Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen
återbud.
--Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till
stranden.
Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte
schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan framstack.
--Vad? inföll sergeanten; det är jag, som--Fort, fort! Hon gick nu själv
förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen
kostat.
--En rdr 24 sk.
Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling
för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt
uppasserskan, som burit in.
Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det överlägsna
slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt synnerligen efterfrågade
någotdera slaget.
Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han
som hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var
redan i dörren; tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna
av förargelse och gick ut efter.
Då de kommit på farstubron, gått över gården och skulle stiga uppför
trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav kunde slutas, att
sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också.
Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon halvhögt
med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en
sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors!
--Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han
inom sig med grämelse.
Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt
folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter Strängnäs?
--Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan för att se
de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika träd att
spatsera under.
Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan.
Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna,
vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och,
rätt som det var, yttrade hon:
--Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har
för något till förnamn?
Albert, svarade sergeanten.
--Alber--låt mig se?--ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan,
eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag
stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe;
blank i ögonen som emalj.
Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig
sergeanten att fråga.
--Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu på den
bräckliga bron. Men utan fara kom de in över landgången och befann sig
på nytt i ångbåtens värld. Man gick ifrån land, hjulen började välva sig
omkring; rökmoln och ett dovt dån utgjorde den simmande drakens avsked
från Strängnäs.