N:o 19 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
11 Maj. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
_Den rike ynglingen._
Mark. 10: 17-22.
Huru älsklig är ej den unge man, som vår text omtalar! Han var en rik
man, en högt uppsatt man, och likväl, böjer han knä för Jesus. Det var
ej en tom hyllning, det var hans hjärtas åstundan efter frälsning, som
framkallade detta. Han kom med den frågan på sina läppar: _Gode Mästare,
hvad skall jag göra att jag må ärfva evigt lif?_
Ja, den frågan var förbunden med en annan: _Hvad fattas mig ännu?_ Och
likväl hade han så mycket. Han hade jordiska ägodelar, god hälsa, en hög
samhällsställning; han hade hvad som var bättre än allt detta: en
älsklig barndom, hvarunder han hedrat sin fader och moder, flytt lögn
och andra grofva synder. Ty med en viss sanning kunde han säga: Allt
detta har jag hållit ifrån min ungdom. Icke blott för oss synes denne
mannen älsklig, äfven Jesus såg på honom, såg hans ärliga sökande efter
sanning, såg hans yttre flärdfria lif och fattade kärlek till honom.
Detta innebar dock icke, att det ej fanns mycket hos denne unge man, som
Herren beklagade. Han såg jämte allt hans sökande efter sanningen en
bristande själfkännedom. Därför säger han: Ingen är god utom Gud allena.
Detta var säkert något, som den unge mannen var i okunnighet om. Han
trodde, att såväl han själf som många andra voro goda människor och
visste ej af sin egen oförmåga att fullborda Guds lag. Herren såg, att
han fattade lagens hållande alltför ytligt, han räknade icke de onda
tankarne och begärelserna för synder, och därför kunde han så djärft
säga: Allt detta har jag hållit ifrån min ungdom.
Det fattades honom sålunda mycket, ja, det fattades allt, som behöfdes
för att varda salig. Jesus ville ej låta den unge mannen förblifva i sin
okunnighet, hvarför han gifver honom ett bud, som skulle uppenbara allt,
som fattades honom: _Gå bort och sälj allt, hvad du har och gif åt de
fattiga!_ Så hade Jesus aldrig förr sagt till någon. Icke ens den rike
Sackeus fick en sådan befallning. Men till denne yngling sade Herren
det, emedan han såg, att hans rikedom var det hinder, som afhöll honom
från Guds rike. Kanske såg den unge mannen först nu, huru liten kraft
han hade att uppfylla ett enda bud. Ja, han såg säkert i detta
ögonblick, att rikedomens svek hade fångat honom. Han hade icke heller
så mycket allvar med sitt sökande efter Guds rike, att han därför ville
försaka allt hvad han ägde. Herren gaf honom dock ett ljufligt löfte,
som visade en evighetsvinst såsom frukt af denna försakelse. Han sade:
_Du skall få en skatt i himmelen._ Den skatten i himmelen var mera värd
än alla jordens rikedomar, den skatten var oförgänglig, så att ingen
tjuf kunde taga den, ingen död eller olycka kunde beröfva honom den: men
ack, den skatten värderades ej af den unge mannen, såsom den förtjänade.
Så gick han bedröfvad bort, ja, gick bort för att måhända aldrig sedan
finna det eviga lif, som han dock innerst önskade finna.
Men vi vilja taga den lärdom, som Herren själf gifvit oss af denna
händelse. "Barn", säger han, "huru svårt är det icke för dem, som
förtrösta på ägodelar, att komma in i Guds rike."
_Fr. E._
Gossen, som icke kan.
Jakob heter han, den gossen, som icke kan. Han är icke min vän.
En morgon hörde jag, att hans mor sade: "Jakob, vill du vara snäll och
bära in litet ved åt mig, innan du går i skolan?"
"Nej, mor, det kan jag inte, för då kommer jag för sent", svarade Jakob.
Men han dröjde ändå omkring en halftimme, innan han gick.
Då Jakob kom i skolan, skulle han berätta om Josef, som såldes af sina
bröder. Men han kunde ingenting.
"Hvarför lär du dig inte dina läxor?" frågade läraren.
"Jag kan inte", svarade Jakob.
På eftermiddagen blåste det duktigt. Då Jakob ätit middag, fick han lof
att gå ut med sin drake. Hans lilla syster stod och såg på, medan han
gjorde den i ordning. Då den var färdig, ville Jakob gå.
