_OLOF HÖGBERG_
FÅGELSKYTTEN
FÅGELSKYTTEN
OCH
ANDRA BERÄTTELSER
AF
OLOF HÖGBERG
[Illustration]
GÖTEBORG 1912
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
Pappersleverantör:
GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA
GÖTEBORG 1912
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
FÅGELSKYTTEN
TRE BESATTA ÄFVENTYRSHISTORIER
FÖRSTA ÄFVENTYRET:
_Larslund, profet och hämnare._
I.
Larslund presenteras.
Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling.
Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl.
Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad
och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen
vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den
värste fuling du såg.
På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla
ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse
neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han
ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för
sin fågelhandel. Och hälsingarne de’ var Larslunds rätta folk, för han
hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.
Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så
falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den
obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom
med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och
tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit
ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och
klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt
långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund
och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.
Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett
helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den
långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds
långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en
fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för
mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade
raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen
hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet.
Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och
såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern.
Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång
och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen
mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det
brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med
detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han
rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke
hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg
med honom, så tunn och smal som Larslund var.
Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund
behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det
andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund
var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan.
För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid
en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom.
Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad
Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat
i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog
egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten
hos Larslund. Därför hörde han också lite’ smått till dessa rättfärdige,
som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till
vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite’ smått på oss andra
syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet.
Larslund hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin
tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver
denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant
skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här
ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens
barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och
härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i
sin ande.
»På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg,» sa’
Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta
till ordstäf ibland oss.
En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt
omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela
hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En
hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod
bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret
och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så
många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen
slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig
byxorna, det sade Larslund bums ifrån.
»Si jag vill inte hafva munnen min, där hela hopen strax förut har haft
alla andra delar,» sa’ Larslund, och därmed blef det, huru mycket än de
snodde och vände med honom.
Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet
med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu
skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas.
II.
“Tjäderprästen“.
Larslund predikar på torget.
Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora
spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga
städerna vid Bottenhafvets fjärdar.
Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång
och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt
emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den
beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina
pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord
och marker. Stadens invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer
strax till synes!
Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter
gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt,
inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just
i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras
jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga
lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan
läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik
Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet,
vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem.
Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan
Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde
vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång,
att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att
fågelkarlen i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som
i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver
Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla
dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den
aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och
ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till
anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på
sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det
skrällde genom örhinnor, märg och ben:
»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet
fattas, säger jag!»
Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande
brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så
ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans
fötter, slogo, knuffade och nöpo honom. Vid hvarje ofog sade dessa
okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att
det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades.
Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist
fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt
begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det
sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på
torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar.
III.
Efterkast.
Larslund förbannar och tillspillogifver staden.
I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var
anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade:
»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att
öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och
bespottar profeterna!»
»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast,
hvem den talande var.
»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en
dags matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.»
Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden
upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver
högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver
branten i starka rötter.
Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna
dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i
skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade
Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden.
Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i
soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt.
Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin
lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer
frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och
holmar jämte hafvets blågråa mur upp mot den skarptecknade vattenlinjen,
där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med
en lång rök efter sig.
Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt
intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden
med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig
ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss
räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under
detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och
smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans
ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande
ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof.
Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den
lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han
hörde säkerligen till samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och
eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick
för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och
tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta
påök i dagens arbete.
När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta
ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty
han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han
ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt
för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit
ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern,
medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara
värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut
frestas af Djäfvulen -- och ho vet, huru det var med brodren Larslund
denna gång?
I alla fall var matsäcken god att lösa nu. Först sedan den utslappade
arbetaren i andens vingård stoppat i sig en half tolft mjukkakor och ett
skålpund spicket fläsk, fick han andrum att draga en lättnadens suck.
IV.
Från ord till handling.
Larslund samlar tuktorisen i sin hand.
Vidare gick Larslund bort genom de ändlösa markerna upp till Lapplands
lågfjällsvidder, där han på hösten och förvintern låg på fångst efter den
listiga, hånskrattande ripan. Och liksom Jona var nyfiken att erfara,
huru det skulle gå med Nineve, sedan han förkunnat stadens undergång,
så undrade äfven Larslund, hvad öde som kunde vänta denna stad nere vid
hafsbandet efter ett så kraftigt tillspillogifvande. Dock, efter allt
hvad han hörde af när- och långväga folk, fram genom åren, lät det icke
annorlunda än allting väl, med framgång, lycka och stor förkofran i alla
företag, så att invånarne endast yfdes öfver sin visdom i världsliga
ting och blefvo än mer förhärdade.
