Han strövade omkring tills det blev natt, han kände att han dock måste
utgjuta sitt hjärta för någon. Men han hade ingen. Han kom nedåt en
stor, upplyst gata där ett dussin ganska tysta och beskedliga fruntimmer
i den vanliga svajiga utstyrseln gick hastigt av och an utanför de ännu
ej stängda restaurangerna. Han gick sakta och varsamt och tittade på den
ena efter den andra, men ryste för sig själv och gick vidare. När han
gått en stund vände han om, bilarna höll som vanligt, svängde in och
stannade, hämtade ett par här och där och körde bort. Då blev han
plötsligt varse en ung kvinna, med ett behagligt allvarsamt ansikte, en
smula fattigt klädd, ja sannerligen ganska fattigt klädd, men med en
mjuk och rask gång. Hon stannade och såg på honom från topp till tå. --
Så fattade hon sitt beslut och gick raskt vidare och han fortsatte åt
motsatt håll. De vände och mötte varandra flera gånger men rösten svek
honom när han skulle tala till henne. Han ville bara se på henne, tänkte
han, hon såg inte så fräck ut som de andra. Men antagligen ansåg hon
honom för fattig, hon gick alltid raskt förbi honom igen. Detta
upprepades tills han nästan ej orkade gå längre. Hastigt tog han en
promenad runt ett kvarter, stod och tittade i ett skyltfönster länge.
Nu skulle hon nog ha gått när han kom tillbaka...
Men hon var kvar, hon förföljdes ivrigt av en svårt berusad men snyggt
klädd herre, antagligen en militär. Då beslöt han sig, han hade sett
henne så många gånger nu att hon liksom var för hans räkning. Han hade
kostat på henne så mycket intresse -- nu skulle herrn därborta få vara
rask. De hann upp henne på samma gång, David var ett par steg före och
tog hennes arm ganska häftigt. -- Vad fan menar herrn? Hon slet sig loss
och sneglade på den flåsande herrn.
-- Jag menar -- jag menar femtio kronor, viskade David bestämt. Ni går
med!
-- Har ni ögon i huvudet att se med, människa, fräste herrn. Vad har ni
med oss att skaffa? Men då han såg att flickan tvekade mellan dem gjorde
han slag i saken. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra. Hon
knyckte på nacken och tog ett steg mot David. -- Ah, kan tänka det --
bistra tider -- ökat priset -- å nej -- lilla girigbuken. Svarta Sara
går för tjugu -- och du är gammal som fan. Den tjocke raglade i väg, men
han försökte spotta efter David, som vinkade på en bil. De satte sig
upp. -- Fanjunkaregatan femton. -- All right! Bilen rullade omvägen
uppåt Ryttaregatan. Men så slapp det ur henne att hon hade punsch hemma,
och så fick kusken ny order. De stannade på en tvärgata på norr och kom
upp i ett litet dammigt och illaluktande rum i en våning som tycktes
uteslutande vara använd till dylika ändamål. Så fort de kommo in tog han
upp femtio kronor, lade dem på bordet och reglade dörren. -- Tag fram
spriten, allt du har, mumlade han mekaniskt.
Det fanns både brännvin och punsch och han började genast berusa
sig, mekaniskt, sjukligt och lugnt, utan att taga den minsta notis om
flickan. Han grubblade över sig själv och söp, söp och grubblade, därpå
började han småsjunga. Flickan, som redan var litet drucken, stirrade
förskräckt på honom. Då såg han på henne med en sådan blick att hon blev
rädd, hon tog sedeln, stack den åt honom och sade fräckt:
-- Är du en sån där -- som vill slåss -- eller en sån där -- greve --
så -- gå din väg! Jag är en -- anständig -- människa -- jag vill inte --
hör du gå din väg -- vad menar du -- är du en greve?
Han visste att "greve" var flickornas öknamn på alla slags perversa.
-- Lugn, lugn i stormen, ropade han, jag är ingen människoätare. Jag ska
bara, bara sitta här och sjunga hela natten om du vill. Och det ska du
väl inte grina åt, det kan väl vara skönt för däj att slippa allting
sånt där, bara supa och höra på när jag sjunger och så få femti kronor.
Inte sant?