"Hvart skall du gå, Jakob?" frågade den lilla.
"Jag skall gå ut och släppa upp min drake", svarade han.
"Jakob, lillan vill följa med!" Hon höll om hans arm och såg honom så
trohjärtadt in i ögonen. Hvem skulle kunna motstå en så bedjande
barnablick?
Jo, jag känner en gosse som kunde göra det--den gossen var Jakob. "Nej,
jag kan inte taga dig med", sade han. "Jag kan inte, gå du in till
mamma." Och så gick han ensam ut med sin drake.
Och du, min unge vän--_kan_ du försaka din egen vilja för att göra andra
någon glädje?
Vid systers bår.
Med teckning.
_Nyss log hon den lilla, så frisk och glad
Och sprang där så lekfull som vinden
Omkring ibland spirande blommor och blad
Med skäraste rosor på kinden._
_Nu hvilar hon stilla, en vissnande knopp
Så blek och så kall i sin kista
Och bror lille sörjer som funnes ej hopp,
Han sörjer så hjärtat vill brista._
_Små svällande knoppar falla
Så lätt i blommande vår
För vindar, isande kalla
För frost i sprickande snår._
_I barndomens rosengårdar
Bland Jesu späda små lamm,
Dem kärlek och ömhet vårdar
Går döden härjande fram._
_Han bryter ur syskonringen
Den ros, som doftade bäst,
Han bryter--och spörjer ingen--
Just den, som du älskade mest._
_----Dock,
Sörj ej du, ty i Guds himmelrike
Blomma ljufva vårar utan like
För de barn, som uti Herren dö.
Dödlig kropp här bäddas ned i gruset--
Anden ilar upp till fadershuset,
Klädd i skrud, mer hvit än vinterns snö._
_Sörj ej du. Snart i Guds himmel höga
Skådar du med ljust och klarnadt öga
Dem, som före dig i tron gått hem.
Snart skall du på gyllne gator vandra
Bröder, systrar återse hvarandra
Där, i Herrens stad, Jerusalem._
_J. B. G._
Sångargossen.
Med teckning.
_Hur sorglös och hurtig han vandrar omkring
I världsstadens brokiga vimmel
Och sjunger sin visa och ber om en slant
Och gläds åt den soliga himmel.
Om Bella Italia sjunger han då,
Där solen jämt skiner och himlen är blå._
_Det kommer en jublande klang i hans sång,
När vårsolen lyser i parken,
Och världsstaden äfven får knoppande träd
Och blommor, som spira ur marken.
Om Bella Italia sjunger han då,
Där solen jämt skiner och himlen är blå._
_I vintras, då var det så isande kallt,
Och hvinande, skarp blåste vinden.
Förfrusen och huttrande smög han omkring
Med tårar på bleknade kinden.
Om Bella Italia sjöng han ändå,
Där solen jämt skiner och himlen är blå._
_Och Gud, som ju hörer små sparfvarnas sång,
På sångaregossen ock tänker.
Och tåren försvinner från afmagrad kind,
När värmande vårsolen blänker.
Om Bella Italia sjunger han då,
Där solen jämt skiner och himlen är blå._
_Anna H--m Preinitz._
[Illustration: VID SYSTERS BÅR.]
[Illustration: SÅNGARGOSSEN.]
Broderskärlek.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Under tiden hade modern i hemmet varit sysselsatt med förberedelser för
julen. I dag skulle hon företaga en grundlig rengöring, och då passade
det just bra, att Frits var borta. Hela förmiddagen skurade och fejade
hon det lilla hemmet, så att det riktigt sken af trefnad. Äfven efter
middagen fortfor hon med sitt arbete, och när hon ordnat Annas kuddar
och ställt in maten i ugnen åt sin gosse, började hon skura alla
kökskärlen. Hon var så ifrigt sysselsatt med sitt arbete, att hon ej gaf
akt på huru det småningom börjat snöa och att det tycktes arta sig till
att bli yrväder.
Plötsligt hörde hon klockan slå fyra, och då började hon bli orolig.
Frits hade ju ej kommit hem, och det var redan ganska mörkt.
Nordanvinden tjöt omkring den lilla stugan och dref sin vilda lek med
snöflingorna.
Modern gick in i rummet och fann Anna redan vaken. "Tänk, mor", ropade
hon, "jag drömde, att Frits gaf mig så mycket penningar, att jag kunde
få resa till en skicklig läkare, men när han lämnade mig dem, tyckte
jag, att hans händer voro kalla såsom is och hans ansikte hvitt som på
en död."
