DAVID RAMMS ARV
Av Dan Andersson
Utgiven första gången 1919
Utgiven av Bokförlaget Trevi, Stockholm, 1977
Tryckt i Finland 1977
_Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas
till källan om icke något av Gud vore i vattnet._
Mäster Eckhart
En kort inledning
samt historien om en hammare
Det arv jag fått från min faders land
av skogar och vilda snår,
är bara en börda som tynger min rygg
där jag ensam och grubblande går.
Men det blir väl en morgon på ofridens natt
-- jag vill lära mig bedja och tro,
att en ensam människas blod en gång
skall svalna i kvällarnas ro.
Och av en oren klädnad till sist
skall vävas en ljusets skrud
åt den som bland många förgängliga ting
tappade bort sin gud.
När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag är
skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen
säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma
till rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ej
endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de
händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om
sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade
upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro,
denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var
honom till så stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man får
lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skall han gå mot döden,
på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammare allt efter
omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hans omväxlande
uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemlighet,
inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro -- allt detta
gjorde honom i högsta grad opraktisk. Detta själstillstånd kunde väl
vara frukten av ett från barndomen kringflackande liv, ständig
hemlöshet, alkohol, opium och tidiga erotiska förvillelser, men det var
nog också arv. Ty om ej svagheten funnits hos honom från början, hade
han då ens behövt falla i alkohol och opium? Och om han ej från början
varit den ångestjagade man han var -- hade han då så tidigt behövt fly
hemifrån?
När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han
mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn.
Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två
decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och
liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och
tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande:
-- Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och vanvett.
Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hop krälande
kräk som alla trampar på och spottar på, och när något led i den där
kräldjurssläkten trampas ner i leran, blir det bara bättre plats för dom
andra. Men allihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina medmänniskor,
snälla och hjälpsamma -- --
Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte med
hans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vita
ansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligt
behärskat sätt. Och han var bara tjugofyra år. Vi satte oss under en
björk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan och
fortsatte.
-- Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre många
gånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu --
jag har berättat min historia och du skall skriva den -- men nu skulle
jag tala om släkten. Du skall ha den, och så den där hammaren liksom
till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, drinkare och
nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag har tagit reda på
honom, han var min farfars far -- bergsmansbönderna satte just inte så
stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde, nästan tiggde det dom
skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitar med alla andra
uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hade en viss respekt
för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom var oförvägna,
dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn mitt i sin örtagård
av trasor och lump -- jag blir alltid så här poetisk, när jag talar
nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ett veckolångt
drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett smul
nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varit
inflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall,
min farfars far började tjänsten under Gustav tredje -- han gick i
trollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han
rymde som krigsfånge från Wittenberg -- varför han skulle hit igen kan
jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat -- men
hit kom han och vart en sån där profoss, piskade ogifta barnaföderskor
med spön, söp och latade sig och diktade visor på rökstumuren, och på
dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat en svensk officer, han
hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej ångra sig, han bara
talade om det. Han hade många barn, jag vet inte av alla, och änkan höll
lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som -- som rådde om den
här hammaren. En konstig bergsman vart han, som satt på vägkanterna och
knackade sten och sjöng besynnerliga sånger i takt med slagen till
släggan -- tokig, förstår du, en sorgens galning med långt hår, jag
skall visst vara mycket lik honom, men innan det där bröt ut hade han
blivit far --
Far min, ser du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom lika
bra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då var
han bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt dom
fattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos. Han
vart, som du vet, en kristen, en rätt kristen. Men i ungdomsåren lär han
ha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han vart
religiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han som sagt
ganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen för
H.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den gamla
Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex sättningar och han
stod upprätt på stocken som brakade och fällde murkna flisor, och där
högg han bort ett skymmande träd som växte i öppningen med roten i
västerslidan. Och kamraterna stod mållösa av rädsla, men då lär han ha
kommit ihåg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarunge
och ingen bergsmansson, för han hade sjungit denna gamla slagdänga medan
han huggit så att spånorna yrde över avgrunden.
Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng David
Ramm sakta:
Alla man, alla man, håll i repet!
Alla bergsmän som skeppar erat järn --
ni kan släppa när ni vill -- släpp repet!
Dä ä bara en tiggare på än'.
Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj med
översittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till
här i livet om inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring
hans unga liv. Och så, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader
talat till honom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att
han vid tjugu år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av
traktens frommaste män!
-- Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare och mördare
och slagskämpe och allting -- kanske simpel tjuv också. Jag hade fröet
till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men hederlig,
och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sig själv också, men
det hade han rättighet till, ty han levde som han lärde. Och den gamle
vitskäggige log så att ansiktet var som en hösthimmel med klar sol. Och
si, det var allt av Herran kommet!
Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hans
fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, mot
den död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kan
förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varje
bekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när
de i vanvettig yrsel själva tar sina liv, begraver dem med fruktan och
bävan inför den stränge guden, men rädes ej, förtvivlar ej, går hem och
arbetar igen som om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg han
himmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackade
han Gud. Det är en underbar man.
Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll och skickar upp
alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamnar rakt
framme vid Guds tron -- varför skulle vi betvivla att de gör det? Och
hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen, huvudsaken är att
Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag gå.
Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett visst
högtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, tog
den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå. Eftersom
jag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag ej
hindra honom, vi tog farväl av varandra där, under några gamla vänliga
och beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag med en mjuk
vind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga bergskedjor som skiljer
Graninge vildmarker från Värmland. Jag såg honom försvinna uppåt
skogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men med någonting nervöst
och trött över varje rörelse. Jag undrade varför han ej förmådde sig att
kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den -- eller var han
på något sätt förvirrad?
I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta
med vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod av
mycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv han
levat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av den
berättelse som följer här, och ur första avdelningen har jag endast
medtagit så mycket som kan vara av intresse för belysande av de
händelser jag skildrat i denna del av hans historia.