos
Gud.
Men i hörnet vid huset satt i den kalla vintermorgonen den lilla flickan
med det lockiga håret. Ett leende lekte på läpparna, hon var död, men
log ändå åt de människor, hvilkas ömkan och barmhärtighet kom för sent.
"Hon har velat värma sig", sade man, ty hon höll ännu de afbrända
tändstickorna i handen. Men ingen visste, huru mycket vackert hon hade
sett, och i hvilken glans hon följt gamla mormor in i nyårsglädjen.
Efter C. Andersen.
För våra allra minsta.
Med två teckningar.
Lillan skulle ut och åka, och hennes två bröder voro hästarna, och
"stora" syster var "sällskapsdam".
"Hvar ä' tömmarna?" frågade lillan.
"Det behöfs inte töm åt oss, kan du begripa. Vi springa så snällt utan
töm, mycket bättre än riktiga hästar", svarade Johan.
Och så bar det af rundt omkring byn i full fart. Johan drog, och Petter
sköt på, och syster Greta sprang bredvid med ett långt spö öfver axeln.
Det skulle vara piskan.
Men "hästarna" blefvo allt mera morska och ostyriga. De glömde löftet
till lillan, glömde att det kunde gå henne illa. De sprungo, så att
Greta inte hann följa med, de sprungo, så att vagnen stjälpte midt för
den stora björken, som stod utanför trädgårdsplanket.
Hur gick det då med lillan? Det kan du väl förstå, att hon blef rysligt
rädd och grät och fällde tårar och fick en blodig nästipp, så att till
och med mor fällde tårar.
[Illustration]
Men huru gick det med Johan och Petter? Ja, det säger jag inte. Men
nästa gång de voro hästar åt lillan, så drogo de henne riktigt snällt.
_J. B. G._
Broderskärlek.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Hon hade åldrats mycket under denna enda natt, men det fridfulla
uttrycket i hennes ögon visade, att hon till slut villigt lämnat sitt
barn i frälsarens händer och nu kunde om än med bäfvande hjärta och
tårfyllda ögon saga: "Ske din vilje, min Gud!"
Plötsligt kom hon ihåg Anna. För sorgen öfver det ena barnet hade hon
alldeles glömt det andra. Men när hon kom fram till sängen, fann hon
Anna i lugn sömn. Vanmakten hade vikit för en välgörande slummer.
Hela byn visade fru Henriksson ett varmt deltagande i hennes stora sorg.
Men man klandrade baronen, som icke föranstaltat om att drifvarne fått
sig ett ordentligt middagsmål efter den ansträngande jakten, innan de
anträdde hemfärden i yrvädret. Det var därför ej heller underligt,
menade man, att gossen dukat under, isynnerhet som han hade tagit miste
om vägen.
Några dagar därefter bäddades Frits ner i den mörka grafven. Han följdes
till sitt sista hvilorum af de flesta af grannarne, och den gamle
gudfruktige pastorn höll ett gripande tal öfver orden: "Kärleken upphör
aldrig". Han visade, huru kärleken kommer från Gud, som själf är
kärleken, och huru denna makt kan utveckla sig i ett litet människobarns
hjärta och drifva det ända in i döden.
Därefter påminde han om den dödes sista kärleksgärning, och huru han
ville arbeta för att skaffa sin sjuka syster hälsa och kraft. Om också
detta hans försök varit blott ett barnsligt tilltag och det ville synas
som om han offrat sitt lif förgäfves, så finge man ej glömma, att ännu
lefde en Gud i himmelen, som sett hans uppsåt, och hvilken ännu i dag
kunde göra under.
Med en varm bön om att Herren måtte trösta de sörjande, hvilkas ende son
och broder han var, slöts den gripande akten. Intet öga förblef torrt
och intet hjärta oberördt af de enkla, hjärtliga orden. Under tystnad
anträddes hemfärden.
Då stannade en vagn utanför kyrkogårdsporten. En herre steg ur och gick
fram till pastorn, som just stod i begrepp att lämna kyrkogården.
"Baron!" hviskade folket och betraktade nyfiket honom och den praktfulla
kransen, som han lagt på gossens graf.
"Han vill godtgöra, hvad han brutit, genom att säga några vackra ord och
skänka en storartad krans", hviskades det bland de närvarande. "Men
därmed kan han inte återskänka den döde lifvet eller trösta den stackars
modern."
Emellertid troppade folket af och kyrkogården blef småningom tom. De
båda herrarne, som under djup rörelse stannat vid den öppna grafven,
vände nu också långsamt tillbaka mot kyrkogårdsporten. Där tog baronen
med ett kraftigt handslag farväl af pastorn. Sedan yttrade han ett par
ord till kusken, steg därpå upp i vagnen och några ögonblick senare
stannade han vid den gamle doktorns bostad. Baronen gick in, men kom
efter några ögonblick tillbaka tillsammans med doktor Werner. Båda
herrarne togo plats i vagnen, som nu rullade vidare, längs den knaggliga
landsvägen, fram till det minsta huset i byn.
* *
*
Där satt fru Henriksson vid sin dotters säng, försänkt i djup sorg.
Annas onda hade förvärrats genom sinnesrörelsen, och nu låg hon där med
feberheta kinder och glänsande ögon.
