ERIK SPARRES
BÄSTA
_EN HANDFULL SKÄRGÅRDSHISTORIER_,
SOM, PÅ GRUND AV FÖRFATTARENS INTRÄDE
I GUBBÅLDERN, LETATS
FRAM UR HANS FÖREGÅENDE
SNILLEVERK
MED FÖRETAL AV
_KNUT STANGENBERG_
[Illustration]
STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.
STOCKHOLM 1921
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI
_FÖRETAL_
Svenska folket kan enligt mitt förmenande indelas i två klasser — ja,
inte de där två evigt omkäbblade — jag menar: i trevliga och otrevliga
individer. Till de förra höra jägare och fiskare, ty sådana äro enligt en
regel som så gott som utesluter undantag, humorister — och att humorister
äro trevligt folk står axiomatiskt fast.
Så finns det ett skrå som tagit till sin mission att skildra nyssnämnda
varieteter av homo sapiens — att ge oss till livs deras leverne till
lands och sjöss, deras jägarliv under så väl den lovliga som ock under
fridlysningstiden och deras fiske i egna vatten och även något i andras.
En följd av denna umgängelse med jägarnes och fiskarnes gemytliga släkte
är, att skildraren slutligen själv blir humorist — om han nu icke var det
från början.
Erik Sparre hör till dem som — om inte precis redan i vaggan, så dock i
alla fall icke långt efter konfirmationen undfått gåvan att med humorns
förstående blick kunna se på medvandrarnas pysslande med livets svårredda
långrev eller försök att överlista lyckans icke lättlurade mickel.
Denna blick har han uppövat under vidsträckta seglatser på de flesta av
jordklotets hav, avbrutna av strandhugg här och var i hamnarna, egnade
att kraftigt höja hans livserfarenhet. Indiskretioner äro odiösa, men nog
finnas vissa likheter, såväl hos hjälten i Skeppar Kruses papegoja, som
hos Häger, vilken lärde hedningarna på Madagaskar dansa Krågestapolkett —
med den ärade författaren sådan undertecknad minns honom i hans yngre år.
Flera avslöjanden skulle nog kunna göras, men dem överlåter jag åt Dig,
läsare att försöka Dig på.
Du skall därvid finna, ej blott, att Erik Sparre är en synnerligen
underhållande berättare, utan även, att han besitter en grundlig kännedom
om de människor, vilkas öden och missöden han så drastigt förstår att
skildra. Han kan dem och han ger oss med mästarhand såväl deras yttre
som inre kvaliteter, och han målar även den natur de röra sig i med
förnämlig åskådlighet utan att låta sig förledas till braskande överdrift
i färggivningen.
Med ett ord: Han lär Dig och oss andra att känna och kanske ock något
hålla av — som han själv gör — dessa farande sjömän, skärkarlar och
småländska jägargubbar — och det är en god gärning. Ty de äro också en
del av vårt svenska folk, med vilket vi alla höra samman, men känna
mindre än vi ana.
Tack, Erik Sparre! Nu överlämnar jag ordet till Dig.
_Vännen Stang._