Då blef Larslunds hjärta slutligen starkt brinnande i honom. Och
anden öfver hans hufvud sade, att han själf måste gå åstad och utföra
straffdomens verk. Då grufvade sig Larslund, men anden sade åter:
»Larslund, grufva dig intet! Gör dig allenast en ganska väldig och stark
skruck med lock ofvan och lock nedan. Och begge locken skall du fästa med
hänglås. Gå så med den skrucken upp på den närmaste stora bergklinten
i söder. Och när du kommer dit, skall jag undervisa dig, hvad du skall
beställa där med skrucken.» Larslund gjorde som bjudet var och kom upp på
klinten med sin starka, väldiga skruck med dubbla lock och hänglås.
»Här är jag nu, herre!» anmälde han och anden svarade:
»Ja, du må allenast infånga den gamla, ondsinta och bistra jätteufven,
som bygger i högsta martallen på detta berg.»
»Huru skall detta tillgå?» undrade Larslund.
»Gack åstad till stället och jag skall undervisa dig,» lät anden otålig
vid det myckna frågandet.
Och huru nu Larslund vidare gick till väga efter andens fortsatta
undervisning, så var saken den, att han en dag kom stäfvande ned mot den
ogudaktiga staden, dragande med vidjerep öfver axeln en lång skikälke. På
flaken varsnades en korg med ripor och en stor igenlåst skruck, belamrad
med fasthängande dun. Alla, som sågo skrucken, togo för gifvet att den
innehöll fågel och naturligtvis tjufskjuten.
»Här framme på storskogen får du fatt i en skara öfverträdare. Och så
skall du tillspillogifva staden i deras händer till att sköflas af dem,»
undervisade andens röst öfver hufvudet på Larslund.
Mycket riktigt, då Larslund tågade genom skogen och skulle förbi en
utmarkslada på sidan, kom en skara lustiga trasvargar ylande, flaxande
och jumpande på stigen därifrån. Detta var deras sätt och sed att morska
upp sig till de gärningar, som hörde hemma i yrket. Under haglande inpass
af sitt skämtlynne slogo tjufvarne en ring om Larslund, som stannat på
vägen i all förvåning, och nafsade utan vidare åt sig riporna ur korgen.
Och så bar det åter till med deras jump och flax, alldeles som hela
sällskapet varit en kull roffåglar.
»Tack och heder, käre far!» ylade en af tjufvarne i hesa växeltoner. »Si
dem här rosta vi och det kommer allt att smaka fågel i mun på en fattig
stackare!»
»Och så har possessionaten mer fågel i skrucken,» trodde en annan. »Vill
possessionaten vara så full af fanken och öppna den bara, men raskt!»
Larslund hade öppnat munnen på vid gafvel af förvåning.
»I män och bröder!» började han långsamt och allvarligt. »Jag hör och ser
på all ställning, att I ären sådana, som bedrifva tjufveri. Så förgripen
eder ingalunda på Herrans profeter och hvad som hörer sådana till, ty
detta båtar eder icke väl på ändalykten.»
»Nej, hör på den!» sorlade hela bandet. »Hör ni, pojkar, så där ser en
profet ut!» jubelskrattade en. »Stopp för håken, de’ ä’ ju tjäderprästen,
som predikte på torget i sta’n!» upptäckte en annan, och detta funno
bröderna öfvermåttan lustigt.
»Ja, lägg nu beskedligen tillbaka riporna mina och hör på ett godt
råd, som jag kan ge er till skänks,» manade Larslund. »Si staden är
tillspillogifven i edra händer. Där mågen I plundra och stjäla allt hvad
er lyster. Passa bara på, så snart jag sätter mig ner på torget med
fågelhandeln, ty då löpa stadens alla syndare från sina bodar, hus och
gärningar för att skamskratta och begabba mig.»
Detta funno tjufvarne inte så oäfvet och den ene skrockade öfver den
andre:
»Kör i kylan, far! Det var ett bra påhitt, possessionaten! Och se’n så
dela vi fångsten!»
»Ingalunda så, I män och bröder!» afböjde Larslund. »Min hand kommer icke
vid det, som orent är, men I ären liks tjufvar i eder syndasäkerhet och
fördömelse, och i alla fall är staden tillspillogifven åt straffdomen
genom edra händer.»
Allt detta föll brödraskapet från ladan väl i smaken. Och som här kunde
finnas godt rådrum för ett större band, så ville dessa bröder gärna unna
flere att vara med om förtjänsten. För att träffa nödiga förberedelser
aftalades, att Larslund skulle göra sitt intåg nästa torgdag något
inpå lördagseftermiddagen mot mörkningen. Under tiden skulle dessa män
från ladans närhet fäkta ihop och sammansluta omnejdens alla yrkesmän,
luffertar och lösingar till gemensam kupp, likaså traktens alla körande
skojare med hästar och skrindor i och för tjufgodsets raska bortförande,
ty här skulle stjälas lasstals alldeles grymt. Dessa tjufvar fröjdades
alldeles omåttligt i sin synd och Larslund fröjdades i anden, ty detta
allt var ju bara straffdomen öfver den tillspillogifna staden. Till sist,
när allting var kringspråkadt och planlagdt, lades riporna tillbaka i all
rättsinnighet.
