Medan jag var sysselsatt med att sammanfoga denna lilla mosaik af
legender och sagor, kände jag mig lik handelsmännen i Sindbads andra
resa, hvilka fingo nöja sig med att tillvarataga de små juveler, som
fäst sig vid köttstycken, dem örnarna upphämtat från Diamanternas Dal.
Jag har för mitt urval helt och hållet varit beroende af tidigare
öfversättares arbete, och de stycken jag plockat samman syntes mig
alltför små, för att hvart för sig förtjäna en särskild litterär
infattning. Genom att slipa alla mina stenar enligt ett gemensamt
mönster har jag otvifvelaktigt förringat skönheten hos en del af
dem. Men deras färger tycktes mig i alla fall så sällsamma och deras
lyskraft så trolsk, att deras värde icke kunde bli helt och hållet
förstördt ens af en så oskicklig handtvärkare som jag.
Kort sagdt, dessa sagor, legender, parabler etc., äro helt enkelt
rekonstruktioner af det som berört mig såsom det mest fantastiskt sköna
i all den exotiska litteratur, som varit mig tillgänglig. De originala
berättelsernas innehåll har — på några få undantag när — förblifvit
oförändradt. I en del fall har jag gjort små tillägg, i andra förkortat
ett grand; men tilläggen förskrifva sig vanligen från samma källa som
sagan, medan förkortningarna haft sin reson i tvånget att undvika
upprepningar eller att förbigå episoder, som vore olämpliga för en
större läsarekrets. Jag nödgas särskildt utpeka en del af de friheter,
jag tillåtit mig.
I den polynesiska sagan "Käll-jungfrun" har jag i ansenlig grad
omarbetat en legend, som jag anträffat i Gill's "Myths and Songs of
the South Pacific", — en intressant, men fullkomligt okonstnärlig
bok, i hvilken ett beundransvärdt material blifvit ytterst torftigt
behandladt. I en annan del af Mr. Gill's bok fann jag texten och
öfversättningen af den trolska "Tjufvarnas Sång", och beslöt att med
några fantastiska förändringar utnyttja den i en berättelse. Den
arabiska "Kärlekslegenden" är ännu mer apokryfisk, ty den består af
fragmentariska arabiska historier, som lånats ur Stendhal's "L’Amour",
och af mig sammanstöpts till en berättelse.
I de judiska sagorna har jag ofta förenat med hvarann flere särskilda
episoder, som förtäljas om samma person i olika Talmud kapitel.
Detta förfaringssätt påpekas emellertid i hvart enskildt fall genom
Gemara hänvisningarna i den inledande texten. Genom att rådfråga
registren till Hershon’s "Miscellany" och Schwab’s öfversättningar
från den jerusalemitiska Talmud blef det mig lätt att utvälja ett
antal egendomliga traditioner, som hänförde sig till någon framstående
rabbin, och att sammanknyta dessa traditioner i en berättelse.
Slutligen bör jag bekänna, att historien om "Natalika" icke hämtats
direkt ur Ferista, eller Fihristah, utan från en bok af Jacolliot, en
briljant författare, men opålitlig vetenskapsman, hvars arbeten icke
äga något värde såsom källskrifter. Vare sig sann eller falsk, tycktes
mig denna saga alltför vacker för att förbigås.
I ett enda fall har jag gjort ett rent öfversättningsarbete. Léouzon Le
Duc’s återgifvande af "Kalevala" syntes mig vara det yppersta exempel
på poetisk prosa jag någonsin påträffat i öfversättningslitteraturen.
Jag har valt ut tre episoder, och återgifvit dem nästan ord för ord.
[Då det vore meningslöst att för svenska och finska läsare presentera
en öfversättning af dessa öfversättningar ur Kalevala, ha de uteslutits
ur denna svenska upplaga. _Ofvers._]
Så godt som alla de med petit stil tryckta inledningsfraserna äro,
om än med små förändringar, hämtade ur litteraturen hos de folk,
hvars legender de introducera. Många bland dem förskrifva sig från
den outtömliga skatt af indisk visdom, som kallas "Pantchatantra",
andra från särskilda buddhistiska arbeten. Den inledande texten
till historien "Konungens Rättvisa" är lånad från den persiska
"Mantic Uttaïr", af Farid Uddin Attar; och de ord, som begynna den
"Buddhistiska Parabeln" (hvilken bearbetats efter en berättelse i
Stanislas Julien’s "Avadanas") äro valda ur "Dhammapada". I allmänhet
tror jag att de kortare berättelserna mindre bära spår af min
behandling, än de längre. Den underbara egyptiska sagan om "Thoth’s
Bok" är mycket mer frapperande i Maspéro’s franska öfversättning
efter den originala papyrus-texten; men det egyptiska uttryckssättet
karakteriseras ofta af en nakenhet, som förefaller oss ännu mera oblyg,
än de i berättelsen omtalade dansande flickorna på väggmålningarna.
Den bifogade bibliografiska förteckningen upptager nästan alla de
källor, ur hvilka jag hämtat mitt material. Några af dessa arbeten ha
blifvit nämnda endast för det de skänkt mig två eller tre enskilda
satser. Sålunda har jag lånat några uttryck och tankar från "Amarou",
från Fouché’s öfversättning af "Ritou Sanhara" och framför allt från de
rika noter, som bifogats Chézy’s praktfulla öfversättning af Sakuntala.
Denna lilla samling gör intet anspråk på att bli uppmärksammad af
vetenskapsmän. Den har utgifvits endast för att låta allmänheten dela
den njutning jag själf erfarit under det jag gjorde mig bekant med
några mindre kända litteraturskatter.
Under den tid jag sysslat med min mosaik har det framträdt två
anmärkningsvärda arbeten med liknande syfte: Helen Zimmern’s "Epic
of Kings", och Edwin Arnold’s "Rosary of Islam". Den förra utgör en
populär öfversättning af Firdusi, och i den senare har med utsökt
skicklighet infogats några af "Mesnewi’s" skönaste pärlor. Jag hoppas
mina i så mycket lägre grad konstnärliga bidrag till populariseringen
af en främmande litteratur hos andra må uppväcka lusten att åstadkomma
något värdefullare än jag förmått framlägga. Mina klenoder voro få och
små: de stora och praktfulla vänta på en Sindbad eller en skicklig
diamantslipare, som skall förvandla dem till juvelbuketter så sköna,
som de knippen af topasblommor och rubinknoppar, hvilka läggas ned på
Nourmahals graf.
New Orleans 1884.
Lafcadio Hearn.