N:o 18 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
4 Maj. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Jesus välsignar barnen.
Mark. 10: 13-16.
Med teckning.
Du som är ett barn och har en god moder, du vet, huru innerligt en sådan
moder älskar sitt barn och alltid tänker på dess bästa. Du förstår också
lätt, att de, som under frälsarens jordelif buro fram barn till Jesus,
voro just sådana där goda och älskande mödrar.
Dessa kvinnor hade sett frälsarens stora makt till att frälsa och
hjälpa. De hade sett sjukdomen fly för hans heliga händer och döden vika
undan, där han trädde in. De hade suttit på stenarna vid Genesarets
strand och lyssnat till hans ord, som födt kärlek och fromhet i deras
egna hjärtan. Och de tänkte: "Skulle ej den kärleksfulle mästaren från
Nasaret också vilja skänka någon himmelsk gåfva åt våra små barn?" Jo,
det trodde de, och så gingo de i denna tillitsfulla tro till frälsaren
med sina barn och bådo honom taga på dem med sina heliga händer.
Men till en början såg det ut, som om mödrarna och barnen aldrig skulle
få träffa frälsaren, ty lärjungarne näpste och visade bort dem. I sitt
oförstånd trodde lärjungarne, att barnen icke kunde taga emot någon
verklig andlig gåfva af Jesus och att han icke på ett verkligt sätt
kunde gifva något åt sådana små, som ännu lågo vid modersskötet. Men
frälsaren hörde, huru lärjungarne voro oförståndiga och huru de talade
hårda och afvisande ord, och då heter det om honom, att han blef
misslynt och sade: "_Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke,
ty sådana hörer Guds rike till_".
Frälsaren visste så väl, hvad ett barn behöfver för att vara lyckligt.
Han visste, att dess själ behöfver ren, himmelsk kärlek, att det
behöfver en lugnare och tryggare hamn i lifvets storm och strid än den
modersfamnen kan skänka. Han visste, att de små såväl som de äldre
behöfva en frälsare från världens synd och villa. Allt detta och
oändligt mycket mer kan frälsaren skänka de små, och därför bjöd han,
högtidligt och allvarligt: "_Låten barnen komma till mig_".
Men när Jesus så inbjuder barnen till sig, då har han också någonting
verkligt och någonting stort att skänka dem. Han vill skänka barnen sitt
himmelska rike. Och barnens himmelrike är i Jesu famn. Därför tar han
upp de små i sin famn, lägger sina händer på dem och välsignar dem. Så
börjar det att blifva en medlem i Guds rike. Vi måste smyga oss in i
Jesu famn och mottaga välsignelsen och Guds rike såsom barn. Då strömmar
där rättfärdighet, frid och fröjd in i våra själar. Guds rike har tagit
sin boning hos oss. Vi äro lyckliga och välsignade människor.
Nu är det också en sanning, att Guds rike en gång kommer att framträda
på jorden såsom ett verkligt rike med Kristus såsom den ende konungen.
Ja, det skall en gång framträda i oändlig härlighet, ty vi vänta nya
himlar och en ny jord enligt Guds löfte. Då skall Guds rike hafva nått
sin fulländning och då skola alla, som mottagit detta rike såsom barn,
få gå därin och varda konungar i lif och oförgänglighet.
Har du funnit ditt himmelrike i frälsarens famn? Om du det har, och om
du alltjämt stannar där, så skall du också en gång regera med Kristus
såsom en konung i evighet. Så vill Jesus välsigna barnen.
_J. B. G._
Sökande efter den okände Guden.
Djupt inne i hjärtat af Afrika och långt ifrån någon missionsstation
framlefde en stackars svart herdegosse sina dagar. En dag sammanträffade
han med en annan gosse, som under någon tid hade uppehållit sig vid
missionsskolan i Kuruman, där han hade lärt sig läsa och hvarifrån han
förde med sig ett nytt testamente.
Då nu de båda gossarne sutto hos hvarandra, lät bokens ägare "boken
tala", som de svarta bruka säga, det vill säga, han läste för sin kamrat
den sköna berättelsen om Jesusbarnet i Betlehem.
Stor var herdegossens förvåning först öfver själfva boken--så
märkvärdigt, att man kunde låta den tala--och därnäst öfver de underbara
ord och ting, som den hade att berätta. Något sådant hade han aldrig
hört eller kunnat tänka sig. Med den mest spända uppmärksamhet lyssnade
han till hvarje stafvelse, och då den lille föreläsaren slutade, hade
den andres hjärta gripits af en stark längtan efter att se det
märkvärdiga barnet i Betlehem, som lindades och lades i en krubba.
"Kan jag få se barnet?" frågade han ifrigt. "Ack, säg mig, hvar det
finns!"