Modern hade i dag stannat hemma hos henne. Hon kunde ej besluta sig för
att följa med till kyrkogården för att se sin älskade gosse, som alltid
var så full af sprittande lif, bäddas ner i den mörka grafven. Sedan hon
lagt honom i hans sista hvilobädd, kände hon det, som om han ej längre
tillhörde henne, och hennes enda tröst var det vissa hoppet, att hon en
gång skulle få möta honom och hans förut hemgångne fader i de eviga
boningarna.
Därför hade hon också i dag stannat hemma hos sitt sjuka barn, som ännu
behöfde henne, och nu sutto de båda och talade under tårar om honom som
de förlorat.
De voro så upptagna af sin sorg, att de icke märkte, huru en vagn
stannade utanför deras lilla stuga. Först när dörren öppnades och
baronens gestalt syntes bakom den gamle doktorn, for fru Henriksson upp.
Hon sträckte liksom afvärjande ut händerna och i hennes hjärta rörde sig
plötsligt en känsla af bitterhet emot den man, hvilkens vårdslöshet på
sätt och vis varit vållande till hennes gosses död.
Då gick baronen fram till henne och sade under djup rörelse med bedjande
röst: "Fru Henriksson, i dag kan ni icke förlåta mig, det inser jag väl,
men en annan gång hoppas jag ni skall göra det. Låt mig nu blott säga
er, att det gör mig outsägligt ondt, att denna olycka skulle inträffa.
Kunde jag göra det skedda ogjordt, skulle jag vilja gifva mycket
därför."
Trots sin sorg och sin bitterhet kunde icke fru Henriksson undgå att
märka den varma ton af äkta deltagande som ljöd ur baronens röst. Hon
kunde därför icke längre vredgas utan räckte honom handen och sade med
tårkväfd röst: "Jag vill gärna förlåta er, herr baron, men ni vet inte,
huru mycket jag förlorat".
Baronen fattade tacksamt den framsträckta handen. "Tack, fru
Henriksson", sade han. "Nu vill jag blott bedja er om en sak. Pastorn
berättade mig, att er gosse offrade sitt lif för sin syster. Detta offer
skall icke hafva gifvits förgäfves. Låt nu mig hjälpa till att hans
önskan må uppfyllas. Jag vill bekosta er dotters vistelse på sjukhuset i
staden. Herr doktor Werner har sagt, mig, att det ej är omöjligt att hon
kan bli återställd, om hon får komma under lämplig behandling af en
skicklig läkare. Därför ber jag er än en gång: låt mig uppfylla er
gosses sista önskan, res ni själf med er dotter till hufvudstaden och
stanna hos henne där, till dess hon blifvit fullt frisk. Det är ju så,
herr doktor", tillade han vänd till denne, "ni tror ju, att hon kan
blifva fullt återställd?"
"Ja visst, ja visst, herr baron", skyndade den gamle liflige herrn att
försäkra. "Om vi bara få Anna under den berömde professor E:s vård, kan
hon vänta att bli frisk på några månader."
"Det gläder mig af hela mitt hjärta", sade baronen vänligt. Utan att
invänta något tack skyndade han ut genom dörren, och snart hördes vagnen
rulla därifrån.
Fru Henriksson stod såsom bedöfvad kvar hos den gamle doktorn. Kunde det
verkligen vara sant, att hennes lilla Anna skulle bli frisk? Hvilken
tröst blefve ej detta i hennes djupa sorg!
Hon förmådde icke yttra ett ord, men tårarna runno långsamt utför den
bleka kinden. Först när hon såg på Anna, som med vidöppna ögon blickade
omkring sig, utropade hon: "Anni, det var då icke förgäfves, att vår
Frits offrade sitt lif!"
Mor och dotter höllo hvarandra länge hårdt omfamnade, och Anna hviskade:
"Mor, jag kommer ihåg min dröm--den var alldeles sann".
Doktor Werner, som under årens lopp blifvit familjens trofaste vän,
stannade ännu en stund hos fru Henriksson, sedan sinnesrörelsens vågor
lagt sig och rådgjorde med henne om förberedelserna för resan. Han
yrkade på, att denna måtte företagas så fort som möjligt, och fru
Henriksson instämde med tacksamhet. Doktorn lofvade att omsorgsfullt
svepa om Annas fot, så att kölden ej skulle kunna skada den, och sedan
tog han ett hjärtligt afsked.
Julen firades detta år tyst och stilla i det lilla huset, intet jubel af
glada röster, ingen sång hördes därifrån.
(Forts.)
_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 29 Maj--4 Juni 1905.
M. 29. Apg. 1: 4-11. Kristi himmelsfärd.
T. 30. v. 4-5. _Fadrens löfte om Anden._
O. 31. v. 6. _Lärjungarnas fråga om rikets upprättande._
T. 1. v. 7-8. _Lärjungarne skola verka för detta rike genom evangelii
förkunnelse._
F. 2. v. 9. _Himmelsfärden._
L. 3. v. 10. _Sändebud från den himmelska världen;_
S. 4. v. 11. _de förkunna rikets upprättande, då Jesus kommer igen._
_Söndagsskoltext för den 4 Juni._
Apg. 1: 4-11.
_Minnesvers:_ Kol. 3: 1. Om I nu hafven uppstått med Kristus, så söken
det, som är ofvan, där Kristus är sittande på Guds högra sida.