V.
Tjufbandets högkvarter.
Larslund återser två gammalfästmör.
På detta ville tjufvarne, att Larslund skulle följa dem inåt skogen och
dricka kaffe.
Nå, hvad hade sådana för kaffetraktering att bjuda främmande på? undrade
Larslund.
Åjo, man skulle inte förakta små sår och fattiga vänner, utan nu skulle
han ta kälken och komma med bara. Larslund så gjorde.
Till slut hade dessa varelser gjort sig en vid och mångrummig snökula
djupt i skogen, en riktig våning, kunde man säga. Deras kvinnfolk, två
brunögda och svarthåriga skojerskor, som bägge sågo bra ut, höllo just
på att koka kaffe i hvar sin snöspisel. De sågo storögda på Larslund
och han föga mindre på dem. Bägge voro rent ut gammalfästmör åt honom.
Och egentligen var Larslund själf af skojarsläkt, fast han alltid sökt
hålla sig uppe ur skojareländet. Victoria Albertina hette den ena efter
drottningen och tronföljaren af England. Ferdinanda Alexandra Carolina
Desideria Napoleana var den andra döpt till efter konungen af Spanien,
kejsaren af Ryssland, konungen och drottningen af Sverige samt kejsaren
af Frankrike.
Och det förstås, att både Victoria Albertina och Desideria Napoleana nego
bägge två, rakt som för en länsman. Ty Larslund var ganska patronaktig
den tiden, med blanklädersmössa, blå halsduk under bruna sämskvästen, och
åtsvängd om lifvet var han i en kommis-skörtrock med blanka knappar. Den
hade han löst in på en auktion. Och se’n gick han ända upp öfver knäna
i stora rysse-stöflar med hältrens på herremännens vis. Så att dessa
vackra skojerskor rakt höllo på att bliga ögonen ur hufvudet på sig. Hur
i alla syndens dagar hade Larslund blifvit en sådan patron?
Rätt i rappet var Larslund som hemma hos sig, alla voro höfligt och
trefligt folk, dessa gammalfästmör icke minst. Det kunde väl så vara, att
gästen, så lång som han var, fann våningen väl låg under detta snötak,
som var uppskottadt på afkvistade granstänger. Men så hade ju Larslund
varit ute i vintermarkerna och själf pröfvat på, hvad snökulor ville
säga. Likväl hade karln aldrig funnit dem så inbjudande som här. En
hvar hade sitt eget krypin, och liggplatser voro redda med granris och
hö ur ladan, som tillhörde allas gode vän och broder, skojaren Bryngel
Gabrielsson.
Den inbjudne gästen fick sätta sig ned på en bänk af granstänger framför
lågande eld i den gemensamma köksstugan och bjöds kaffe å bricka af den
nigande Victoria Albertina, medan den icke mindre nigande Desideria
Napoleana bjöd doppbröd ur en rotkorg, som också var stulen likt hela
bohaget. De ville också ha honom att göra sig en kask ur bjuden flaska,
men då sade Larslund bestämdt ifrån:
»Jag brukar aldrig den orätta varan, men ni andra ä’ ju liks öfverträdare
i er syndasäkerhet och fördömelse. Så att huru ni gör för egen del, det
öfverlämnar jag,» tyckte han.
Detta funno tjufvarne bara roligt, men de måste förstås bliga åt
Larslunds gammalfästmör att hålla snattran vid de allvarliga orden.
Victoria Albertina och Desideria Napoleana bligade på Larslund, på
hvarandra och hela sällskapet. Hvad i syndens alla dagar nu då? Det lät
ju rakt som Larslund hade blifvit någonting prästerligt?
Under fortsatt samspråk fick Larslund reda på, att två stycken i
sällskapet voro ett par riktiga storkarlar, bland tjufvar räknadt. Den
ene, en man med godt och vederhäftigt utseende, när han skickade sig som
folk, var ingen mindre än mästertjufven Lilja. Den andre gick ej för
någon sämre än kyrktjufven Nimrod, såsom han själf älskade att kalla
sig. Han hade från början varit en duktig jägare, men äfven numera, då
han var ute i stöld och tjufveri, kallade han detta för jakt, hvilket var
en lustighet tjufvar emellan. Annars hade mannen pröfvat alla möjliga
yrken bredvid det nuvarande och visat en märkvärdig fallenhet i allt.
