_Ett intagande och märkvärdigt mellanting!
Lantflicka inte, bondflicka alls inte
--men inte heller riktigt
av bättre klass_
En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi
Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan
Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till
Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, sprang
över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen,
och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från bord!"
De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande vänner och
gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut.
Efter några minuter var den långt borta på vattnet.
"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande
skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på
Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav
tillkänna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns
tillreds vid landet, och ångbåten själv var kommen mitt för Owens, ja,
sköt pilsnabbt förbi Garnisonssjukhuset.
Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de
resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung
passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams skull inte vilja
ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hade blivit
skild från en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne
angeläget resesällskap.
Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som
köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte särdeles efter vad
som händer pöbeln därframme på fördäcket och vid skansen. De "bättre"
resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med
ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra
yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu
inte efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är högst
egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl uppfostrade barnen är
vanligen så ur stånd att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick
ropar på hjälp: än har kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön,
än är de hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i olag.
Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda de måste göra sig
med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de trånga
ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de försöker väl
uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men även detta tyckes
knappt förslå. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra, emedan
de har nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina
barn; och framför allt måste de med stor omtanke överlägga, vad de kan
våga förtära ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den
naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa
läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man
ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man
äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu
lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, att var och en blott
tänkte på sig själv, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle ha
anstått en romersk senator, överlade begrundade, rådslog och slutligen,
så vitt möjligt var, avgjorde planen för sin mat och övriga viktiga
omständigheter under resan.
Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och
ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det
stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin moster;
åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat efter hennes
namn.
Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik
mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång och vacker
underofficer--ja, utan förbehåll sagt, en sergeant--som, antingen av
penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa inte frågat efter
att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock
med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. Han avvisades inte av
dem; ty hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan sköna; hans
tschakot nätt nog för att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i
väsendet gjorde, att de eljest förnäma och stela herrar-fäderna tillät
sig samtala med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att
inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en
kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.
Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som
skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid
avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter
en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i stället nu
med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades
alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera
fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?
Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började
allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvist hörde,
och han övergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig
förefaller det, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är
mamsell--från någon landsort troligen--och befinner sig på väg att fara
hem, åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp
hindrades att i tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger
flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att
hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med
schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med
de övriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, varefter hon
som sådan kan resa fram hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan
moster.
Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla
uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan var bättre eller
sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin
mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, ljusrött, skärt, nära vitt
sidentyg, med några smala, gröna ränder här och där, vilken hon knutit
under hakan, och smakfullt ordnat till huckle över sin kam i
nacken--eller, som det fordom kunde ha hetat, slöja--behagade
sergeanten, och kom honom inte att längta tillbaka efter kambrikshatten.
Han gick ned till kaptenen för att hämta upplysning om hennes namn.
Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, befanns hon heta Sara
Videbeck, och vara glasmästardotter från Lidköping. En ovanligt
omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig
därav, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan
medför, och att hon ägt ordningssinne nog att åt kaptenen under resan
avlämna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.
Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen--märk matsalongen! Det
är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de av tillräckligt mod och
hurtigt utseende, får tränga in vid matstunderna. Det var nu ungefär
frukosttid, eller kunde lätt bli det, ifall man rekvirerade en portion.
Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping--det är en
småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis,
ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och
märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte--men inte
heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses för?
vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt
se--tag hit en biffstek!
Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda
tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: Minsann,
för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte
soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller.
Låt mig se--djävulen--tag hit porter!
Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar,
spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm!
tänkte han, Sara--Vid--Vid--har ingenting förtärt på morgonen. Jag har
lust att gå upp på däck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas?
om hon par exemple kan äta?--Sergeantens tankegångar (nu, som förut,
litet irrande) slutade inte heller denna gång, utan upplöstes i en paus.
Stövlarna besågs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant.
Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka"
krigaren snart åter på däck, såg sig om, och tog sikte på fartygets
förstäv.
Det första hans ögon där föll på, var en samling dalkullor, stående
framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland vilka ett skärt
huvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister.
Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta,
vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville
att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var barska och prutade.