"Det finns i Kuruman", sade den lille föreläsaren, mycket tvärsäker på
sin sak.
"Har du sett det?" frågade den andre ännu mera ifrig.
"Nej, aldrig, men jag vet, att Jesusbarnet finns där, ty de sjunga om
honom och tala med honom. Det har jag hört med mina egna öron."
Den förvånade lille herdegossen kunde ej längre uthärda med att gå och
vakta fåren. Tanken på barnet i krubban fyllde dag och natt hans sinne
och lämnade honom ingen ro. Han ville söka upp det, han ville gå till
Kuruman för att med egna ögon skåda detta under. Det var en mycket lång
väg, det visste han, men intet hinder kunde afskräcka honom; han måste
med egna ögon se detta förunderliga barn, hvad det än skulle kosta. Och
så snart som han kunde lämna sin tjänst, begaf han sig på väg.
Han vandrade till fots största delen af den långa vägen och var mycket
glad, när han någon gång fick sätta sig upp på en oxvagn, som förde
honom öfver berg och dalar eller genom täta skogar och öfver svällande
fjällbäckar. På detta sätt nådde han slutligen det område, där de hvita
främlingarne hade slagit upp sina hyddor i närheten af negerbyarna.
Sent omsider kom han då en lördagskväll till Kuruman, det längtansfullt
väntade målet för hans långa resa. En kristen betsjuankvinna tog vänligt
emot honom, hon lät honom taga del i hennes aftonmåltid och sofva om
natten i hennes hydda.
Följande morgon hörde han missionshusets klocka ringa. Han förstod ej
hvad det var eller hvad det skulle betyda, men han följde sin goda
värdinna till missionskapellet. Med stort nöje lyssnade han till den
vackra sången, och hans ögon voro oafbrutet och med stort allvar fästade
vid missionären.
Denne öppnade nu bibeln och började läsa. Och hvad var det väl han
läste? Jo, det var just Lukas andra kapitel, den underbara berättelsen
om barnet i Betlehem.
Den lille främlingen såg sig spanande omkring i det glada hopp att han
skulle få se barnet. Och hur han spanade, föll hans blick på ett barn,
som syntes honom så skönt, att han aldrig sett dess like. Barnet hade
ljust, lockigt hår, stora blåa ögon och en ansiktsfärg, som var
fullkomligt olika de inföddas där i landet.
"Där är barnet från Betlehem", tänkte den stackars okunnige gossen, "det
barn, som jag så innerligt längtat efter att få se. Åh, så lycklig jag
är, som till slut har funnit det!"
Då sammankomsten var slutad, skyndade han sig i öfversvallande glädje
att tala om för sin goda väninna, att han nu hade fått sin högsta önskan
uppfylld--han hade sett Jesusbarnet.
Den kristna betsjuankvinnan förstod till en början ej hvad han menade,
men småningom började hon få en aning om hans misstag och upplyste honom
om att barnet med de ljusa lockarne och blåa ögonen var missionärens
egen lille son.
Han kände visserligen till en början någon missräkning, men den
enfaldiga, varmhjärtade kristna kvinnan, som själf till sitt hjärtas
tröst hade lärt känna det barn, han så ifrigt sökte, började nu berätta
för honom, hvem Jesusbarnet verkligen är, hvarför det föddes här på
jorden, och hvar det nu är att finna. På sitt enkla, hjärtliga vis
berättade hon om vår Herres Jesu födelse, hans lefnad på jorden, hans
lidande och död på korset, hans uppståndelse och himmelsfärd, om den
plats han nu har intagit på faderns högra hand i härlighetens rike samt
hans innerliga kärlek till alla syndare.
Och Herrens Ande öppnade den lille gossens hjärta, så att han trodde
ordet och började älska Herren Jesus, fastän han icke kunde få se honom.
Och så bad han om att alltid få stanna vid missionsskolan, hvilket med
glädje beviljades honom. Här lärde han nu själf att läsa och blef icke
blott en sann och uppriktig Jesu lärjunge utan också fastän han var ung,
en varm och verksam evangelist bland sina landsmän.
[Illustration: JESUS VÄLSIGNAR BARNEN.]
[Illustration: HVEM SKALL GE VIKA?]
Hvem skall ge vika?
Med teckning.
En hund och en gås möttes på en spång. Denna var så smal, att de icke
kunde komma förbi hvarann, och ingendera syntes till en början vilja
vika tillbaka för den andre. Endera måste dock vända, men hvilkendera?
"Den svagaste", tänker någon. Det är icke så säkert. Jag skulle vilja
säga, "den bästa" ger vika.
För min del tror jag, att den lilla hunden är den förståndigaste af hela
sällskapet, och därför drar han sig nog tillbaka. Gåsen har nämligen en
hel flock efter sig på stranden.