-- Du kanske vill piska mäj -- men jag --
-- Dumheter! Han slog ifrån sig med bägge händerna. Ser du, jag är en
mycket olycklig människa, en ganska olycklig människa, och nu vill jag
språka om en sak -- du ska bara höra på och så ska du säja att -- det är
synd om mäj. Jag tror att vi förstår varandra så småningom -- bara vi
får tillräckligt med sprit i oss. Men nu skål -- och -- så -- kan du
sjunga så ska jag höra på. Du får klä av däj och lägga däj, jag ska
hjälpa däj klä av däj om du vill -- sånt kan jag -- och sen ska du
inte somna utan ligga och höra på mig. Jag har haft såna förskräckliga
drömmar nu en tid -- och du kan veta att min barndom var en början till
en stor tragedi -- en stor tragedi, hör du!
Flickan hade själv börjat klä av sig, nu mycket lugnad. -- Jaså, du
är en av dom där tokarna, hånade hon, tusse lilla mitt då -- är du
olyckligt kär? Hon kastade av sig underplaggen, drog på sig en smutsig
tröja och kröp ned i sängen.
-- Var det inte det jag tänkte, jublade David. Hon är en skarp psykolog
den här -- vet du vad en skarp -- nej det vet du inte --
Hon gäspade. -- Tusan vad du är lärd med. Student, va?
-- Det gör det samma -- alldeles det samma, bara du inte somnar, och så
vill jag inte att du ska svära heller.
-- Är du riligiös också?
Han satt på sängkanten med ett dricksglas punsch i handen och tittade
helt vänligt på henne. Hela rummet började dansa för hans ögon. Han
tyckte att han älskade flickan som låg i sängen. Han fick nästan tårar
i ögonen, men han bara fortsatte att dricka.
-- Nu skall du veta att jag har ett alldeles förbannat gott hjärta, sade
han hänförd. Om jag inte vore så lusfattig skulle jag skänka alla, alla
dina kamrater var sina femtio kronor i denna natt! Och dom allihop
skulle bara ligga och höra på mitt livs historia, för nu, ser du, skall
jag berätta hela mitt livs historia!
Han hade blivit sentimental under sitt häftiga rus och satt vaggande
av och an med kroppen på sängkanten. Kvinnan låg med täcket högt över
axlarna och läppjade då och då på ett glas punsch som hon ställt på en
stol. När hon då reste sig och ibland blottade sig fullkomligt, ty det
var mycket varmt i rummet, väntade hon synbarligen på att han skulle
omfamna henne, men han var fullkomligt borta från alla begär. Tårarna
stod honom som oftast i ögonen och han skakade tungt på huvudet. -- Jag
hade ett kristet hem -- ett mycket kristet hem, och vi uppfostrades med
svält och kristendom -- inte rådde mina föräldrar för det -- dom var så
fattiga, dom försakade allting för oss barn, men vi var sju i familjen
som skulle leva på femhundra kronor om året -- så att vi åt saltsmörgås
-- vet du vad saltsmörgås är -- kära du, saltsmörgås det är bröd som man
doppar i vattnet så att saltet skall fastna på i stället för smör --
saltsmörgås och kristendom, det är nog inte den sämsta uppfostran -- man
lär sig veta hut på det viset, tror du inte? Och vi hade bara lappade
kläder i skolan när alla andra bar hela -- och vi var begåvade allihop
-- och jag mest, du kan inte föreställa däj så begåvad jag är, jag
förstår allting, men jag måste ha någon att tala om det för, annars
brister själen sönder i små, små trasor, tror du inte det, kära du, vad
sa jag, vi fick lära oss arbeta i skogen och så hade jag en bror som var
besatt av onda andar -- han var besatt av en ond ande så han ropade på
nätterna så att vi fick inte sova, och så hade jag en bror som vart
blind därför att han grät så mycket, tror du inte det, älskade, han grät
så mycket. Men dom är döda nu...
-- Det var väl bäst för dom, har du ingen syster? Flickan hade satt sig
upp i sängen och betraktade honom med nyfiket, otåligt ansikte, hon
stördes av den djupa, dova sorgen i hans bröst. Men hon såg på samma
gång generad ut, det var som om hon ville helst slippa att höra mer. Ska
du inte lägga däj och sova, frågade hon otåligare än förut. Det är så
dumt att lipa, vad fan skulle det bli om jag började på så.