"Åh, kära barn, drömmen är såsom strömmen", sade modern och smekte Annas
feberheta kind. "Men hvart kan Frits ha tagit vägen?" fortfor hon
oroligt. "Om jakten varat så länge, tycker jag han borde gått hem ändå;
han kan förkyla sig, om han står så där och ser på."
"Jag måste väl då tala om hans hemlighet för dig, så att du inte må oroa
dig allför mycket, lilla mor", svarade Anna. "Ser du, han följde i dag
med de andra gossarne för att liksom de förtjäna en slant genom att
drifva upp harar. Han ville öfverraska dig, förstår du, ty han tänkte
att under vintern förtjäna så mycket penningar, att jag skulle få komma
till staden och söka läkare för min sjuka fot. Jag såg, huru lycklig han
var åt den tanken, och jag ville icke förstöra hans glädje."
"En sådan pojke!" sade modern rörd. "Då har väl jakten varat längre än
han beräknat, men strax efter fem är han nog här", sade hon, betydligt
lättare om hjärtat. Därpå skyndade hon att taga fram strumpor och
tofflor och ställa dem vid spiseln, så att hennes gosse skulle få byta
om så fort han komme hem.
Så gick nästan ännu en timme, men Frits kom ändå icke. Fru Henriksson
beslöt sig nu för att gå till fru Toll för att höra, om hennes gosse
kommit hem, men då hörde hon sorl af röster på landsvägen. Det var den
första gruppen af gossar som kom, och Karl Toll var med ibland dem.
Hon öppnade förstugdörren, och på hennes rop kom Karl springande. "Hvar
är Frits?" frågade hon med darrande röst.
"Han kommer nog snart i sällskap med de andra", svarade Karl. "Jag
frågade efter honom, men då fick jag höra, att inspektorn bedt honom
följa med in i köket för att värma sig, och eftersom mor bad mig skynda
mig hem, så gick jag, bara jag fått min betalning."
Fru Henriksson sade ingenting, och med en brådskande hälsning skyndade
gossen bort för att hinna upp de andra.
Nu blef den stackars modern verkligt ängslig. Hon satte sig vid fönstret
och stirrade ut i skymningen på de grupper af gossar och män, som gingo
förbi. Men när den ena kvarten efter den andra förgick utan att Frits
kom hem, kunde hon ej längre uthärda denna ångest. Hon sprang så lätt
klädd som hon var ut i vinterkylan. Det var nu nästan mörkt, vinden
svepte omkring den lilla stugan, såsom om han ville störta omkull henne,
och snön yrde, så att fru Henriksson knappt kunde finna vägen till
grannens.
Men då hon kommit dit, måste Karl utförligt berätta, vid hvilken tid
jakten slutat och när han sist sett Frits. Karl, som nu själf var orolig
för sin vän, erbjöd sig att gå ut i byn för att hos de andra kamraterna
söka få underrättelse om Frits.
Fru Henriksson antog med tacksamhet detta anbud, men hon ville själf
också följa med. Husen i byn lågo något spridda, och därför gick en god
timme, innan fru Henriksson och Karl hunnit fråga alla som varit med på
jakten, om de sett Frits. Men allt var förgäfves, ingen hade sett honom,
ingen hade mött honom på vägen.
Slutligen kom hon till skolläraren. Denne var själf mycket orolig öfver
gossen, som i hela byn var så afhållen för sitt friska, glada väsen.
Emellertid lofvade han den förtviflade modern att genast söka få några
karlar med sig ut för att söka.
De voro snart redo, och skolläraren tog äfven sin hund med sig. Han gick
ännu en gång fram till fru Henriksson och försökte lugna henne. Han
förstod, att arbete skulle vara det bästa medel att förkorta den långa
väntanstiden, och därför gaf han henne det rådet att gå hem och koka en
varm soppa samt styra om att hon hade varma filtar i beredskap för att
värma upp gossen, om de funno honom.
"Ja, _om_ ni finna honom!" Den stackars modern upprepade dessa ord om
och om igen, liksom om allting då vore godt och väl--_huru_ de skulle
finna honom, därpå tänkte hon icke. Och skolläraren, som såg moderns
stora ångest, vågade icke heller kläda sin fruktan i ord. Han tryckte
hennes hand till afsked och gick i det han med dämpad röst och
högtidligt allvar sade: "Gud vare med er och styrke er, fru Henriksson".
