I.

När de händelser börja, hvilka i det följande skola skildras, hade

striden mellan de politiska partier, som i vår historia fått namn af

hattar och mössor, nått sin fulla utveckling och ränkerna om den

afgörande makten spunnos som allra ifrigast. Hattpartiet, som för

tillfället hade makten, ville till hvarje pris återvinna Sveriges gamla

anseende och till den ändan återtaga från Ryssland hvad som genom Carl

XII:s krig gått förloradt. Sällan, sades inom dess led, hade de

»politiska konjunkturerna» varit så gynnsamma för detta måls uppnående.

Nyligen inveckladt i ett blodigt krig med Turkiet, som medtagit dess

bästa krafter, hade Ryssland på sistone hemsökts af hungersnöd och

därmed följande inre oroligheter. Dessutom voro äfven dess ledande

personligheter splittrade i partier. Storfurstinnan Elisabeth, tsar

Peters dotter, hade länge fikat efter sin faders tron, som innehades af

den späde tsar Ivan. Ett svenskt anfall från Finland – så hoppades

hennes partivänner – skulle bortkalla Petersburgs garnison och därigenom

underlätta för dem genomförandet af den tronhvälfning, de hade i sinnet.

För ett dylikt anfall voro de därför redo att erbjuda hattpartiet i

Sverige, genom den fåfänge och ärelystne Gyllenborg, de största

fördelar. Denne hade också lyssnat till de förledande anbuden och, under

låtsade förevändningar, styrt om att svenska trupper blifvit öfversända

till Finland. Men mösspartiet lät icke utan vidare föreskrifva sig

lagar. Äfven det räknade inom sina led kraftfulla och snillrika män, och

desse arbetade med all makt för att ett stadigvarande fredslugn skulle

råda inom den yttre politiken; åtminstone voro de ingalunda sinnade att

tillstädja att rådet skulle få »skrida till verkligheter», d. v. s.

börja kriget, när tillfället syntes detsamma lofvande. I regeln blef

öfvervikten på hattarnas sida och för hvarje ny triumf, de hemförde,

dess bittrare och mera hänsynslös blef partistriden. Någon medlande

makt, som kunde hålla de politiska lidelserna inom tillbörliga gränser,

fanns icke; kungen var nu mera endast en nolla och rådet snarare ett

tvistefrö mellan de stridande än, såsom det bort hafva varit, ett

själfständigt, öfver partierna stående tribunal af skiljedomare. Hos

ständerna låg styrelsens tyngdpunkt och inom deras sekreta utskott

fälldes utslaget i alla viktigare frågor, sedan dessa helt knapphändigt

och ensidigt blifvit förberedda på de hemliga klubbarna eller hos de

främmande sändebuden.

Så länge den fräjdade statsmannen rådsherren Arvid Horn haft maktens

tömmar i sin starka hand, hade partiernas täflingsstrid likväl hållits

inom vissa gränser. Landet hade också varit så utmattadt efter de många

föregående krigsåren, att det ej haft krafter att lösa större uppgifter.

Men i samma mån välmågan ökades under fredslugnet, i samma mån infunno

sig de gamla minnena, det gamla föreställningssättet. Statskroppen hade

stympats, men, likasom fallet är med en lemlästad människa, riket

Sverige tyckte sig känna och kunna arbeta alltjämt med de förlorade

lemmarna. Folket tänkte ännu såsom under storhetstiden. Och det föreföll

därför mången, äfven om han stod utanför det rådande hattpartiet, att

det gick för långsamt att på fredlig väg återvinna hvad som genom kriget

förlorats, samt att det nog fanns kraft, om blott viljan icke fattades.

Sveriges storhet, hette det, hade ju varit kriget. Sveriges makt hade

hvilat på svärdspetsen. På slagfältet kunde nederlagens skymf fortast

aftvås, den forna äran återställas. Skulle till äfventyrs den egna

kraften, mot förmodan, icke räcka till, kunde ju stridigheter mellan de

blifvande fienderna förlama motståndet och underlätta framgången för de

svenska vapnen. Så tänkte och talade man, då Sveriges ära kom på

dagordningen; och någon vis statsman, sådan som Arvid Horn, fanns icke

längre i rådsalen, att stäfja öfverdrifterna. Nu, efteråt, ser man klart

hur statsskeppet fördes mot bränningar, där ofärd var nära, och klandrar

de styrandes lättsinne och halsstarrighet. Men därför bör det icke

förnekas, att det ligger något storslaget i denna det svenska folkets

sträfvan att å nyo söka göra landet till ett stort och mäktigt rike vid

en tidpunkt, då det ännu på långt när icke återhämtat sig efter den

våldsamma förblödning, då det låg krossadt och tillintetgjordt vid sidan

af sin fallne hjälte under tyngden af öfvermäktiga fiender.