-- Svär inte, du får inte svära, lägg däj igen. Jo visst, vad var det du
sa? Det var bäst för dom. Han grät så han vart blind, men han hade ett
sånt väldigt, stort hjärta, han kunde trösta mig också. Och ser du, det
allra märkvärdigaste var att när han gråtit säj blind så sen grät han
inte mer. Du kan aldrig tro sånt stort hjärta han hade och hur stark han
var till att bära allting. Om ett helt berg tänkte ramla ner på honom,
så stod han bara stilla och väntade, och så han kunde tala om allting,
så där fullkomligt överlägset kunde han tala om allting. Och så vart
han död, dom spottade i graven när han var död, nej det kanske jag har
drömt, men jag rymde ifrån alltihop, men jag måste bo ihop med en kvinna
som var precis som du, i London, och jag har ett barn med henne, och jag
älskade många, många, alla jag kom åt, men jag har inga barn med några
flera, för jag var så hederlig så jag aktade mig och var försiktig,
så pass hederlig är jag. Och så kom jag hem och där är en som heter
Nilenius, en bov, förstår du, som är min fiende, han vill att jag skall
gå under, det känner jag på mig, var gång jag lyckas med en sak så hatar
han mig, och när jag stupar kull i all min lort och alla människorna
skäller ut mig, då kommer han och är vänlig och talar om hur dumt jag
burit mäj åt. Och han följer efter mig var jag går och så hånar han min
far, men min far, ser du, han är en sån där stor människa, ett stort
Guds eget barn med alldeles vitt hår, du skulle se honom. Och om
han bara beder för en människa så kan det aldrig gå på tok för den
människan, för han har en sån stark tro. Men han är så sträng, alldeles
som hettan i en smältugn är han. Han är så sträng att om du bara finge
titta in i hans ögon en enda gång så kunde du aldrig gå ut på Birger
Jarlsgatan mer, så rädd skulle du bli. Och om han såg på dig riktigt
länge skulle hans blick bränna däj som helvetessten, så att allt orent
skulle brinna bort och du skulle bli ren och ung och vacker och ha
kloka, brinnande ögon. Men han vet inte -- han vet inte att jag är kär i
en annans hustru -- --
-- Berätta nu om den där frun, du, och lägg däj sen. Så, du är kär, hå,
ja ja, varför ligger du inte när henne då, i stället för att sitta här
och predika? Vill hon inte ligga hos däj, va? Kerstin gäspade och
smakade på nytt punschen.
-- Tyst du, det är inte så! Jag älskar henne, men hon älskar inte mäj.
Hon är så vacker -- du kan inte föreställa däj så vacker hon är -- men
hon är god också, och tror på Gud, men i dag -- i dag sade hon mäj att
hon inte kunde älska mäj -- --
-- Hon ångrar säj nog, var du lugn, hon säger bara så där i början.
-- Nej, du -- tror du -- ja visst, du är också kvinna -- men nej -- hon
sade -- jag såg på henne att hon inte älskar mig. Hon sade att -- -- --
-- Hur länge har hesskapet vatt bekanta? Skål på däj, älskling!
-- Hur länge -- hur länge -- jag har bara sett henne en gång, och -- hon
-- vi har träffats två gånger -- vi -- det var för tre dar sen -- --
-- Det var hastiga vändningar, men det är sån stämning nu för tiden. Ge
inte tappt du, du ska si du ligger me'na om en vecka.
I ett nu hade David alldeles glömt bort vem han talade med, men bara för
ett ögonblick. -- Råd mäj, hur ska jag göra!
-- Du ska sova på saken och så ska du ta henne så småningom -- men du är
en sån tokig en, hon ska välan ha betänketid.
David reste sig plötsligt upp och strök med handen över sitt hår, som
var alldeles vått av svett. Han var så drucken att han ej kunde stå
riktigt. Oroligt började han ragla av och an på golvet.