Man kan se på gåsen, att han är mycket envis. Det vore visst en lätt sak
för hunden att bita hufvudet af hela gåsflocken. Men med en väl
upptuktad hunds belefvenhet går han artigt ur vägen för det närgångna
gåsherrskapet.
Ej underligt, att hundens klokhet blifvit mycket berömd, medan å andra
sidan gåsens envishet och närgångenhet blifvit till ett ordspråk: "dum
som en gås".
Människobarn pläga också understundom träta med hvarann och ingen vill
ge vika. Kom då ihåg, att den som har största förståndet, den bäst
uppfostrade, han bör gifva efter. Ja, "_den bästa ger vika_".
_J. B. G._
En god rekommendation.
För många år sedan stod på kajen i en af våra större sjöstäder en gosse,
som frågade efter kaptenen på ett af skeppen, som lågo förankrade där.
"Jo, han kommer där", sade en sjöman, som gick förbi och hörde frågan.
Gossen gick fram till kaptenen och hälsade höfligt.
"Nå väl, hvad vill du?" sade kaptenen.
"Jo, jag vill gå till sjös, kapten."
"Hvarför vill du gå till sjös då?"
"För att få skicka min hyra till mor. Hon är änka, och jag vill inte,
att hon skall komma på fattigvården."
Kaptenen tyckte om den hederlige gossen och det sätt, hvarpå han talade
om sin mor.
"Nå, hvar har du dina papper?"
"Papper? Jag har inga papper, kapten."
"Har du inte? ja, då kan jag inte taga dig med."
"Åhjo, gör det, kapten. Jag skall bli en riktigt snäll gosse, om jag får
följa med."
"Jag kan inte; det är emot vårt reglemente. Vi taga ej emot någon, utan
att han har åtminstone någon rekommendation. Försök skaffa dig en
sådan."
Gossen som hade mycket långt hem och således svårt att kunna få någon
rekommendation, vände sig med tungt hjärta om för att gå. Då föllo
kaptenens blickar på det lilla knytet, som han bar under armen. "Hvad
har du där, min gosse?" frågade han.
"Mina kläder, herr kapten."
"Dina kläder--får jag se! Hvad är då detta?"
"Min bok."
"Hvad för slags bok?"
"Min bibel."
"Jaså.--Vi ha då inte mycket att skaffa med den boken ombord, men låt
mig se på den."
Han tog bibeln och öppnade den. På bokens första blad stod gossens namn
tilllika med den upplysningen, att den var en gåfva från söndagsskolan
såsom belöning för flit och godt uppförande.
"Åhå, min gosse, detta är tillräckligt", sade kaptenen. "Kom du med mig,
så skall du få taga hyra på mitt fartyg."
"_Gudsfruktan är nyttig till allting och har löfte med sig både för
detta lifvet och för det tillkommande._"
Broderskärlek.
Med teckning.
(Forts. fr. föreg. n:r).
Ändtligen är jakten slut. Man släpar fram hararna och går sedan med dem
till herrgården för att få betaldt. Det höres ett undertryckt knot, då
man märker, att den rike baronen ej ämnar bestå dem med någon traktering
hvarken i mat eller dryck. Frits står lutad mot en vägg; han är för
mycket trött för att tränga sig fram, och hans tänder skallra af köld.
Nu kommer turen till honom; men när inspektoren ser hans blåfrusna
ansikte, ropar han medlidsamt: "Kom med mig in i köket, pojke, du
behöfver få någonting att värma dig med." Och han tar den darrande
gossen med sig och säger till om en kopp varm mjölk åt honom. Åh, hvad
den värmer! Glädjestrålande tar han emot sin krona och tackar
inspektoren hjärtligt för förfriskningen. Han är nu åter kry och följer
den godmodige mannens råd att skynda sig hem.
Men--hvart hafva hans kamrater tagit vägen? Huru han än spanar omkring
sig i skymningen, kan han ingenstädes upptäcka dem. "De ha kanske redan
gifvit sig af", tänkte han och blef i första ögonblicket ganska häpen,
när han kom ihåg den långa vägen, som han nu måste gå utan sällskap. Men
så tröstade han sig snart med den tanken, att han kanske ändå skulle
hinna upp de andra, om han skyndade sig och därför begaf han sig med
friskt mod på väg.
Nu gick han förbi herrgården. Alla fönster voro upplysta, och han såg
gestalter röra sig därinne; baronen och hans gäster skulle nu spisa
middag. När han tänkte på detta, kom han ihåg, huru hungrig han var. Han
hade ju icke ätit något sedan morgonen, och nu var klockan fem. Han
kastade ännu en längtansfull blick mot de upplysta fönsterna, innan han
gick vidare.