Ju högre partilidelsernas mål ställer sig, dess mer griper striden

omkring sig. Frågan om krig eller fred blef småningom ett talämne inom

alla folkklasser, bland hattar och mössor, krigsvänner och fredsvänner,

bland män af det brådstörtande framåtskridandet liksom af den säfliga

konservatismen. Från rådsalen och ständernas utskott smög den sig ut på

osynliga vägar till de hemliga klubbarna, till familjehärden, ja,

dryftades till och med inom kort med bibelns ord på själfva

predikstolen. Den låg så att säga i luften, hvart man kom, under denna

för Sverige så betydelsefulla tidpunkt, en tidpunkt af politiska ränker

och våldsbragder samt af djupt gående sociala hvälfningar, hvartill vår

historia hittills ej kunnat uppvisa något motstycke.

* * * * *

Det var i solnedgången, söndagen den 16. juni 1741. Hela Stockholm hade

den dagen varit ute på malmarna för att skåda på äppelblom, lukta på

häggen eller rulla sig och stå på hufvudet på de ljusgröna gräsmattorna.

Folket kom nu tillbaka öfver Norrmalms torg med sina matknyten, än i

spridda flockar, än i större skaror. Alla skulle ner för det sluttande

torget mot slaktarhusbron för att komma till sina hem i någon af stadens

mörka gränder. Kvällen var härlig och utsikten nere på bron lika vacker,

som den skulle för en person af vår tid synts egendomlig. I öster fick

solljuset de små grönsprängda rutorna i Arsenalen att glimma som guld;

på sidan om dess höga, erggröna koppartak och många tornspiror höjde sig

öfver den brusande strömmen fasaderna af Fersenska och Düringska

palatsen samt något längre ut, åt Skeppsholmen till, den röda

väderkvarnen med sin granne, den korsformiga träkyrkan, i hvilken

Tollstadius under förmiddagen talat så vackert »om ett rättfärdigt folks

upphöjelse och ett syndigt folks förnedring och fördärf». Till höger om

Skeppsholmens låga bro syntes på höjden »larmbatteriet» med sin höga

flaggstång och framför detsamma strömmen med sina många fartyg och

roddslupar. Till höger om denna tafla, liksom innefattande den med en

lodrät, ofantlig ram, reste sig konturerna af Tessins mästerverk, det

ståtliga slottet, å hvilket arbetet nu närmade sig sitt slut. Parallelt

med Slaktarhusbron gick gamla Norrbro. Vid norra broändarna lågo

vakthus, spruthus och fiskblötarbodar; allesamman små, rödmålade trähus,

mer eller mindre förfallna. Här höllo åkare och månglerskor till under

hvardagarna; men nu på sabbaten voro de försvunna, och deras platser

intogos, såsom nämndt, af de hemvändande folkhoparna eller af grupper af

äldre borgare, som dryftade något af dagens spörsmål, såsom om nyttan

och den sannolika profiten af det nedanför liggande kvarnhuset, om den

nyligen utgifna skråförordningen eller dylikt; allt medan de rökte ur

sina kritpipor och med betänksamma miner spottade ner i strömmen.

Det var i synnerhet två bland dessa senare, som ådrogo sig

uppmärksamheten, tack vare den ifver, hvarmed de tycktes utbyta sina

tankar. Med all sannolikhet kunde båda räknas till borgarklassen; ty,

ehuru olika till snitt och utstyrsel, hade deras dräkter det utmärkande

draget gemensamt, att de saknade, hvad hos den tidens adelsmän alltid

fanns, krigiska tillbehör, såsom värja och sporrar. Äfven af sättet, på

hvilket de buro sina hattar, kunde man förstå att denna gissning icke

var så oriktig. Tvärtemot hvad bruket fordrade af den tidens kavaljerer,

satt nämligen hatten lika stadigt nedtryckt på den yngres hvitpudrade,

bakåtstrukna, franska modeperuk som på den äldres yfviga allongeperuk.

Deras samtal röjde ännu tydligare stånd och yrke.

»Jag står vid hvad jag sagt. Så sant jag är en ärlig mössa och heter

Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, gå vi en stor landsens

nöd till mötes, om icke ständerna ta’ krediten under armarna, så att den

reela handeln kan komma på en ordentlig fot till rikets nytta, uppkomst

och förkofring.»

