Det torde vara nödvändigt att, innan vi gå vidare, förklara för läsaren
åtskilligt af hvad som i föregående kapitel berättats. När Svenske
tidigt samma dag på morgonen återkommit till sitt kvarter, hade han ej
fått någon ro. Han hade därför tagit på sig sjömansdräkten och begifvit
sig ut på vandring. Striden med de oroliga dalkarlarne var nyss slutad
på Norrmalmstorg. Här och hvar påträffade han blodpölar mellan den
ojämna stenläggningen. Sönderbrutna vapen lågo kringspridda öfver hela
torget.
I porten till Kastenhof observerade han några adelsmän och igenkände i
den ene af dem Schulenberg.
»Potz donner, skall jag icke föra honom till Stadsgården, utan att en
katt skall komma i vägen», skräflade denne, i det han vred upp sina
svarta knäfvelbårar.
»Men äro åtta man nog, om någon af dessa våghalsar vill befria honom.»
»Gott bevare! – Jag tager dem mans äfven med – om det skulle knipa.»
»Godt – jag litar då på er – tiden får ni veta sedan. – Jag skall skicka
en stafett till löjtnant Dentelen, som har vakten, om rätta tiden.»
»Allt skall vara i ordning till klockan tio.»
Hvad Schulenberg yttrat om Stadsgården, hade genast ådragit sig Svenskes
uppmärksamhet. Han låtsade betrakta ett gevär, som låg i rännstenen,
medan han sökte uppfånga så många ord af samtalet som möjligt. Men mera
än hvad ofvan är anfördt fick han just icke höra. Det hade emellertid
varit tillräckligt. Han visste nämligen att domen öfver generalen var
fälld, fast den ännu hölls hemlig, och hvad de talade om kunde därför
icke gärna afse någon annan än denne, hvarför han slöt sig till att man
samma afton ärnade föra generalen till Stadsgården. Som en blixt rann
idén upp för honom att han själf skulle åtaga sig Schulenbergs uppgift.
Han beslöt därför att till en början göra sig närmare underrättad om
dennes rol. Inne på gården såg han en stalldräng sysselsatt med att
skölja hjulen på en stor resvagn. Han beslöt pröfva sin lycka på honom.
»En stor vagn» – sade han liknöjdt, i det han betraktade vagnen från
alla sidor och lyfte i bakaxeln.
»Jo, jo men, din sjöbjörn, men så är det också annat don att ta i än din
skuta.»
»Hvem ska’ åka i den?»
»Ja, tänk om du finge veta det!»
»Hör på, kamrat, jag frågade dig hvem som ska’ åka i den här kaleschen.»
»Ja, inte var det jag som frågade därom?»
»Stå inte och åbäka dig så där för främmande folk», hördes i detsamma en
hvass, kvinnlig stämma inifrån ett af uthusen. – »Du vet lika väl som du
lefver att du ska’ köra generalen till stupstocken.»
»Hvilken general?» sade Svenske med den enfaldigaste min i världen.
»Kors, ett sånt kräk! Honom, förstås, som ska’ halshuggas för
förräderi», fortfor rösten.
»Akta sig hon, Bergströmskan, att prata om mer än hon vet», sade
stalldrängen, i det han satte ämbaret från sig och såg sig förskräckt
omkring – »löjtnanten sitter där inne i källarsalen och finge han höra
hvad hon pjollrade, kom hin att rida henne.»
Nu hade Svenske fått veta så mycket han på det hållet kunde hoppas få
veta. Och hans plan var redan uppgjord. Han visste hvar Strussenfelt och
de öfriga vännerna, höllo sig dolda. Innanför källarsalen var ett mindre
rum, där han senare på aftonen stämt möte med dem. Schulenberg borde
under någon förevändning narras bort och orderna om generalens
förflyttning fråntagas honom. En vagn skulle under tiden hållas
tillreds. Under det att vederbörande skulle leta efter Schulenberg,
skulle generalen redan vara ett godt stycke utom staden. Ännu visste han
dock icke timmen som var bestämd för afhämtningen, men före klockan tio
på aftonen var det icke troligt att den skulle äga rum efter hvad han
nyss hört.
Allt gick efter uträkning. – Schulenberg fick en biljett, skrifven med
fruntimmersstil, hvari han togs till rådgifvare i en politisk intrig och
sattes i utsikt att komma i åtnjutande af sin hessiska pension, om han
efterkom uppmaningen, och han infann sig också punktligt på
mötesplatsen.
Här väntade honom en svartklädd, tätbeslöjad dam i en hög phaëton, som
tecknade åt honom med handen att taga plats bredvid sig. Han tvekade ett
ögonblick, men litet glad efter den mängd Rotenbleicher han druckit till
middagen, tog nyfikenheten och lättsinnet ut sin rätt. Att fara ett
stycke utom tullen i detta mystiska sällskap innebar en viss retelse och
på den ljusa sommareftermiddagen kunde ju intet ondt hända honom.
Vagnen körde först några famnar utåt den smala gatan, men därefter vände
den tvärt af inåt en gränd. Schulenberg märkte det ej, sysselsatt som
han var att genom slöjan söka uppfatta sin tysta grannes anletsdrag,
förrän vagnen redan var inne i ett mörkt porthvalf. Hvad som sedan
följde kunde han aldrig riktigt få klart för sig. Han mindes blott att
han plötsligt kände sig fasthållen af ett par starka armar, att en
rullad tygbit stacks i munnen på honom samt att han, innan han hunnit
hämta sig ur sin förvåning, fann sig bunden till händer och fötter,
hvarefter han inbars i ett rum på sidan af portgången.