Henne, med skära hucklet, hörde sergeanten inte just pruta, men han såg
henne med mycken noggrannhet välja bland tagelringarna, och slutligen
fästa sig vid en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade
sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten
börs--en pung, stickad av grönt silke--togs upp ur kapotten, och ett
silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken,
couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling.
Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en angenäm
röst, med en västgötabrytning av det vackrare slaget, och en liten
skorrning på r.--Sex skilling i löst? inföll dalkullan, ack, söta
jungfrun det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så
går det jämnt till 12 skilling. Köp! köp!
Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom
och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom ifrån
henne, än att huvudet höjdes framåt litet.
Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid--(han
hejdade sig)--tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den
stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog
utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som kullan
höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg
litet förundrad upp på militären. Men han, inte brydd, tog genast den
ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och sade: Var det
inte denna, som mamsell Sar--hm--var det inte just den här, som
behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv behåller den andra.
Flickan såg på honom med--såsom han tyckte--ganska vackra ögon. Ringen,
som han räckte henne tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att
hon skulle sätta den på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte
han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till
relingen och släppte ringen i sjön.
Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det
vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker!
varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill
vara okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och
varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock,
Albert!
Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra
tagelringen som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid
spottade han på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett
slag över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket,
ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg
på maskineriets rörelse.
--Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min
ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.
Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax därefter likväl ett
knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som
genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i sjön? å då! tillade
hon.
--Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.
Min tog en stor abborre.
--När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan slukar abborren,
som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de bägge ringarna att
ligga--under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på
orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig
tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.
--Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och varför
tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon misstyckte inte,
att jag vågade ett du till henne. För den skull och alltså, aldrig
mamsell mera!
Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också
tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert,
drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut.
Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger liknöjt gick
förbi honom, stundom jämkande på den skära silkesknuten under hakan och
fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som föll ned över bröstet.
Hon talade livligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.
Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den
lilla stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den i
sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke fram på
däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste
blanka känga på sig, och trampade ut den, så att den slocknade tvärt.
Sergeanten höjde sina ögon från foten upp till personen, och såg den
obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin
koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: Tack, söta
jungfru! min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns
fot--men--
En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick.
Så må fan ta henne!--med den tanken hoppade sergeanten rodnande och
förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det
mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert!
tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det
fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell.
Rackartyg!
Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller
halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de övriga sitt
mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: Smörgås
med salt kött på! och det genast!
Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.
--Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt
bröd?
Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina
knäckebrödssmörgåsar vid skänken.
--Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.
Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås på ett helt
franskt bröd[1].
--Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har
man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på vardera halvan.
Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva
smörgåsen.
--Jag ber--satans--var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det,
och bred smör på vardera insidan; varsågod. Där sitter ju smöret på
utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta--kasta bort
alltihop, jag är inte hungrig.
Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta
tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade
smörgåsarna.--Jag har beställt dem, sade han, se här är pengar.
Man är orolig i magen--ja ja men! yttrades av en svartklädd passagerare.
Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det bleka, men
skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på
kyrkoherden i Ulricehamn.
--Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Su---- stadd utan
tvivel på nedresa?
Ja ja men.
--Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig,
utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men
betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över den.
Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag
skall till Ulricehamn.
--Ja, och--(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått och väntat
på brickan).
Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där,
anmärkte kyrkoherden.
--Å, det går, ja--(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning).
Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?
--Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas,
herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?
Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito
portvin! eller porter!
Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att avgöra
företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den varmaste och
gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa på i
Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.
Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp på däck
igen, med muntert sinne.
När han såg sig om på kusterna, förbi vilka ångbåten strök, märkte han
att den nu var nära att anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för
segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar
Södermanlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer närmare,
upptäcker man en skara små röda trähus, osymmetriskt hopade under
kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasie- och skolhuset gör genom sin
höjd ett avbrott ifrån de övriga liderformiga rucklen. När man slutligen
anländer till den gamla söndriga bron och stannar, så säger man till sig
själv: detta är Strängnäs.