Den högvälaktade åldermannens ansikte antog, under det han yttrade dessa

ord, ett allvarligare uttryck, medan hans blickar sänktes mot den djupa

strömfåran under dem. Det dröjde en stund innan hans följeslagare

svarade.

»Min herre», sade denne slutligen med ett inställsamt leende, »bör inte

ta så hett vid sig öfver mina ord, som fälldes i hastigheten. Jag ville

visst inte rosa den svenska krediten; – mig synes att denna aldrig stått

på så klena fötter som nu! Nej, jag ville blott uttala mig mot dårskapen

att söka förbättra den medels inrättandet af inhemska manufakturverk,

hvilket endast blir själfbedrägeri. Få se nu om inte själfva Alingsås

gör bankrutt? Man börjar ju redan söka narra folk till sig med

publikation om bättre köp; ja, raggen ta mig, om det ej går åt fanders»

– tillade han, med ett förnumstigt leende, i det han utslätade sina

spetsmanschetter, som tillskrynklats under hans lifliga åtbörder.

»Jag är hvarken intressent i Alingsås, i kattuntryckeriet eller i någon

annan societet, som är delaktig af femprocentsmedlen», afbröt honom

åldermannen. »Jag är helt slätt och rätt en gammal ärlig och välmenande

köpman, som lämnar sådana frågor, som min herre behagat framställa, åt

politici att afgöra. Att min herre, som är kommissionär för ett af de

största husen i Amsterdam, icke kan tycka om de försök som här på sista

tiden blifvit gjorda att göra inhemskt ylletyg, kan jag därför nogsamt

förstå. Det dröjde ju lång tid innan själfva England kunde frigöra sig

från de holländska fabrikerna. Men allting med måtta; allting med måtta,

säger jag ...»

»Är det inte glädjande», inföll den andre, som blef lugnare i samma mån

åldermannen förifrade sig, »att se huru väl våra styrande, och framför

allt vår skicklige och nitfulle kanslipresident, förstå att gripa in i

nuvarande lyckliga konjunkturer, för att höja vår kredit på den

utländska marknaden?»

»Sköna konjunkturer», afbröt honom åldermannen. »Hvilket land behöfver

bättre fred och stillasittande än Sverige? Och hvilket land är mindre

tjänligt till aktivitet och krigsrörelser? – Genom våra s. k. stora

konungars slagsmål ha handel och näringar sjunkit ned i djupaste

vanmakt. – Minns fullväl hur för icke länge sedan skoflickarne måste

hämta sina skoremmar från Danzig; och sutto där inte tyska månglare och

sålde morötter styfvertals på Jakobstorg! För sådan kredit ger jag ej

ett runstycke.»

»Men nu har landet hämtat krafter på nytt!»

»Nog sant! Genom Guds nåd är Sverige stadt i tilltagande och förkofring;

handeln och sjöfarten ökas. Få vi hålla på en tid i lugn och ro, tror

också jag att vi en dag bli så starka, att vi kunna återtaga hvad som

gått förloradt.»

»Bravo, min herre! Våra tankar äro ju, när allt kommer till stycket,

lika; det är blott om rätta tidpunkten vi skilja oss. Men gjorde vi inte

bäst, såsom min herre nyss sade, att öfverlämna bestämmandet därom åt

våra politici?»

»Våra politici?» inföll åldermannen med ny ifver; »hvilka äro de? Menen

I ungdomarne på riddarhuset, som dag ut och dag in skräna på

krigsbuller? Undrar just hur de skulle se ut i synen, om vi skulle hotas

med en fientlig descent på kusten? – Men, för att återgå till ämnet, min

herre sade för en stund sedan: »Sverige ligger inte under samma klimat

som England och har inte häller Englands stora rörelsekapital.» – Jag

svarar nu: tänk på konsekvensen! Klimatet kunna vi ju inte ändra; men

kapital kan vinnas. Därtill fordras dock ett stadigvarande fredslugn. Nu

går det ej att försöka. Se blott huru alla våra inhemska företag, just

af brist på lugn och stadga i det offentliga, gå kräftgången. Hur går

det med Västindiska kompaniet; hur står det till månne med

porslinsbruket?»

»Pipbruket på Långholmen lär inte stå sig mer än jämt?»

»Pipbruket? Åh, därmed är ingen fara», svarade åldermannen med en

själfbelåten min, i det han stödde sig på sitt silfverbeslagna spanska

rör.

»Förlåt! Jag visste ej att ålderman Smedman var en af intressenterna.»