Äfven Nimrod kunde tas för en mycket hygglig karl, när han ville folka
sig och lade bort den gastaktighet, som var öflig tjufvar emellan. Och
hvad sedan beträffar Larslund, som satt och hörde på, hvad de voro för
ena, så brydde han sig inte om att bestraffa vare sig den ene eller den
andre, då så var, att hela sällskapet var öfverlämnadt. Den som en gång
för alla är hemfallen åt fördömelsen, är sedan fritagen från allt hvad
bannor heter.
»Hvar ha ni riporna där, som vi skulle få till soppkoket?» sporde på en
gång Victoria Albertina och Desideria Napoleana.
Tjufvarne bligade på hvarandra både skojigt och skamset.
»Ja ursäkta oss, Larslund,» vidtog mästertjufven Lilja efter någon
tvekan. »Si vi hade nog reda på, att en fågelkarl skulle komma tågande
öfver skogen, men att det var en sådan karlakarl som Larslund, det hade
vi rakt ingen kunskap om. Och nu stå vi där, förstås, utan riporna där,
som vi lofte hushållerskorna våra.»
Håhå, Larslund förstod piken och var inte den, som lät sig förtryta. De
skulle ta för sig ur ripkorgen så mycket som behöfdes för ett ordentligt
helgdagskok, inbjöd han, eftersom nu en gång hände, att Larslund själf
var hos dem på kaffedopp. Dessa skojarejäntor voro, förstås, inte sena af
sig och alla, som voro hemma i snökulan, mente tro på, att nog skulle den
gården få vänta länge på en karlakarl med jämförliga spendersbyxor.
»Men så har väl den här karln något kvar i skrucken med?» antog
kyrktjufven Nimrod med en räf i hvardera ögonvrån.
»Ja, äfvenså där har jag nog en fågel, men ingalunda en sådan, som en får
något helgdagskok på,» upplyste Larslund och såg riktigt inpiskad ut.
»Bara en fågel i hela skrucken?» undrade mästertjufven Lilja med en
nyfiken glimt i sina trygga brunögon. »Det måtte väl vara en svår häjare
de’?»
Och så fick Larslund anledning omtala, hvem som fanns i skrucken, huru
han kom dit och hela uträkningen med den bistre klofulingen. Jo, det vore
just ett både lustigt och välförtjänt kap åt dessa kitsliga hundar till
stadsbrackor, tyckte hela karlsällskapet, och dessa skojerskor, som redde
fågeln, tyckte alldeles likt.
»Ja du ja, som alltid är framme och gör dig för,» fnyste Victoria
Albertina mot den andra.
»Och du som alltid går bakom och gör dig mör,» fnyste Desideria
Napoleana. Och så blef det inte mer svartsjuka för den gången, men hon
låg ända på djupet och grodde till sig.
»Vänta lite’, go vänner, så ska’ ni få höra,» utbrast kyrktjufven Nimrod
och sken som solen i Karlstad. »Si nog kunde vi hjälpa Larslund med att
rusta ut den, som är i skrucken, så att stadsbrackorna skulle kunna ta’n
för hornfulingen själf, när det bär till. Hälst då Larslund vill vara så
hjälpsam mot oss, stackare!»
»Ingen hjälpsamhet att nämna,» tillrättavisade Larslund. »Staden är
tillspillogifven i edra händer till att tuktas, ty I ären tjufvar i eran
syndasäkerhet och fördömelse. I ären tuktoriset, men kom äfvenså ihåg att
förbannadt är allt ris, hvarmed Herren tuktar!»
»Jaja, det förstås,» biföll kyrktjufven Nimrod sackande och så var det
ny bligning åt kamraterna. »Jaja, jaja, Larslund är profet på sitt vis,
han, och vi ä’ bara tjufstackare på vårt usla vis. Så att dessa två
delar ska’ inte röras ihop och blandas samman liksom ärter och fårskinn,
förstås. Men si nu har jag i min lifsdag också fuskat som fyrverkare. Och
om vi sloge oss ihop allesammans, så skulle vi kunna rusta ut fulingen i
skrucken med en hejdundrande rumpa, glödande röd och gnistersprakande,
så fort han kommer upp ur skrucken.»
Och detta vore bara en ringa sak, blott man finge hem vissa smågrejor
från apoteket, kruthandlarn och färgboden. Man skulle öppna nedra
locket på skrucken, åt den sida där ufvafulingen hade klorna, och kring
hans bogar fästa upp en tio famnar lång stubinraket. Omkring raketen
skulle vidare den illistige Nimrod foga en ännu längre, väl hoplaskad
spiralskruf af näfver med starka skoningar och ledigt centrumhål för
raketlinan. Näfverspiralen skulle fästas vid linan här och där på två
famnars afstånd och målas eldröd i cinober.
