Broder Hedlund!
Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet
på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta
karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i
gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska.
Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du
förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros,
Annæus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan
vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så
tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din
tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos,
genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten.
Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag--lika
litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det
kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall
det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig
som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och
mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i
krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.
Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en
allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller
den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är
delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas
ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras
--en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva
naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna
oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn
och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren.
Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon
skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen
känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den
tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid
människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja
lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande
världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket
civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel
ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska
intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene
tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke
guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare.
Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten
under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det
förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga
uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena
i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse,
»fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för
Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade
Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin
diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även
vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot
upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten
strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i
statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan
till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro
formade efter de oklara, men klarnande mönsterbilder, som äro nedlagda
i subjektet självt och utgöra dess idéer; att således dessa yttre
makter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets
dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga. Den
hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens.
Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan,
föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet.
Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det
till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan
detta är dess bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat
än uppfyllandet av denna bestämmelse. Vi leva, andas och hava vår
varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.
Det arbete, jag tillägnat dig, min vän H., är en återblick på en tid,
som i många hänseenden var lik vår egen--som hon, framställande en
tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, vilka vi igenkänna
desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika.
Jag föreställde mig, att en återblick på antikens undergång och
kyrkans första stora triumf skulle kunna varda lärorik i en tid, då
striden mellan de stora partierna är icke minst livlig på det kyrkliga
området.
De tecken, som där för våra blickar uppenbara sig, äro i sanning
förtjänta av all uppmärksamhet. Å ena sidan den subjektiva riktningen,
vilken är densamma som den hellenisk-västerländska, företeende sig i
kampen mot auktoritet och samvetstvång; i ett strävande till ren
andlighet, vilket avskyr formelväsendet som en avgudatjänst; i ett
bemödande att förverkliga i levernet det religiösa idealet.
Å andra sidan ett förtvivlat försök att med förtvivlade medel rädda,
betrygga och stärka kyrkans myndighet. Man slår den otrogna världen i
ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obefläckade avlelse, man
upphöjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som härflutit ur
en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de
protestantiska landen med ökad tonvikt om »den rena läran», om en
»stark bekännelse», man vill skapa ett heligt prästerskap, ett
medlareämbete mellan Gud och människan, och man försöker med
hokus-pokus att uppfriska tron på djävulen.
Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt
att förebrå idéen detta, som att förebrå barnet de plågor det kostat
sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon
ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta
händer vid kättarebål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa,
vederstyggliga personligheter. Men man må ej heller förebrå de idéer,
som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga
revolutionens heroer brutit. Själve Marat är dock en plastisk gestalt,
en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför
honom med åtskilliga av kyrkans helgon. Om någon av mina läsare tror,
att jag efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter
i nog mörk färgton, så vet du, att jag tryggt kan hänvisa honom till
den opartiska världshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat ett
lika svart tusch som jag.
Göteborg den 8 september 1859.