»Jo, det äger sin riktighet! – Men vi glömma ju alldeles bort», återtog

åldermannen, i det han tog upp sitt ur ur byxsäcken, »att tiden ej står

stilla. Har ni lust att pröfva en Malaga-sekt, jag köpte i går af

skepparen på Tre rosor? ... Jag kan äfven» – han sänkte rösten till

sakta hviskning – »visa ett prof på virginskt knaster, hvars make inte

lossats vid Stockholms packhus och som till och med smakar en fattig

syndare bättre än mäster Langlois’ franska »surströmming» – i synnerhet

om den rökes ur en Långholmspipa ... Men det säger jag på förhand, löp

ej i näsan på några beslagskarlar med den tobaken!»

Herr Bisot – ty så var namnet på åldermannens envise motsägare – var nu

vid sitt egentliga mål och ärnade göra sin blifvande värd sig ännu mera

bevågen genom att säga några smickrande ord om pipbruket, – hvilket som

industriel anläggning bildade ett så lysande undantag från allt annat af

samma slag, som den svenska företagsamheten sökte åstadkomma – då höga

rop efter vakten nådde hans öra. Då han vände sig om, såg han uppe vid

hörnet af Regeringsgatan en större folkhop, som sorlade och väsnades på

ett oroväckande sätt.

Hvad kunde orsaken vara? En sådan folkskockning på själfva

sabbatsaftonen kunde han inte minnas sig ha sett.

Ej gärna kunde det vara några »tattare», zigenare eller franska

gyckelmakare – bekanta för sina konstiga luftsprång – ty sådant folk

fick icke vanhelga sabbaten med sina upptåg. Ej häller kunde det vara

något slagsmål mellan hetsigt ungt folk från riddarhuset. Sedan det

beryktade Rålambska gurglet på Riddarhustorget var detta frispektakel så

vanligt, att det icke kunde locka tio stockholmare att stanna för att se

på. Men hvad än orsaken kunde vara, folkskockningen tillväxte mer och

mer och lockade slutligen äfven den säflige åldermannen att, åtföljd af

Bisot, skynda dit upp för att bana sig väg genom trängseln bland

famnstora styfkjortlar, utspända rockar, vida peruker och armfästa

hattar.

Ju längre in åldermannen trängde sig, dess tydligare blef det för honom

att fara var å färde; ty på sorlet hördes, att folket var uppretadt.

»En tocken lymmel till kusk!» skrek en äldre matrona tätt invid honom, i

det hon lyfte upp ett litet barn på armen – »körde han inte rakt öfver

pojken, då han skulle in på apoteket!»

Åldermannen såg nu öfver människohufvudena en hög vagnskorg och framför

densamma på ett ännu högre säte en groflemmad, rödbrusig kusk i adligt

livré.

»Och inte ville han stanna häller», skrek en annan kvinna, »då man

ropade till honom, utan slog blott de stackars öken ännu hårdare!»

»Hör nu, god’ vänner!» sade åldermannen med så hög röst han förmådde,

»vet I ej att sabbaten ej gått ut än? Ni måste uppföra er med större

försyn ...»

Men orden drunknade i sorlet. Åldermannen var synbarligen ej någon

person, som kunde få bukt med en uppretad folkhop.

»Om inte fruntimret där», återtog den första matronan, i det hon skrek

orden in i örat på åldermannen, »sett så innerligen söt och rar ut, hade

nog den långe blåfågeln där uppe redan varit torrbultad in på bara

kroppen. Men se blott, hur vackert hon ber för honom!»

»Nej, hör ej på kvinnosnack, gossar!» skrek en röst ur hopen, »ett

friskt tag, och vi välta hela kalaset i rännstenen.»

Ett högljudt bifallssorl hälsade dessa ord och i nästa ögonblick

skyndade ett tjog kraftiga armar att fatta tag i hjulen trots kuskens

slängar med den stora blypiskan.

Men när nöden är störst är hjälpen närmast, säger med sanning ett

gammalt svenskt ordspråk. Just som åldermannen väntade sig få höra ett

förfärligt skrik af damerna inne i vagnskorgen, efterföljdt af braket,

när denna gick i stycken mot stenläggningen, samt blundade af

försiktighet för att en gång kunna vittna att han ingenting sett, hörde

han i stället några kraftiga kommandoord, och när han till följd däraf

kom att slå upp ögonen, såg han tvänne resliga, uniformerade ryttare på

svarta hästar bana sig väg genom folkhopen genom att slå till höger och

vänster med sina långa ryttarvärjor. Nu hördes äfven vakten närma sig

från andra sidan. Folkhopen måste vika för den beväpnade ordningsmakten

och vagnen kunde åter sätta sig i rörelse.