Här undersöktes hans fickor af den beslöjade damen. Oaktadt sitt raseri
kunde han inte låta bli att skratta i mjugg vid tanken på den snopna
min, hon skulle göra, när hon skulle finna hans börs tom. Men hans
förvåning vardt i stället så mycket större, då hon, utan att fästa sig
vid de få skramlande plåtar som densamma innehöll, lade den åter på sin
plats och i stället framtog det hopvikna papper som han bar innanför
rocken och som var ordern om generalens bortförande. Nu förstod han
hvarom saken handlade och svor inom sig en ed öfver sin dumhet att låta
locka sig som en riktig dummerjöns i fällan.
»Ni får icke släppa honom ut», sade den förmenta damen med djup basröst,
i det hon skrattande lämnade brefvet åt kusken.
»Nej, ers högvälborenhet! – inte på åtta dagar», sade denne, i det han
bugande lämnade henne plats i dörren.
Schulenberg hörde huru dörren låstes igen med dubbla slag. Det var
öfverdrifven försiktighet, tänkte han, ty så fast bunden, som han var,
kunde han i allt fall icke röra sig af stället, äfven om dörren stått på
vid gafvel.
Det djärfva vågstycket hade sålunda till en del lyckats. Ingen människa
hade funnits i gränden, som kunnat draga misstankar af det buller, som
gjordes då Schulenberg infördes i huset. De fångna dalkarlarne utgjorde
nämligen ett alltför starkt dragningsmedel för de nyfikna, för att de
sysslolöst skulle drifva omkring på gatorna i det inre af staden.
Hvad som sedan hände är i få ord omtaladt.
När Svenske – ty det var han som utfört damens rol – kom tillbaka ut i
gränden, lät han slå upp phaëtonen, så att den liknade en täckvagn,
hvarefter fönstergardinerna fälldes ner. Inom en handvändning var på
samma gång den svartklädda damen förbytt till en ung officer i
lifregementets uniform. Kusken satte sig åter upp på kuskbocken. Åtta
ryttare, som väntat i en gränd bredvid, redo fram, hvarefter vagnen
satte sig i rörelse nedåt Regeringsgatan.
Ännu återstodo likväl de farligaste ögonblicken. Att vagnen icke var den
vanliga gjorde mindre, sedan Lars dragit försorg om att vaktfolket icke
var alltför noga i sina granskningar. Men officern skulle möjligen draga
några misstankar däraf att befälhafvaren för eskorten icke var
Schulenberg, utan en främmande officer som han icke kände. Så blef
emellertid icke händelsen. Posterna gjorde i vederbörlig ordning honnör
och så snart vaktofficern fick se orderna, gjorde han, såsom redan är
omtaladt, icke den ringaste svårighet att utlämna sin fånge. Hade icke
Lars kommit emellan, skulle troligtvis den djärfva planen allt igenom
lyckats.
När Lars försvann genom öppningen till löngången, hade Svenske, såsom
nämndes i förra kapitlet, sprungit efter honom. Men han hejdade sig. Han
hörde hur soldaterna stötte korsgevären i stenläggningen, under det de
ordnade sig utanför i korridoren. Spelet var förloradt. Skulle han
skynda efter Lars för att själf på detta sätt undkomma? Men detta hade
varit detsamma som att lämna sina vänner i sticket. Han skyndade till
fönstret. Vagnen var borta och han såg en stark kedja af soldater
utställd kring kvarteret.
Hans oro undgick icke generalens uppmärksamhet, men han förstod
ingenting af hvad som passerade. För öfrigt var han fullt upptagen af
att trösta sin dotter, som slagit sina armar kring hans hals och smekte,
under krampaktig gråt, hans grå hufvud.
Den enda som bibehöll fattningen var friherrinnan.
»Hur länge skall detta gyckelspel vara?» frågade hon slutligen, ur stånd
att längre kunna behärska sin vrede. – »Ni ser att min dotter ligger
vanmäktig. Vill ni mörda oss, så gör det fort – men vanhedra oss icke
längre med er närvaro.»
»Hör mig med lugn!» sade Svenske, i det han vinkade åt sin kamrat att
regla dörren. »Gud skall veta att ingen velat mindre vanhedra er än jag.
– Jag kunde hafva räddat generalen, om han velat följa mig genast, men
nu är det tyvärr för sent.»
Några kraftiga kolfslag på dörren till korridoren förtogo i detsamma
ljudet af hans stämma.
»De äro utanför, skall jag öppna?» frågade hans kamrat, den hederlige
Strussenfelt, generalens forna adjutant.
»Nej, låt dem själfva försöka. – Se här, herr general, tag denna värja.
Vi kunna slå oss igenom.»
Men Buddenbrock lät handen vanmäktigt falla till sidan.
»Rädda er själf, unge man», sade han i liknöjd ton, »och lämna mig åt
mitt öde.»
Dörren syntes nu färdig att gifva vika för de upprepade kolfslagen,
medan nere på gatan folkhopen ökade sig för hvarje ögonblick.
»Ack ja, kusin! Fly!» ropade Ulrika, som nu förstod hela sammanhanget
och som denna tanke tycktes återgifva fattningen, i det hon grep
Svenskes hand och sökte föra honom åt sidan. – »För min skull!»
»Skynda, herre», hördes i detsamma en hes, rosslande stämma från
löntrappan – »vägen är fri.» Han kände igen Lars’ röst.
Hvad tjänade det till att längre strida för ett mål, som var förloradt.
Han grep Strussenfelt i armen och tecknade åt honom att följa sig,
hvarefter de skyndade sin väg, följda af de öfriga vännerna. När de
nerkommit för den branta trappan, som ledde ner till källarvåningen och
mynnade ut i en mörk gränd på baksidan af huset, kunde Svenske af
braket, som han hörde uppifrån, förstå att dörren till salen gaf vika
för de påträngande soldaterna.