Snart dog ljudet af deras steg bort, och då först steg fru Henriksson
upp och gick hem.
Stormen hade nu saktat sig något, men det fortfor att snöa. Den
ångestfulla modern sände en brinnande bön upp till Gud om sin gosses
lif.
Då hon kom hem, möttes hon af Annas ängsliga fråga: "Hvar är Frits? Har
ingen sett honom?"
Modern sjönk ner på en stol bredvid sängen och berättade om sitt
fruktlösa sökande. Anna slog armarna om moderns hals och försökte trösta
henne, fastän hon själf var djupt bedröfvad. "Mor", sade hon slutligen,
då denna icke ville lyssna till hennes trösteord, "skulle du inte värma
upp hans säng och hålla yllefiltar i beredskap?"
Då ändtligen ryckte den stackars modern upp sig ur sin overksamma sorg
och skyndade ut för att värma och ställa allt i ordning. Emellanåt
öppnade hon dock förstugdörren för att spana och lyssna.
Anna låg med högröda kinder och värkande hufvud och gaf ångestfullt akt
på hvarje buller utifrån. Men den ena kvarten gick efter den andra och
ingenting hördes af.
Plötsligt skällde Karo, och Anna for förskräckt upp, men så blef allting
tyst igen. "Det var väl en kråka, som retade honom", tänkte hon och
lyssnade åter.
Ännu några timmar förgingo. Klockan var nu tio, men ingen hade tänkt på
någon kvällsmat. Modern hade för länge sedan slutat sina förberedelser
och satt bredvid Annas säng med hennes feberheta hand i sin. Hon bad
tyst, på samma gång hon lyssnade efter hvarje ljud.
Plötsligt börjar Karo tjuta, högljudda och klagande tjut, som småningom
öfvergå till ett sakta gnällande. Strax därefter höras steg på gården,
men intet ord talas--allt är dödstyst. Stegen närma sig huset, och
modern, som gripes af en förfärlig aning, springer upp för att skynda
ut. Men i samma ögonblick öppnas dörren utifrån, och med ett rop af
förtviflan störtar den stackars modern ned på golfvet.
Fyra män träda in genom dörren. Dessa bära en bår af grenar, hvilka
täckas af en kappa. De sätta långsamt ned båren på golfvet och taga af
sig hufvudbonaden, djupt gripna af dödens majestät, som de fört med sig
in i det lilla hemmet.
Modern reser sig långsamt upp och stirrar under tystnad på de fyra
männen. Men så falla hennes blickar åter på båren och med ett förnyadt
rop slår hon kappan åt sidan och kastar sig på knä bredvid sin gosses
stelnade kropp.
Där ligger Frits liksom sofvande med hufvudet hvilande på den grönskande
bädden. Den krampaktigt slutna handen är fast tryckt mot bröstet, och i
det ljusa, lockiga håret ligger ännu snö. Men öfver det bleka ansiktet
och de halföppna läpparne hvilar ett lyckligt leende. Vid denna anblick
störta ändtligen de förlösande tårarna ur moderns ögon.
"Frits, min älskade gosse!" snyftar hon och betäcker med kyssar och
tårar den hvita pannan, på hvilken döden redan tryckt sin stämpel.
Anna hade vid moderns hjärtslitande rop farit upp i sängen. Hon stirrade
med slöa blickar på männen, som kommo med båren. Därpå sjönk hon utan
ett ljud tillbaka mot kudden--en välgörande vanmakt beröfvade henne för
en stund medvetandet af den sorgliga verkligheten.
(Forts.)
Brefväxling med de små.
[Illustration]
Lösning af prisuppgifterna i Barnavännen 1904.
N:o 1. _Skalbagge, luften, humlor._
Uppgiften rätt löst af 217 barn.
N:o 2. _Australien, aster, last, list, Erna, aula, Eli, Ural._
Uppgiften rätt löst af 230 barn.
N:o 3.
+---+---+---+---+
| L | I | M | A |
+---+---+---+---+
| I | S | A | R |
+---+---+---+---+
| M | A | I | N |
+---+---+---+---+
| A | R | N | O |
+---+---+---+---+
Uppgiften rätt löst af 239 barn.
N:o 4. Mitt första _krus_, mitt andra _bär_, mitt hela _krusbär_.
Uppgiften rätt löst af 227 barn.