Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under
sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk
blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna
helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han
yttrade ingenting.
Var det inte mera? utbrast herr Hugo.
--Nej, inte nu.
Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag inte haft del
förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt både ont och gott? Det
är oförsvarligt, att Richard inte längesen låtit mig känna och införa
den i Jaktslottets annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att
det skall ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att
saken sedan gått så framåt, att det uppväxande släktet i allmänhet
numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna mig i in- och
utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga pjäs skall ha
kommit att gå i spetsen för _tendens_romanerna i Sverige, eller liksom
ha utgjort begynnelsen därav här i fäderneslandet. Vad säger du därom?
Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han sällan
eller aldrig förstod.
Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, höll
sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig omgiven av det
församlade statsrådet, vilket närvarit under berättelsen.
Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det statsråd som
tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig till alltings chef, och
bad om ordet.
Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.
Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken om
"Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska berättelse trycktes
första gången, skedde det med så stor enkelhet, att inte en gång
kapitelindelning ägde rum, och det hela bar endast till överskrift "En
vecka". Då den ånyo trycktes, sågs editionen kapitelindelad, alldeles så
som herr Richard i afton föredragit den; men utgivaren hade tillika satt
en ingress framför ...
--En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon sådan har jag
inte hört i dag?
Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr Furumo, efter
vad jag tror.
--Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda på den?
Eller kanske du, min Richard?
Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte
vidare.
--Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under mina estetiska
studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig något vid "Det går
an"; och jag utgör en, som händelsevis äger ett exemplar därav.
Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den förtjänar höras?
--Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i afton skulle
föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... min
lilla sällsynta bok.
Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har sig?
Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med
glimmande ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa
högt?
--Ja visst, min bästa vän!
Så här låter den där ingressen, som i andra editionen varit insatt före
själva stycket:
Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och
hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar åt
oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på flera
ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck än på andra:
så mycket mindre kan det genomskådas där. Det vore lågt, om vi i så
stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss
kunna med visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd
tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är oss
nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om den stråt, som vi
själva och våra barn har att gå, anar så mycket, som behövs för att
träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande,
kan och får ingen veta; men det allmänna ... själva stråten varthän
... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till
hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men
döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer skönja,
allt efter som vi skynda framåt.
Människan måste ändå en gång lära känna sig själv, det kan inte
hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag kan inte tro annat. Vad har
då varit gagnet av tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i
själva sina grundvalar. Vad har de enskilda skördat för frukt av det
oupphörliga hyckleri, vartill de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo,
frukten har blivit verklig osedlighet med titel av moralitet: och en
annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel av lycka.
Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de så allmänt i
fråga komna tidens problem, eller något av dem. Det är dessa ämnen,
som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det är en klass av saker, som
alla människor tänker på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är
det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa
anskriven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett av
fröna till mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien
kan endast uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare,
i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt
räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, och till bistånd
däremot uppkallat allt ont, som stått till buds, helgande det genom
namn av gott. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda,
hjälpa och förbättra själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är
jordiskt stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda
inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte hindrar
dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna må vara
vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar välsignelse över alla.
Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, så må man
gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. Mänsklighetens och
sedernas småningom skeende räddning kan inte undvikas.
Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de materiella
intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan säga det så
länge man inte inser, att det just är själarna, som vår tid i själva
verket mest av allt arbetar för. Det är räddningen av det sköna och
oskyldiga i grunden av vår ande: det är upplivandet av det i sanning
goda, av det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han
skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på
jorden, som för människan äger värde, eller bör äga det: om en i
årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt?
ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock
äga någon skymt av himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att
vi önskar oss, eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av
himmel har människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så
mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att göra sig
olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom utgår nästan alla
institutioner på att hjälpa i det lilla, att försäkra oss ägandet av
det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinner sitt
mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren
omöjlighet. Detta besynnerliga strävande har till sin första orsak
något visst aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa
mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. Vad kan
det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till sina följder
blir så förfärligt? Jo, genom misskännande av vad _sed_ och _lycka_ i
sig själva, det är, enligt människans sanna natur är, har man trott
sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap
med personlighetens förstörande: det vill säga hos en människa, vars
alla former, _såsom individ_, sönderkrossades och upphävdes. Man har
trott det sedliga ligga i det blott och bart _allmänna_, vilket man
därför kallat det _rena_. Man har inte sett, att av all personlighets
_enskildhet_ är allenast _det_ förkastligt, som är emot skapelsens
sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den,
långt ifrån att böra förjagas, är själva det ena villkoret för
personen att vara vad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda
välmening vid det resultat, att goda seder inte uppspira på jorden,
oaktat krossandet och förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom
avgrunder av kval nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed
en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan måste
sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är
människans högsta problem att finna harmonin mellan verklig, ren sed
och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid eller för något
särdeles fall inte bägge förenas, utan endera måste _tills vidare_
åsidosättas: då må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke
dör vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges
harmoni måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt,
eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, är en oriktig
martyrdom, feg ibland människor och fördömlig inför Gud. Det kristna
samhället får inte längre häfta i de hedniska idéerna om hämnd och
yttre offer, som till intet i grunden tjänar och varpå Kristus gjort
ett slut: allenast vi följde honom!
Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller
ens önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar sig,
om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall tjäna, kan
skrivas på förhand i allt. Man måste först lära känna människorna
själva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste
suckar, och inte heller förakta att begripa deras glädjetårar. Det är,
med få ord, trogna berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver:
exempel: insamlingar, rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst
över rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men är
rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat vilken egenhet som helst,
just de nödiga förgrunderna, de oundgängliga villkoren för en rätt
kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att avhandla, man
kan först då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter,
bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om
människan, må filosofen komma, för att fullständigt och åt alla sina
håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända att
filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning i alla tider; men det
är historiskt osant. Några högst få (och de till största delen i
äldsta tider) har ur livet självt, såsom källa, hämtat kännedomen om
människan, och därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har
sedan, under kammarstudium och blott genom läsning av vad andra
upptecknat, kommit till slutsatser och bildat system, ganska
minnesvärda för att begripa filosofernas egna biografi och eremitiska
tankegångar, men verkliga plågoris och ett andligt fördärv för
mänskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i
samhället. Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för
filosofin, när den en gång blir.
Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om
en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis inte allt möjligt
hänt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del
ensam tjäna till grundval för någon avhandling, vilken alltid bör
fylla anspråket på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men
det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses alltför
ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför obetydliga. Vad de
säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, åtminstone i första
hand, ingenting annat, än att de säger det åt varandra, och handlar
så: däruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet.
Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen.
Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet för någon
annan ... det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffar här
vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig mimosa,
vars lättretliga nerver ryser och hastigt sammandrar sig kring
blomkronan för varje hand, nog djärv, kall och ohemul, att vilja med
själva fingrarna komma åt så kyska blad. Hon älskar att förstås, men
inte att beröras.
Härefter följer nu själva berättelsen _"Det går an"_.
--Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag
herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" verkligen utgör
ett "tendensstycke" såsom man från flera håll lär påstå?
Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade
konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en
komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur artistisk
hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår jag, att "Det går an",
liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och småberättelserna, inte är
tendenspjäser.
--Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem så,
och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?
Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt därav,
att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad man menar med
"tendens".
--På konstområdet är detta en ganska ingripande fråga. Tendens, om ordet
blott och bart förstås som "riktning", måste otvivelaktigt allting i
världen ha; men om det talas inte i konstnärlig mening.
Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke
förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller,
om det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den art till
innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons karaktär, som
yttrar dem; eller, om de även ingår i individens karaktär, men inte är
fullt motiverade av situationen och tillfället, då de yttras (det vill
säga, att individen inte har någon anledning eller skäl att då yttra
dem); i alla dessa fall har lärdomarna, så goda de i och för sig må
vara, dock blivit oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i
dålig mening kallar _tendensväsende_. De står där då endast, såsom man
uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, för
lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte är på sin plats, emedan
dylikt tillhör vetenskapen, men inte konsten. De nyssnämnda fallen
inträffar inte i "Det går an"; ty de däri förekommande maximerna uttalas
av en bland styckets handlande personer, Sara; de överensstämmer fullt
med hennes karaktär, och har helt och hållet sitt motiv i situationen
eller händelsen; hon har, nämligen, fullkomlig anledning och skäl att
yttra dem då hon gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför
stycket, är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar
sig, tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står där
inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, utan såsom
ingredienser av skildringen, nämligen här av den i stycket uppträdande
och handlande personens själstillstånd eller sätt att tänka. Därmed
förnekas för ingen del, att inte maximer och tankar i ett stycke tillika
kan sammanfalla med berättarens egna, eller hålla gott stånd även på
vetenskapens område (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en
eller annan av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något
tänka lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så
narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens
fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att
lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett _artistiskt stycke_,
där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem innehållna sannas
skull, utan för personskildringen och händelsemålningen. Däremot i en
avhandling, det är: i ett _vetenskapligt stycke_, står allt det
reflexiva och läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör
satsframställning och systemskildring saken.
--Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste utgöra en av
huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den förra inte
kan ha tendensväsende i sig. Tendens i god eller enkel mening (blott
såsom "riktning") måste naturligtvis alla, även artistiska, stycken
äga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig med
trojanerna ända till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala
hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium;
Gerusalemme Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems
intagande; Henriaden ... men vad nämner jag? Allt sådant menar ingen
människa, som talar om tendensmässighet i ett konstverk, ty det angår
rätt och slätt blott den omständigheten att verket har någonting till
"ämne", vilket måste vara både oskyldigt och oundgängligt.
Tendensväsende, så fort detta är något man talar om såsom en särskild
egenskap, måste således, fortfor den andre, alltid i ett konststycke
innefatta fel, vara en parasitisk utväxt. När man hör folk berömma
romaner, dramer eller lyriska pjäser för sådant, kommer det endast av
missförstånd eller grumligt begrepp om saken.
--Men herr statsråd! ... inföll hovmarskalken och lutade smått sorgligt
på sitt vackra huvud ... förnekas kan dock inte, att poetiska eller,
såsom vi säger här, artistiska stycken även kan vara ganska lärorika.
Känner man inte en innerlig själens glädje när så inträffar?
Utan tvivel.
--Kan man inte fägnas åt goda maximer, ur vilken mun och i vad form som
helst de låter höra sig?
Gudbevars.
--Utövar inte berättelser och poesi över huvud en stor makt på
allmänheten? Romanlitteraturen, där den går i tidevarvets bana, i de nya
idéernas ande och till framåtskridandets tjänst, förbereder till en stor
del känslorna och tänkesätten hos det uppväxande släktet. Detta befinner
sig, genom något som skulle kunna kallas opinionernas strömsättning,
innan man vet ordet av på en helt annan plats inom civilisationen, än
man väntat och fädren föreställt sig. Det är till och med inte sällan
fallet, att läsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare,
medfört undransvärda förändringar hos själva de gamla: många av dessa
känner en mängd av sina fördomar och äldre föreställningssätt ramla
överända: de hänrycks och blir unga för andra gången, såsom det har hänt
mig själv.
Onekligen.
--Om vilken skillnad talar vi då, herr statsråd? Goda lärdomar är ju
alltid goda lärdomar?
De är så, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara lärorika,
antingen de står i konststycken eller i vetenskapsstycken; skillnaden
ligger blott i att de i förra fallet utgör en del av person- och
händelseteckningen, men i det senare ingår i teckningen av ett
tankesystem.
--Hm. Jag begriper.
Däri bestod deras olikhet. Men lika är de i, att i bägge fallen kunna
verka mäktigt och lärorikt.
--Nå, än tendensromanen?
Den kan visserligen också verka något, det förstås; men liksom den är
sämre till sitt slag, emedan den varken utgör ren konst eller ren
vetenskap, så är den även till makten vida mindre. För tillfället kan
visserligen en med talang skriven tendensroman göra intryck; och den
lever stort för stunden. Ett äkta artistiskt stycke har dock egenskapen
att aldrig dö.
--I sanning, min herre ...
Men den livlige studenten lät inte hindra sig från sin utveckling, vari
han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig.
Vanligen, sade han, tror man att det blott är tendensromanen man har att
tacka för det slags inflytelse på samhällets opinioner och den
ombildning, varom här talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en
hop inströdda satser, läror och maximer, vilka läsaren sålunda bekommer
till sin undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort
misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det vill
säga, då den är fri från alla utväxter och parasitskott av reflexioner,
nämligen sådana, som inte hör till konstverket självt, utan står insatta
där såsom författarens särskilda tankar för egen räkning; varjämte
personerna och handlingarna själva endast förekommer som en art språkrör
åt författaren, ett slags mannekänger, uppställda i diverse positioner
för att härigenom inprägla den och den vissa sanningen hos läsaren.