Raketen och spiralen skulle till slut läggas ihop på botten af skrucken.
Så att när ufvafulingen komme ut, skulle hela rumpan komma efter i sin
ändlösa längd, vidunderligt djuptaggig, gnistrande och rykande som ett
eldglödande fanders.
Kyrktjufven Nimrod sken som en fullmåne, där han satt med kaskblandningen
i de grofva näfvarne. Hans åhörare syntes också belåtna, Larslund icke
minst.
»På sådant vis få dessa syndare skåda en liknelse af den de tjänat
hafver,» tyckte han.
»Och människan bör väl också ha någonting roligt här i världen,» mente
stortjufven Lilja.
»Jag far alldeles som Larslund, jag är också led på stadsbrackorna,»
återkom kyrktjufven Nimrod. »Nå hvad tycker ni? Ska vi skicka efter
grejorna? Ska’ vi ta’ på oss trygorna och fäkta ihop en tre, fyra bördor
näfver på skogen? Gabrielssons lof ha vi på förhand.»
Sagdt som gjordt. Här skulle bli ett torgdagskalas, som komme att stå i
mannaminne.
Larslund stannade som gäst hos bandet i dagarne tre. Vid första
tillfälle, då han gick ut, ville skojerskorna veta, huru det var, att
Larslund talte så prästerligt. Joho, svarade tjufvarne öfver hvarandra,
Larslund var liksom vriden i det profetiska nu för tiden.
»Men för död och pina, jäntor, håll snattran bara, annars är hela
stadskalaset bortskämdt för oss. Larslund är nu andens högste profet, hör
ni det!» inplantade Nimrod och Lilja om hvarandra.
»Håja, inte går Larslund af för era hackor!» fnyste Victoria Albertina
och vippade rodret.
»Ja, inte för din hacka heller!» fnyste Desideria Napoleana och slängde
än värre med stylet.
»Och inte för din heller!» vippade och fnyste den andra tillbaks.
Så skulle du bara ha sett, huru de möttes i hvassa ögonbett! Två trutar,
två par ilskna ögon stodo rätt inpå hvarandra. Och Larslund, som just nu
kom in igen, tyckte nästan, att håret steg upp som en borst på dem. Så
följde en gäll skojarträta mellan dessa två, som alldeles hade glömt bort
fågelredningen. En ljungande träta i ord och inga visor, så att Larslund
själf fick sitta och höra af deras egna munnars motsatta vittnesbörd,
hvilka ogudaktiga skamstycken de voro, dessa hans gammalfästmör i det
framfarna och frånskilda. Larslund rent af knäppte händerna samman
och tackade i all tysthet, för att han icke var lik dessa syndatroll,
öfverträdare och utbölingar i deras stygga åthäfvelser.
»Jojo, där skall en få se, att gammal kärlek rostar inte,» trodde en
af karlarna, som bara hörde på och hade lustigt åt allt. Larslund sade
ingenting utan behöll sina tankar inom sig. För öfrigt tänkte han mest på
ett och samma: huru tillspillogifvelsen, så kraftig som möjligt, skulle
gå hem öfver denna stad.
VI.
Tillspillogifvelsen.
Dem enom till straff, dem androm till varnagel.
Tillspillogifvelsen, denna minnesvärda händelse, inleddes därmed,
att Larslund å aftalad tid, med skikälken i vidjerepet öfver axeln,
kom tågande inåt torget helt beskedligt och sjönk ned på flaken med
oskyldigaste min att sälja fågel, den månginbundna skalken!
»Nej, se på tjäderprästen! Tjäderprästen! Tjäderprästen!»
Det var genast ljud och genljud från alla håll. Lång stund gick ej om,
innan så godt som alla människor öfvergåfvo sina gärningar för att
beskåda och skamskratta tjäderprästen. De fröjdades åt tjäderprästen,
så att mungiporna drogos upp åt öronen. De föreslogo under ändlös
skrattfägnad, att man skulle taga af tjäderprästen på midten och göra
två nödårspräster af honom. Och där satt Larslund som ett menlöst får,
med någon förmaning till en eller annan, som var för grymt ogudaktig mot
honom. Under tiden voro tjufvarne framme i första varpet, men här skulle
varpen blifva flere.
Borgmästarn och fiskalen med stadsvaktmästarna hade varsnat skockningen å
torget och kommo undrande tillstädes.
»Hå, är tjäderprofeten ute igen!» utbrast borgmästarn under rungande
skrattsalfva och utfor strängt:
»Du är en gammal poliskund! Sitta här och ställa till folkskockning...
Det här ska’ du få böta för!»
»Hvad har du i skrucken, som är så väl låst?» ansatte fiskalen.