[Illustration]
"De där ha det bra de", tänkte han och kände efter i sina fickor, om han
möjligtvis skulle glömt någon brödsmula kvar, men nej. Hur han än vände
ut och in på sina fickor, kunde han ej finna en enda liten bit. Och
nordanvinden blåste kall, och snön föll allt tätare. Frits slog upp
rockkragen och knäppte väl igen rocken, men det hjälpte ej, han darrade
af köld, den stackars gossen. Nu hade han dock hunnit fram till skogen,
och här var det åtminstone mera lugnt, ty de högstammiga trädens kronor
trotsade vinden. Men det kändes så underligt i den trötte gossens
hufvud; ögonlocken blefvo så tunga, och det hvita snötäcket inbjöd så
lockande till hvila. Frits sökte dock öfvervinna sin trötthet och
sträfvade mödosamt framåt liksom i sömnen.
Nu kom han till en korsväg. Han visste ej längre åt hvilket håll han
skulle gå; han förstod blott, att han måste gå oupphörligt för att ej
sjunka ner i en sömn, ur hvilken han aldrig skulle vakna. Och han
går--den orätta vägen, som i stället för att leda till byn, leder allt
djupare in i skogen.
Mörkret hade nu brutit in, och det är endast den hvita snön, som lyser
upp nejden. Öfverallt stirra de höga, dystra furorna emot den
vilsegångne gossen.
"Nu måste jag snart vara framme vid krökningen, och då får jag se ljusen
i byn." Med denna tanke söker han trösta sig, då ångesten vill gripa
honom. Men intet ljus lyser emot honom; han ser ingenting annat än
träden och snön och en ensam stjärna på himmelen. Han ropar nu med
ångestfull röst efter sina kamrater.
"Karl! Herman!" skallar det högt genom den mörka skogen; men endast ekot
svarar honom. Nu märker den stackars gossen, att han gått vilse och vill
gå tillbaka. Men ingen väg synes mer bakom honom--allt är höljdt i snö.
Då förlorar han modet. Bittert gråtande kastar han sig ner på marken och
ropar förtviflad: "Mor, mor, ack, hjälp mig!"
Men allt är tyst, endast vinden far suckande genom de gamla furorna.
Gång på gång upprepar den vilsegångne gossen sitt rop om hjälp, men
ingen hör honom. Då stiger han upp och springer ett stycke till, mössan
ligger kvar under granen, men han ger ej akt därpå, alla hans tankar gå
ut på huru han skall komma ut ur skogen.
Plötsligt är det som om all trötthet och köld försvunnit och han blir
glödande het af ångest. Han spanar omkring sig, men han ser intet annat
än snö--ingen väg, bara snö. Då faller den stackars gossen på knä i
snön, knäpper sina händer och beder under strömmande tårar: "Gode Gud,
du ensam kan hjälpa mig här i denna stora skog. Hjälp mig åter hem till
mor, som väntar på mig därhemma, och--till Anni, som jag skall lämna min
slant. Gode--Gud--hjälp!"
Rösten blir allt svagare, till dess den förlorar sig i ett otydligt
mummel. Gossen har fallit tillbaka i snön med ryggen mot en trädstam.
Med sina stelfrusna fingrar drager han upp ur fickan slanten och ser på
den med ett lyckligt leende.
Han förnimmer nu mera allting såsom i en dröm. Han tror sig vara hemma
hos mor och syster och sträcker med välbehag ut sina trötta lemmar, ty
han känner ej längre någon köld. Ännu en gång öppnar han sömnigt sina
ögon. Drömmande blickar han uppåt, fast sluta sig hans fingrar omkring
den så dyrt förvärfvade slanten och hans bleka läppar hviska: "Nu kan
Anni få fara!"
Därpå sluta sig de mörka ögonen, och hufvudet sjunker trött tillbaka mot
den mjuka snön. Tyst, alldeles tyst blir det rundt omkring honom, endast
de hvita flingorna fortfara att falla och omhölja den bleke slumraren,
och furorna susa sakta sin vaggsång för honom.
(Forts.)
Prenumerationen fortfar!
_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 8--14 Maj 1905.
M. 8. Mark. 10: 17--27. _Den rike ynglingen._
T. 9. v. 17. _Han frågar efter vägen till evigt lif._
O. 10. v. 18--20. _Vägen dit går genom själf kännedom._
T. 11. v. 21. _Evigt lif vinnes endast i Jesu efterföljelse._
F. 12. v. 22. _Han älskar det jordiska mer än evigt lif._
L. 13. v. 23--25. _Rikedomen hindrar många att gå in i Guds rike._
S. 14. v. 26--27. _Gud ensam kan lösa människan från rikedomens svek._
_Söndagsskoltext för den 14 Maj._
Mark. 10: 17-27.
_Minnesvers_: Mark. 10: 24 b. Barn, huru svårt är det icke för dem, som
förtrösta på ägodelar, att komma in i Guds rike!