Det var med en viss nyfikenhet, som den yngre af de båda ryttarne vände

sig om i sadeln, då han kommit öfver Norrbro, för att närmare betrakta

de båda damerna, som åkte i vagnen, hvilken nu tog af nedåt

Riddaregatan[1]. Äfven de tycktes visa samma intresse för honom; ty just

som han vände sig om drogo de åt sidan sina florshufvor, hvilket

förhållande kunnat förmå hvilken ryttare som hälst, tyckte han efteråt,

att låta sin häst sakta sina steg.

Båda damerna voro vackra. Den ena var icke mera ung. De tycktes likna

hvarandra. Af dessa tre fakta drog han den slutsatsen, att de voro mor

och dotter. Att de voro af förnäm börd, var han äfven snart på det klara

med. Den äldres höga panna, hennes fina ansiktsprofil, de välbildade,

fast något för hårdt slutna läpparna voro drag, som gåfvo åt hennes

ansikte ett uttryck af på en gång stolthet och själsstyrka. De gråblå

ögonen, hvilka så sällsamt stucko af mot det pudrade håret, talade på

samma gång om skarpsinnighet och befallande öfverlägsenhet, hvilket han

också särskildt gifvit akt på i trängseln där borta, då hon suttit rak

och förnäm samt med ett föraktfullt leende sett på hur man velat välta

omkull vagnen.

Men hade han än vid första ögonkastet trott sig kunna klassificera de

båda damerna såsom mor och dotter, dröjde det icke länge innan han kände

sig tveksam. Ty hvar låg i själfva verket likheten? Vagnen, som långsamt

rörde sig öfver den gropiga, illa stenlagda gatan, gaf honom god tid

till observationer medan de passerade förbi. Svårligen kunde man finna

tvänne ansiktsuttryck mera olika, om än i de yttre dragen funnos vissa

likheter. Den viljekraft – man kunde nästan säga det trots – som

afmålades i hvarje min i den äldres ansikte, var hos den yngre mildradt

till lugn undergifvenhet; hvad som hos den förra kunde tolkas såsom

förnäm högdragenhet tycktes hos den senare endast vara medvetandet af

eget värde, och slutligen, då den äldres skarpa ögon uttryckte afsky och

hat, hade den yngres, då de långsamt vändt sig bort från de hotande

grupperna, snarare talat om öfverseende än hämnd, snarare velat säga att

hon hyste miskund med deras raseri än att hon önskade kunna vedergälla

det.

Hennes höga, allvarliga panna, från hvilken det blonda, lätt pudrade

håret var struket bakåt och i behagfulla lockar föll ned på hennes

axlar, ökade ännu mer det själfulla uttrycket i hennes ögon. Men detta

uttryck märkte man ej i första ögonkastet. Den lilla körsbärsmunnen med

sitt näpna småleende, de små groparna i de fylliga kinderna, hvilka hos

den tidens ungherrar stodo så högt i anseende, de smäktande ögonlocken,

allt tydde på så mycken sparad glädje och lekande lifskraft, att den

sinnliga skönheten i främsta rummet måste tilldraga sig hvarje ung mans

uppmärksamhet. Det djupare själslif, som afspeglade sig ur hennes

uttrycksfulla ögon, var en flyktig skymt, ett halft beslöjadt löfte om

inre rikare skatter, som först vid ett närmare sökande kunde dragas fram

i dagen.

Emellertid hade båda ryttarne i långsam skridt fortsatt sin väg öfver

den lilla öppna plats, som på denna tid utgjorde Mynttorget, och i

hvilken Stadssmedjegatan och Riddaregatan utmynnade. Man hade då ännu

icke hunnit tröttna på den breda, skummande strömfåran, för att pressa

henne tillsamman mellan stela granitväggar, lika litet som man å andra

sidan känt otrefnad af att de små, oansenliga husen, med sina röda

tegeltak och grönsprängda fönsterrutor, stängde utsikten mot öster och

hindrade att den vackra planen nedanför norra slottsfasaden, med dess

ståtliga uppfartsvägar, såsom nu är fallet, var fri och öppen från

Myntet[2] ända fram till Skeppsbron.

Den yngre af de två ryttarne höll stilla ett ögonblick, för att se

hvilken väg vagnen skulle inslå. Därefter vände han sig långsamt om och

skyndade sig efter sin äldre kamrat, hvilken redan hunnit ett godt

stycke in på Stadssmedjegatan.