»Käre hjärtanes, beskedliga, goa herre, fråg’ mig inte, för jag törs int’
svara,» skälfde Larslund till ny skrattfägnad.
»Tjufskjuten fågel, förstås!» afbrände fiskalen.
»Kluck, kluck, kluck!» kom nu en grof skrockning från klofulingen, som
också ville ha ett ord i laget.
»Han har lefvande fågel där!» sorlade massan enstämmigt.
»Således ett oförsvarligt djurplågeri på köpet! Du öppnar skrucken
genast, karl!» befallde borgmästarfar.
»Har ingen nyckel, käre goa herre!» klagade Larslund.
»Upp med skrucken, karl, annars låter jag bräcka upp låset!» hotade
fiskalen.
»Nej, käre hjärtanes, beskedliga goa herre, släpp inte ut densamme, som
är där!» bad Larslund som för lifvet. »Käre hjärtanes, låt’n för Guds
skull vara där han är!»
»Du tar kälken, skrucken och hela konkarången och följer med bara till
vaktkontoret!» befallde öfverheten under hela stadens bifallssorl.
Här var ingen annan råd än lyda.
En stund senare var den växande massan packad vid rådstugan med ögonen
på vaktkontorets upplysta fönster. Och nu, medan tjufvarna hade fria
händer för andra varpet, följde raskt på hvarandra en rad förskräckliga
händelser, som bokstafligen inbrändes i ett helt mannaminne framåt.
Inne på kontoret hördes oförmodadt vilda tjut och oläten, flaxande af
tunga vingslag, ett våldsamt strul, en ohejdad uppstakelse, förskrämda
rop. Lamporna släcktes men något eldrödt blossade hastigt upp öfver
spjälgardinerna. En vidunderlig, flaxande fuling varsnades uppe mot taket
i detta eldröda. Borgmästarn, fiskalen, vaktmästarna kommo som utkastade
på gatan i all bestörtning, sönderklösta och blödande, och sist kom
Larslund.
»Jag har ju så innerligen bedt och förmanat dem att inte släppa ut’n,»
skar Larslund igenom, erbarmligen jämmerylande. »Om jag inte bedt och
förmanat dem så träget att ta’ sig till vara!»
»Hvad är det? Hvad i guds namn är det?» sorlade frågorna i den ryggande
hopen.
»Jag tror rakt, att karln hade själfvaste fan i skrucken!» utbrast
borgmästarn ända öfver sig i all uppriktighet, och räddhågan minskades
icke häraf.
I detsamma varsnades detta eldröda i öfra våningens farstufönster och
illvrålet hördes taga vägen uppåt vinden.
Alla ögon riktades hemskt spörjande upp genom kvällsmörkret åt takåsen.
Jo mycket riktigt, eldglödande, sprakande, stormtjutande, flaxade
fulingen upp genom takluckan, som sotarslarfven lämnat öppen. Släpande
efter sig en gnistrande röd, skiftaggig rent outsäglig svans i vågrät
ställning styrde han nordvart öfver berget och dalade långsamt bakom
skogskammen.
Jojo, i denna stad hade nog lefvats ett alldeles för syndigt lif,
framsorlade kvinnfolken under eftertänksam tystnad hos dessa gudsris till
karlar, som skulle ha’et. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken
där stygge flög i väg! Men huru i all världens tider var det belefvadt,
då en sådan som tjäderprästen kunde komma med en dylik i skrucken? Och
så en annan ingifvelse: Hvar höll tjäderprästen hus?
»Tjäderprästen! Tjäderprästen!» ekade ropet genom massan.
Nej, den skälmen hade visst passat tillfället och smitit i väg med kälken
midt under djupaste andakten, men härom hann ej mycket grubblas.
»Elden är lös på vinden!» ljöd åter ett rop, som inledde
tillspillogifvelsens egentliga hufvudskede och det sista, afgörande
varpet för tjufvarna.
Jojo, man hade ej förgäfves haft påhälsning af elddjäfvulen! Alle man
måste nu gripa till vapen mot röda hanen, en långvarig dust, som slöt
omsider på sena natten med bärgning af den skamfilade rådstugan.
Till sist, när en hvar återsåg husliga härden, sporde han med alltmer
förlängdt ansikte, att körande bärgningsmanskap varit tillstädes
öfverallt i husen och lasstals mottagit familjernas dyrbaraste
tillhörigheter i den ena bortkörande karavanen efter den andra. De
förskrämda kvinnorna hade i all trohjärtenhet öfverlämnat allt utan
tvekan på enkel uppfordran af två vackra, genomärliga ansikten, som gått
omkring och ordnat det hela med välbestälda förtroendemäns lugn och
trygga värdighet.