-- Du har rätt -- du har rätt, stammade han, dom ska ha betänketid, det
ska dom ha. Men du kan inte tro hur jag haft det hela mitt liv, aldrig
en dags lugn, ser du -- aldrig, hit och dit -- en oro som om heta järn
bränt mäj i själen, och ingen som kunnat slå kallt vatten på -- på mitt
huvud -- tror du på en Gud? Hör du, tror du på en Gud? Jag tror på Gud,
han sitter högt, högt ovanför oss alla -- så högt att rummet tar slut
innan en kommer dit -- men alla människor kommer dit till sist -- det
tror också Ziri -- det tror hon, kvinnan, och det tror jag också. Gud,
ser du Kerstin, han är inte av kött och blod utan av luft -- nej inte
av luft heller -- nu ska jag tänka -- hör du Kerstin, av stjärnljus är
han -- inte av det heller, hör noga på -- han är av det som är i
stjärnljuset, det som är inuti ljuset -- å så dumt jag talar -- men
vet du, vet du, jag kan inte komma ifrån -- utan jag tror på syndernas
förlåtelse, så är det vi. För däj och mäj finns ingen annan räddning --
vi gick alla vilse på bergen såsom får utan herde -- --
Han satte sig med ansiktet i händerna och grät sakta. -- Minns du den
där sagan om sorgens tunga kedja, frågade han plötsligt utan att se upp,
sorgens tunga kedja, som den lille gossen gick och drog genom den stora
skogen? Jag -- läste den hemma -- om julen -- det året när det var så
sträng vinter och fåglarna frös ihjäl i skogen vid Bandarberget -- du
vet inte hur vackert Bandarberget är om vintern när stjärnorna flammar
över snöiga furor -- där är en grotta i berget, som man kan gå in i, och
göra eld i och ligga och värma sig medan man lyssnar på vinden, det --
var en liten gosse som gick vilse i en stor skog. (Han talade sakta och
högtidligt. Flickan i sängen gjorde ingen rörelse.) Och när han gått
länge, länge, började han gråta, ty det var kväll och han hittade inte
hem till sin faders palats, ty han var en liten, liten prins, ser du,
och när han gått och gått och gråtit så länge att hans lilla spetskrage
var alldeles våt, då kom det ett troll fram och sade att det skulle visa
honom vägen, om han bara ville bära hem den här kedjan som trollet
hittat i skogen. Och han tog kedjan på axeln och gick i många år, men
han kunde inte låta bli att synda och då växte kedjan länk för länk --
den växte länk för länk -- och den vart så stor och tung att det inte
fanns en avgrund nog stor att vräka ned den i -- och så kom där en älva
fram och sade att det fanns en konung i ett land långt borta som bara
behövde se på kedjan, så förvandlades alla syndens tunga länkar till
rosor -- kransar av rosor -- och han sökte konungen, och han visste att
han skulle känna igen honom om han fick se honom för han hade en så
underlig, taggig krona på huvudet, och blodet flöt jämt fram under
taggarna och hela hans kropp var full av gisselsår under manteln, men
ändå var hans ögon så fulla av kärlek att om han bara såg på kedjan en
sekund, så blev det idel rosor av den -- Kersti! Kersti! Vet du vem
kungen är? Du svarar inte, för du vet inte --
Nu satt han tyst länge, med huvudet i händerna.
-- Så att inte är det _bara_ kärlekssorg, det skall du inte tro. Om jag
inte bar den där kedjan så vore inte kärleken så förfärlig. Men det vet
jag inte -- heller --
Vet du hur det var hemma om jularna? Vet du, en jul var det barvinter
så att vi kunde gå långt in under granarna och sitta där och höra hur
vinterstormen brusade. Vi hade ingen julgran -- så vi gick ut till Guds
granar på Bandarberget och dom sjöng psalmer för oss -- --
Han gick fram till bädden, hans ögon var fulla av tårar så att han ej
kunde se henne -- Hör du, snyftade han, det är det här med -- syndernas
förlåtelse! Varför får jag aldrig vara i fred för syndernas förlåtelse?
Men Kerstin sov allt hårdare. När han suttit en stund och småpratat för
sig själv ramlade han baklänges i bädden bredvid henne och somnade som
en sten, med kläderna och skorna på sig.
När han sedan vaknade, sjuk och dödstrött och ångerfull, ty han mindes
ej om han verkligen omfamnat henne, var hon redan ute. Han fann ett
handfat med vatten, sköljde händerna och ansiktet noga. Därpå tittade
han i plånboken -- nej, hon hade inte bestulit honom, de återstående
femtio fanns där. Han smög sig i väg, kom upp till ateljén och sov
länge, varpå han gick raka vägen till Hartmans bostad.