Början till ett sorgespel.
- Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu
strör rosor över jorden!
Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som
sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han
tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en
skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han nöjde sig
härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad.
Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop,
förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen
inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier
och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne.
Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på
himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom
en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer
sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora
massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne,
försmälta till sublima individer.
Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de
trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen.
Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av
gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar
höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur,
sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två
bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet
enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd
betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan
rytande av raseri.
Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut
till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den
förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda,
ingen människa att se.
Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande
folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess
böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av
dyster vrede.
- Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt
atanasianerna!
Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han
misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat,
korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet.
Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande
strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina
lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den
trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en
lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de
folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att
strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det
var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De
tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides
steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats
vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var
bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära
håll.
Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och
Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda,
ursinniga ropen:
- Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne!
Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av
människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd
av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten
över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på
skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när
de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg
åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt
lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska
hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans
huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga
anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av
facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster
med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna.
Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början
utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka
vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna
tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och
åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med
ökad styrka ropen:
- Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne!
Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste
i eftertruppen.
- Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är
det som försätter folket i raseri?
- De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du
öron och förnimmer ej vad folket ropar?
- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således
någon atanasian, som förgivit den helige?
- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro
medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde
en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och
martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej
Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle
undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid
flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då
tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt
kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd!
Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade
sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig
till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som
följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig
trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten,
»Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt
sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i
spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på
en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde
till det gamla gymnasiet Kynosarges.
Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel.
En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom
några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast
ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen
utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina
underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu
nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan
tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem
uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik.
Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men
dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och
trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför
templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått
rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen
som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess
föregångare, emedan det är mäktigt av ordning.
Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst,
som ljöd över folket.
- Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin
härliga kraft!
Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres
rop igenom massan.
Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han
var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset
endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under
namnet Teodoros.
En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen
begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att
läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga
lydnaden.
»Du måste till alla delar försaka dig själv. Din egen vilja är din
djävul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars
fall och gjorde vårt släkte till ett syndigt, fördärvat släkte. Du har
ingen värre fiende än dig själv. Lär dig då lyda, lär dig offra din
vilja under en annans. Då Gud den Allsmäktige tog en tjänares
skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjäna en människa och vara
en människas träl? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så
varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke är din egen, utan har
jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än ansvara för dig
själv.»
Så talade boken till den unge föreläsaren. Och här var säden icke
spilld på hälleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lära av
detta slag? De vansläktade sönerna av antikens republikaner betraktade
despotismen som en olycka och hörsamheten mot fursten som en hård
nödvändighet; kristianerna sågo i despotismen en helig sak och i den
blinda lydnaden en dygd.
Vad den unge föreläsaren vidkommer, framstodo för honom dessa satser i
ett högre ljus, som kom icke från dem, utan från hans egen till
himmelsk renhet trängtande själ.
När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte
där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började
genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver
läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De
betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även
denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras
egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden
borta, som nyss talade utur dem.
Först nu kom Klemens ihåg, att tiden var inne, då han skulle tillföra
Simon pelarhelgonet ett bröd och ett mått vin, ty detta var honom
sedan gårdagen ålagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott
inne; den kära läsningen hade kommit honom att förgäta den rätta
stunden. Ledsen över sin ofrivilliga försummelse iklädde han sig kåpan
och gick att hämta korgen, som palatsets köksmästare ställt i ordning
för hans räkning. Det var i detta ögonblick larmet från den folkskara,
vars tåg vi skildrat, nådde hans öra. Klemens aktade ej därpå; han
tänkte allena på att uppfylla sitt åliggande. Men larmet nalkades
hastigt, ty Simons bår, som nyss skridit genom dubbelporten, hade ännu
icke hunnit samla kring sig en större hop, än den breda Kerameikos gav
rymlig väg. Portvaktaren hade emellertid öppnat dörren till vestibulen
och stod nu utanför tröskeln, lyssnande förundrad och stirrande på
blossen, som kommo närmare.
- Vänta, sade han till Klemens, vänta, tills vi få se, vad detta
betyder. Det låter som ett upplopp. Hör de förskräckliga ropen! Det är
som ett annalkande oväder. Låt det stryka förbi, innan du går!
Tåget framträngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga
palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mördat honom!
Död åt giftblandarne, atanasianerna!
Ett par minuter därefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens
igenkände i fackelbärarne två äldre ämbetsbröder; han såg båren och,
när den hunnit förbi, varelsen, som låg därpå. Han igenkände Simon.
Onödigt att spörja vad som hänt. Klemens såg mängdens ursinniga
åtbörder och hörde deras vilda rop: Kättarne ha mördat honom! Död åt
giftblandarne!
Klemens kände sig frestad att sälla sig till prästerna kring båren.
Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle förgätit
sin plikt under inflytelsen av det på en gång rysliga och eggande
skådespelet. Delade han ej de känslor, som genombävade denna massa?
Simon den helige, för vilken han hyste en avgudisk vördnad, Simon, som
lagt sin hand på hans huvud och välsignat honom, Simon mördad av dessa
kättare, dessa Guds, kejsarens och de rättrognes fiender, som det vore
en plikt och en ära att utrota från jorden! Blodet började koka i
ynglingens ådror, han övermannades av den allmänna jäsningen, ropen
ljödo som oemotståndliga maningar, han ville varda en droppe i
virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss stått vid
hans sida, hade gripits av svindeln och försvunnit i massan.
Förstärkningar tillströmmade från alla portar och gränder. Men då
Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av
en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen:
giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som
föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det
blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste däremot
icke, att Simon, uttömd av det oupphörliga knäböjandet, då spisade med
vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillförde
honom. Den förgiftade maten kunde således vara räckt av någon annan,
som infunnit sig efter Klemens. Men av en sådan förmodan var Klemens
nu icke mäktig. Han var rov för en hemsk, isande aning. Han tyckte,
att de hotande ropen gällde honom, att otaliga, blodtörstiga ögon voro
fästa på honom. Han stod som förstenad, tills hopen hunnit förbi.
Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Så länge hopens skri
ännu nådde hans öra, förmådde han ej samla sina tankar för att söka
grunder mot rädslan. Orolig gick han vidare och kom in på palatsets
bakgård. Fången, som försmäktade där i en källare, hade knappt
förnummit ljuden av hans steg, förrän han lade ansiktet intill
källargluggens galler och frågade:
- Vem är det som kommer?
- Det är jag, Klemens.
- Klemens, säg mig, vad som föregår i staden? Rop av tusen röster ha
trängt hit ned. Jag hör dem ännu. Vad betyder det?
- Teodoros, det har hänt något gruvligt. Jag kan knappt förtälja det.
Jag darrar själv.
- Medan du lugnar dig, så hämta mig något vatten, Klemens. Min törst
är starkare än min nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag.
- Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit oss att giva dig
vatten.
- Jag fick dock några droppar av Eufemios går afton. Bröt han mot
biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios.
- Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått för att läska din tunga.
Du skall icke tro, att han vill låta dig dö av törst. Han vill endast
övervinna din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall, Teodoros.
- Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig. Vid Gud, som lever i
himmelen, man har under denna långa dag icke givit mig en droppe
vatten. Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har tvungit mig
att smaka den. Skynda dig, Klemens!
- Jag vågar icke, sade Klemens suckande.
- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga,
hårdnade hjärta!
Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade,
som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren.
Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den
unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina
kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han
icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog
nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten
och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg
ned för några trappor och stod framför en inre dörr.
- Klemens, är det du? sade fången inifrån.
- Ja, jag kommer med vatten. Här, här!
- Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere,
och dörren öppnar sig!
Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma
ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför
honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande
antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i
långa, djupa drag.
- Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden.
Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna
dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har
överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan
hela min varelse. Huru gammal är du?
- Aderton år.
- Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog
från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett
krokigt träd. Men här är kolmörkt ... låt oss gå upp och se, vad som
händer i staden. Vill du följa mig?
- Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder,
minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly?
- Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin
väg uppför trappan.
- I himlens namn ... broder ... kom ihåg, att det är Petros' vilja
... kom ihåg, att du gör mig olycklig ... jag ville räcka dig en dryck
vatten ... och du vedergäller mig på detta sätt!
- Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den
försmäktande, var det icke i hopp om vedergällning....
- Men du gör mig olycklig.
- Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons
skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros'
vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall
kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min
Klemens, huru lätt jag övervinner dig.
Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan.
Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter.
- Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore,
att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu
farväl, min broder!
Teodoros gick utan att hindras av någon.
Utkommen på gatan mötte honom en vagn, ledsagad av två fackelbärare
till häst.
- Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de
mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den
vaktande legionärens rop:
- Prokonsuln av Akaja.
Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros
och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett
viktigt ärende kallats till Korintos.
Innan prokonsuln lämnade Aten, hade han emellertid i biskopens närvaro
förhört de i kalkstensbrottet vid pelarfältet fångade atanasianerna
och funnit dem skyldiga till det brott, för vilket de åtalats,
nämligen hemlig gudstjänst i enlighet med deras bruk och lära. Deras
dödsdom var undertecknad.
När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför
hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns
kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste
vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse:
»Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar
i sin ägares hand och vänligt emottages av honom! Den gode Lysis ber
dig vara välkommen till sin villa. Din säng står bäddad med svällande
kuddar. De skönaste drömmar, som någonsin genom elfenbensporten gått
ut att fröjda en sovande värld, äro kallade att infinna sig vid din
bädd. När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade
Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och
Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme
Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans
prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.»