Körande bärgningsmanskap?
Jo, det var just en härlig upptäckt!
Här hade stulits, stulits utan återhåll, utan skam, utan hejd, utan hut,
utan återvändo!
Här fick man riktigt smaka på andens straffdom, ja åtminstone Erik
Janssons andes.
Hvar skulle man nu få tag i denna fördömda tjäderpräst, som kommit hela
eländet åstad? De ovärdiga stadsbrackornas första tanke var gifvet att
taga den skuldlöse landsbon för hufvudet! Men tjäderprästen var och
förblef osynlig.
Då kom frågan strax på rätta spåret.
Hvar hade man dessa vettvillingar, som ställde sig i omak med
tjäderprästen och löste hans skruck i onödan, ty man ville brygga deras
påsköl!
Här märker du, käre läsare, straffdomens fortgång i det förtärande
kif, som blef de ogudaktiges sannskyldiga gissel, till dess himmelen
förbarmade sig öfver detta samhälle och lät omvändelsen slå rot i den
djupa skräck, som eldfulingen hade inbrännt.
Larslund, Larslund, när hände, att illfundigare skalk än du trampade
Bothniens land?
Och nu på köpet trifdes anden ej längre hos dig för ditt högmod, men du,
affälling, trifdes dess bättre med de vackra skojerskorna i snökulan,
illflinade åt svartsjukan, njöt med välbehag deras kaskar, yfdes åt deras
smicker!
Larslund! Larslund!
Icke brydde du dig om, att dessa bröder, som du förde mot staden, jagades
som vilda djur, förströddes som agnar åt alla väderstreck.
Nej, det var ju detta, som gjorde, att du fick dväljas ensam med de rara
skojerskorna såsom deras uppburna hedersgäst i välförsedt hus...
ANDRA ÄFVENTYRET:
_Larslund smusslar med brännvin._
I.
Larslund samvetsöm.
En välsignelserik brännvinsstöld.
Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle
skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke
blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade
gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift.
Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund!
* * * * *
På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från
snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men
huru mycket fadern än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig
aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig
själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde
som en annan bosshumla i farstukammarn.
En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan
bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem
skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan
att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel
den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt
bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga
pigstaten.
När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund
liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa
igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn
gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före
jul.
»Hvad skall Larslund ha den tunnsäcken till nu då?» ville pighåren veta.
»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte
Larslund och såg alldeles uppriktig ut.
»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså,
Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle
handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i
efterjulshälgen?»
»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så
uppriktig ut som då.
Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken.
Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen
på mon.
Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa
skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar,
hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall
och handla till jul, för den sta’n låg närmast i hugget för dem på
gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk
syntes de vara.
Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan
Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens
eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge
litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de
andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem
julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva,
utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och
bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin.
»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och
tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela
75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror,
kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!»
»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och
gjorde sig besväret att äfven öppna locket.
Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt
ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga
brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den
skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig...
Emellertid söpo hälsingarne såsom bjudet var och sade tack, tack.
»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så
att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de.
Larslund blef också bjuden, men tackade för godt bud.
»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat
brinnande uti sig.
»Är du någon slags baptist eller läsare annars då?» ville de veta.
»Han frågade så räfven ock, när som han hade ätit ut nådåret sitt,»
svarade Larslund undvikande.
Han ville ej inlåta sig i allvarligare ordation med dessa öfverträdare i
den omständighet, hvari de nu foro och voro. Sedan var han fågelkarl och
sådana prata aldrig mycket i onödan.
Hela sällskapet stadsresande bönder, hälsingar såväl som medelpadingar,
hade sig nu in till handelsmannens fru för att köpa kaffe och smaka på en
kaskblandning, medan hästarne pustade ifrån sig. Och Larslund, som inte
söp, kunde gärna stå där och se om kräken, tyckte de alle man.
Och då nu Larslund stod där i ensamheten med sitt brinnande hjärta ute på
backen, så betänkte han all den stora syndaonöda och medfart, som skulle
drabba dessa bönder, sockenbor och medkristne, om de nu i hälgen skulle
genomgå den svåra omständigheten att supa upp allt detta förskräckliga
brännvinet. Icke nog med att de själfva fore illa till kropp och själ,
skulle de äfven misshandla hästarne på kyrkvägen, handtera kvinnfolken
sina som hedningar och förstöra all gudsfrid i hus och hem för sig
och husfolket. Ja, det skulle blifva en förödelse, om de finge ha kvar
detta förskräckliga brännvinet, tyckte Larslund i sitt brinnande hjärta.
Hvarför han så kvickt som aldrig det slänger upp brännvinskaggen deras ur
skrindlådan och ner i säcken sin, knyter för bandet fort och breder till
höet i skrindlådan, så att allt skulle se gillt ut, och har sig sedan
bakom knuten med detta förskräckliga brännvinet i säcken.