Dylikt är på konstens område främmande och förfelat, oaktat man villigt
må erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed avses.
Tendensväsendets ofog består i att vilja predika med konstens mun. Skall
man då inte få inhämta några lärdomar av ett arbete, därför att det är
ett konstverk? frågas; och varför får inte också ett sådant vara
instruktivt? Svaret är, att man utan tvivel därav skall lära sig ... och
lära sig mycket! Men inte på ett sätt lånat från vetenskapen, och endast
_där_ gott. Lärdomarna blir förvirrade och ofta falska, då satserna,
varmed de låter höra sig, obehörigt inblandas i en konstproduktion, i
stället för att i sann logikalisk form bibringas, vilket sker när
vetenskapen själv, som sådan, i och ur ett system föredrar lärosatserna.
Men ... frågas ytterligare ... på vad sätt kan då konsten, ren och
riktigt, vara instruktiv? På samma sätt ... svaras ... som händelser och
personliga karaktärer ute i den verkliga världen kan vara ganska
lärorika att betrakta, höra och inhämta, utan några dem åsatta
papperslappar, med påskrivna slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer,
reflexioner. Och ... för att gå ännu ett steg ... månne inte alla dessa
personer, av kött och blod, månne inte alla dessa betraktade händelser
gör ett så mycket djupare intryck just därför att dylika parasitlappar
inte sitter fästade på dem? Månne de inte är innehållsrika och
instruktiva? Utan tvivel! Så, men inte annorlunda, kan och bör även ett
konstverk vara undervisande, när det är äkta och riktigt. Så snart det
är fråga om reflexionens sanning i och för sig, så står saken på
vetenskapens område; och skälet, varför det är så angeläget att inte
sammanblanda vetenskapens med konstens framställningar, ligger just
däri, att satsens sanning, för att utfinnas, måste ses och prövas i sitt
sammanhang med systemet i övrigt, vilket inte kan ske utan inom
vetenskapen själv. På denna stora och till sina följder både för konst
och vetenskap viktiga åtskillnad syns författarna i allmänhet inte göra
tillbörligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid bildande av
sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gång alltid förstått eller
vetat av den; och därav händer, att deras personer inte sällan saknar
kött och blod (inte är individer, utan blott _typer_ ... loci
communes-människor), och att deras händelser inte heller har rätt liv;
enär bäggedera endast framstår som dimbilder, som bleka skuggor av
reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat land, nämligen
vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi (vare sig i
romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, att inte
lämna nog uppmärksamhet åt den här omtalade åtskillnaden. Författaren
eller författarinnan vill nödvändigt instruera. Förträffligt! Men varför
skriver då inte han eller hon en avhandling i ämnet? Då vore saken på
sin rätta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar läsas av ingen, men
romaner av många; och då vi gärna vill tjäna allmänheten med
undervisning, så väljer vi helst den framställningsform, som mest slår
an och bäst går i folk. Detta innebär ett nytt misstag. Goda
avhandlingar läser man mycket hellre och mera, än dåliga romaner; och,
vad förnämst är, man har vida mera andligt gagn av dem.
--Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och steg
upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade
aftonen avslutad.
Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur
salongen och slå några slag i trädgården innan han trädde till sängs.
Men då fick han vid själva dörren öga på Richard Furumo.
--Hör! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i kväll. Du
skall ha tack för vad du berättat i dag. Men nu ber jag dig, att nästa
gång vi råkas till skaldeafton låta oss få del av ännu ett annat
förutbekant stycke, varav jag själv hittills också endast känner några
fragment genom ett och annat namn i våra Songes; och som jag önskar både
höra och äga fullständigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit
avslutat, skall du åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar,
Silkesharar och sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den
största längtan.
Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut?
--Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, men jag har hört
därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" kallade de Dödas sagor?
Aha, inföll Richard. Det är frågan om _Murnis_-böckerna?
--Ganska möjligt att de heter så.
Ämnet där, fortfor den andre, rör till en del de antika gallerna; men
för det mesta sker händelserna i andevärlden.
--I andevärlden? Ja just. Jag har förnummit, redan i Songes, att så
skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevärlden,
mina barn!
Farväl, farväl tills vi råkas!