När jag tänker på barndagarna, kan jag lätt förlika mig med den tanken
att kroppen, och vardagssjälen också, ligger bara som ett hölje kring
den allra innersta själen. Denna ligger där redan då färdig och lik sig
som den blir i alla dagar, och medan kroppen och vardagssjälen ha sin
myckna möda och sin lek, och växer, så ligger den andra där oberörd och
väntar. Men från den fick ändå hela livet sin ton, ända från den första
gråten och allt sen.
(_Hans Larsson_: Hemmabyarna.)
"Varför, frågar Oscar Levertin i en artikel om Hermann Hesse, blir
historien om en ynglings läro- och vandringsår över huvud taget
älsklingsmotivet i germansk och speciellt tysk romandiktning?" Och han
svarar sig själv: "Helt säkert först och främst, därför att germanen i
allmänhet icke träder ut i livet med den romanska mänskans tradition av
umgängesvisdom och social instinkt -- han är mer eller mindre en
enstöring, för vilken bekantskapen med omvärlden tager form av en ofta
stormig och smärtsam uppgörelse och blott efter bittra erfarenheter och
äventyr kan han merendels anpassa sig efter givna samfundsordningar och
förhållanden. -- Men en annan orsak gör nog också ungdomskrisernas
historia till den germanska romanens favoritämne. Mänskornas upplevanden
sluta tidigt i nordiska länder. Vid mannaålderns inbrott är tärningen
redan kastad, livets kurs bestämd. Med revade segel far man in i den
hamn, som heter 'en levnadsställning' och där äktenskapet ger en
ytterligare förtöjning. Men från hemmet och spiselvrån, där han nu
steker sina kastanjer och ser bränderna glöda ut, står ungdomskampen som
den rätta romantiska tiden av känsla, händelse och spänning."
(_Oscar Levertin_: Samlade Skrifter, 16.)
I barnaåldern antager denna befrielsekamp det förlopp, att vi söka komma
till tingens grund, underfund med tingen, bakom tingen. I samma
ögonblick, som barnet övergår till yngling, förändrar kampen form: man
söker nu icke mer få tag i tingen, utan i de tankar, som ligga
förborgade i dem. Man uppfattar sig som ande i en andlig tillvaro och
sätter sitt högsta mål i att utdestillera ur sig själv det rent andliga,
den fulländade anden, samt ur tillvaron det väsentliga, väsendet, idéen,
idealen. -- -- -- Nu menar Stirner vidare, att dessa tvenne sålunda
karaktäriserade faser i den enskilda mänskans liv noggrant motsvaras
av tvenne stora epoker i mänskosläktets historia. Barndomen,
det "realistiska" skedet, har sin motsvarighet i antiken, den
förkristliga tiden; ungdomen, det "idealistiska" skedet, i den kristliga
tiden -- -- --
(_Ola Hansson_: Tolkare och Siare, art. om Max Stirner.)