Det var väl och vackert gjordt och Larslund stod återigen och såg efter
hästarne så uppriktig som aldrig det. Hela sällskapet kom ut med kasken
nerom kragen. Så bar det först i väg med sockenborna och då drog Larslund
på mun en smula i sitt brinnande hjärta, tills sista skrindan var ett par
hjärpflug borta.
Då gick Larslund till hälsingarne, som just ämnade köra vidare, och ville
veta hvad de hade för pris på smöret.
»Det beror ju på, huru mycket du vill köpa,» tyckte de. »Tar du hela
byttan, så är vi billig.»
Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom
glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom:
»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en
särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag,
men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den
orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka,
som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med
mig?»
Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt
och därpå sade alle man:
»Det må vara händt! Hvar har du din drickeskagge?»
»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte
Larslund och de följde honom.
Kaggen var full, varan befanns god och allting gillt.
»Ja, hvad skall du ha för kaggen nu då?» undrade hälsingarne.
»Jag får väl en af de större smörbyttorna?» tyckte Larslund.
»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare
och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,»
mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre.
Här blef inget bråk om mått och vikt, utan rejält och trohjärtadt folk
var det å ömse sidor. Kaggen togs om hand af hälsingarne och smörmåtten
stufvades i säcken åt Larslund utan att den obehörige fick minsta nys om
den ena eller andra varan.
»Och så skall du ha din hederliga godvilja inpå handeln,» tyckte nu
dessa, som köpt brännvinet.
Ja, nu må man veta, att Larslund blef så storögd som aldrig förr i sin
lefnadsdag. Det blef först ett stort knyte, som stoppades i säcken så
stinnt som det var, innehållande hvarjehanda okändt. Sedan langades
fram en fårkropp åt Larslund och det var ej nog med allt detta.
Hälsinggubbarna hviskade något sinsemellan och kommo så fram med ännu
ett bylte. Där fanns en stor fläskskinka, grann och fet som aldrig det.
»Den här skall du också ta hem och på samma gång vi gästa ur kaggen,
skall du steka af det här,» tyckte dessa tacknämlige brännvinsköpare.
Larslund blef alldeles öfver sig gifven för så många sportler och sade så
tacknämligt han kunde:
»Si detta kan jag då kalla att råka ut för riktigt hedersfolk. Tack
och tusen tack ska’ ni ha. Och jag vill inte förhålla er att d’är inte
riktigt rätt att bruka den varan, men då jag nog förstår, att jag inte
kan vika er... ja, som sagdt var: tack och tusen tack i alla fall!»
»Ja, d’är väl rätteligen vi, som måste tacka,» tyckte hälsingarne på
sitt vis. »Si du har gjort oss en alldeles ovärderlig tjänst, gosse! På
det här viset slapp en fara fram åt stan och komma sig ut för fyllan
och polisen och allt hvad illt är. Och skulle vi ha kört fram så mången
man med alla våra hästar, så kunde en knappast ha tagit hem mindre än
6o-kannsfatet. Nu går det lika bra med fjärndelen och bättre, till det
meriga. En har hela hopen af sina nyttiga varor kvar.
Med den här skvätten kan en lefva som folket i hälgen, då den delas på så
mången man, och så mår en bättre efteråt. Du skall ha gudsvälsignelsen
och mycken tack gosse!»
Det var med ett ord en riktig fägnad för hälsingarne öfver att de sluppo
ifrån stadsresan.
Ett och annat nyttigt som de behöfde för hälgen såsom lutfisk, risgryn,
peppar, kanel och julkusar, fanns gudinog hos handelsmannen där på mon.
Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då
Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta.
Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den
orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige, ty denne har
sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade
en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit
stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så
var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis!
II.
Fortsatt byteshandel.
Än mer flödande välsignelse.
Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror
han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två
säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass,
så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen.
Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars
tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl
betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden
vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel
mer.
Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för
hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog.
»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag
hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda
mig.»
»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har
nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem
riktigt en gång, så att det står i mantal!»
Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp
säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara.
»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig.
»Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig
karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu
hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan...
Till slut löste hon upp knytet också. Där funnos två stora ostar, en
hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i
skinkan...
»Den där skall stekas nu på julkvällen,» tyckte Larslund.
»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan
vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår
att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu
då?»
»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund,
då mosterkäringen skar in och tyckte som så:
»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar
du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved
och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter
flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul.
Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att
stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!»
Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat.
Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef
så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader.
Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något
mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds
karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod
under en hel månad.
Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett
sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och
åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars
lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu
ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg.
III.
Bäst af allt.
Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden.