är en bland de avskyvärdaste yttringar av den civiliserade människans
förfalsknings- och härsklystnad. När hon nämligen icke själv förmår
tillfredsställa sina onda begär, så uppfinner hon fetischer, helgon eller
i moderna tider: storheter. Broder Bartolomeus låter flå sig ända till
knävecken hellre än att falla på knä för dumheten, och han blir föremål
för en eftervärlds beundran, Erik IX blir kallad helig därför att han
skänkte efter orättfärdigt pålagda skatter. Birgitta blev helgon därför
att hon visat ett personligt mod vid uppträdandet mot en usel
regentfamilj, som ville förstöra landet; men munkarne som utverkade
helighetsförklaringen, de beundrade mindre, men beräknade mer fördelarne
av att få ha ett eget helgon. Kristendomen, som helt fräckt påstås ha
nedslagit de gamla avgudarne, har tvärtom uppfunnit mänskodyrkan;
hedningarne dyrkade naturkrafter, de kristna dyrkade människor, börjande
med Kristus. De gamla katolikerna dyrkade olyckan, modet,
självförsakelsen, motgångarnes dygder med ett ord; de nya katolikerna,
och våra kära protestanter också, dyrka framgången, lyckan, succés'n
(till vad pris som helst!), den erkända framgången.
I Uppsala domkyrka hade våra förfäder bland många andra kapell också ett
åt jungfru Maria, Jesu Kristi moder, en den olyckligaste av kvinnor, som
såg sin son först växa ifrån sig, så att absolut missförstånd för livet
uppstod, sedan framhärda i villfarelser (enligt hennes förstånd) och
slutligen avrättas under de mest upprörande omständigheter. Mater
dolorosa måste bli alla mödrars vän, och den dyrkan som i den stilla
kyrkan ägnades den olyckliga var icke farligare än den man i våra dagar
ägnar en fet professors staty under ett fackeltåg.
Men reformationen kom, hänsynslös, praktisk, materialistisk,
framgångsrik; avgudabilderna (som de kallades) blevo störtade och templet
rensat, isynnerhet på ädla metaller, ty trätavlorna och träbilderna
fingo mångenstädes sitta kvar in på våra dagar, och sitta där än. Då blev
mater dolorosa också störtad -- och det var nog så rätt; hennes kapell
blev som de andra så naket som en farstu; Erik den heliges (han som
skänkte efter olaga skatter) blev också rensat; men fyrtio år efteråt
börjar man reparera och några år därefter ligger ett nytt helgon (mellan
tre hustrur), just samme man som störtat både Erik IX och jungfru Maria;
och han var den störste och obarmhärtigaste skattdrivare som Sverige
haft. Det gick dock an, ty han hade gjort en stor bedrift som lever, om
han också icke gjorde den ensam. Jungfru Marias kor stod länge öde. Man
hade litet försyn för den sörjande modren. Men det kom en dag, då efter
några lyckade nappatag med katolikerna man icke längre hade någon försyn
alls. Det växte uti södra Pommern en skön baron, som hette von
Schlippenbach von Feissenhausen; under ett dryckeslag råkade han piska
upp en prins av blodet, som på skämt spottat honom på högra örlappen. Som
den regerande fursten av södra Pommern befann sig i en tillfällig
penningförlägenhet, dömdes den gripne baronen att mista sina gods.
Utblottad på allt, erinrade sig baronen, att det norrut bodde ett
beskedligt folk, som tyckte mycket om utlänningar. Folket kallades
svenskar och kungen hette -- ja det var inte så noga.
Baron Schlippenbach kom till Sverige, blev hovmarskalk och dog. Han
begrovs i Uppsala domkyrka, i jungfru Marias kor, och där ligger han än.
Domkyrkovaktmästaren, som har så mycket att berätta om ärkebiskop
Mennanders och Johan III:s lysande bedrifter, stannar stum inför baron
Schlippenbachs gravkor. Han har inte ett ord att säga!
I våra dagar har helgondyrkeriet antagit storartade dimensioner; nu
kanoniseras sångerskor, aktriser, modellörer, verspoeter,
trävaruhandlare, riksdagsmän, sådana som måla oljefärgstavlor, idealisera
brännvin (brännvinsförädlare), resa, sälja egendomar. Men allmänheten
slipper som oftast från besväret, ty man gör det själv. Det enklaste
sättet är att beställa sin byst; är man mindre bemedlad, så har man den
fördelen, att man samtidigt får vara mecenat mot en elev, som genast
skyndar att sätta in notis i tidningen, där hans namn får en gryende
glans vid sidan av det stora namnet. Bysten exponeras i konstföreningen,
recenseras i tidningen och stannar hemma i barnkammaren på ett linneskåp.
Närmare motsvarande medeltidens kanoniseringar äro våra »uppgrävningar».
Ett universitet har icke haft någon framstående förmåga på femtio år; då
måste man verkställa en uppgrävning för att kunna få en fest, som alltid
verkar uppfriskande i en småstadshåla.
En teater går med dåliga hus en längre tid; man letar i en
teateralmanacka; alltid hittar man en födelse- eller en dödsdag och man
anstaltar om en uppgrävning med prolog. Som alla stora dramaturger och
aktörer hava varit så förtänksamma att de kommit till världen och gått
hädan under säsongen, så kan aldrig hända så illa att en uppgrävning
behöver verkställas under den varma årstiden, då teatrarne äro stängda.
Kungliga lik, som äro balsamerade, få icke av allmänheten uppgrävas; man
inskränker sig därför att vördsamt frammana deras skuggor. Detta går
till på följande sätt. Man går en mörk höstkväll med en fana och ställer
sig utanför Riddarholmskyrkan. På ett givet tecken infalla sångarne i en
hymn av Atterbom, då genast de höga fönstren fyllas med skuggor, som
hålla för öronen och nicka beskyddande åt det unga Sverige, ty det är
mest ungdomen, som av sina lärare uppmuntras att dyrka skuggor för att de
icke skola taga en onyttig del i verklighetens bråk.
Därpå blottar sånganföraren sitt huvud och säger: leve t. ex. konung
Fredrik den förste. Efter ett niofaldigt hurra avtågar ungdomen under
bevakning av traktens poliskonstaplar till Bahrs kafé, där man dricker
punsch.
Snickarnes sångförening ville också vara med om att mana fram kungliga
skuggor, men Historiska sällskapet, som har alla balsamerade på
entreprenad, avstyrkte snickarnes anhållan, emedan (påstods det) de icke
kunde någon hymn av Atterbom.
Våra stora minnen, ja det är också en historia. Vården av våra stora
minnen har som vi veta blivit överlämnad åt en självvald kommitté,
bestående av en hovintendent, Historiska sällskapet, vaktmästaren i
Riddarholmskyrkan, vaktmästaren i Historiska museum, redaktionen av
tidningen Aftonbladet och amanuensen Ballhorn.
Vi kunna med lugn möta kommande stormar då vi veta, att våra stora minnen
vårdas av sådana män. De äro vaksamma, nyktra, ordentliga och påpassliga.
De hava alla på sina skrivbord en historisk kontorsalmanacka och veta
precis när ett stort minne skall upplivas. De läsa alla tidningar och
tidskrifter och spåra på långa håll attentater mot våra stora minnen.
Vårt historiska museum är i sitt slag det enda i Europa. Det förvarar en
mängd historiska saker, som alla äro på ett eller annat sätt förknippade
med våra stora minnen. Där finns 2,000 stenyxor, som äro varandra så
precis lika, att om man lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så
väl, så skall inte fan själv kunna ta fram en som är olik den andra.
Denna kompletta likhet, som förefaller den oinvigde obegriplig, skulle
dock utgöra ett av de starkaste bevisen för nationens härledning ur en
enda stam. Av dessa intressanta yxor, som upptaga nedre våningen, äro
tyvärr blott ett fåtal avbildade i Sveriges historia, men de övriga äro
under utgivning ämnade att utkomma i häften under loppet av 50 år. Andra
våningen upptages uteslutande av säkerhetsnålar från mässingsåldern. De
äro också under utgivning. Tredje våningen upptages av järnskrot, vilket
rubb och stubb är utgivet i tio starka band. Det mesta härleder sig från
guldåldern. Längre upp finns ett nålhus, som tillhört mamsell Hagerman;
en säng i vilken Gustav IV Adolf är född (äktheten är dock ifrågasatt),
en bänk, på vilken Fredrik I sovit av sig ett rus samt Bernhard von
Beskows ordnar och bläckhorn.
Stolligt kan i sanning kommitténs uppträdande kallas, då härom året en
verklig attentatsepidemi rasade mot våra stora minnen. Hovmarskalken von
Beskows bläckhorn, som förvaras under glas och nyckel i Historiska
museum, hade på ett obegripligt sätt blivit fyllt med ärter. Vad skulle
detta betyda? Ja, det var icke lätt att säga, men att det var ett
attentat, det var avgjort. Några vågade i all tysthet gissa, att det
skulle vara en skändlig anspelning på hans poesi (vilken i så fall
menades verka som okokta ärter); men anspelningen var för smutsig för att
kunna vinna tro. Men larm slogs; Aftonbladets kommitterade blåste upp i
stora oxhornet; amanuensen Ballhorn skriade i en kort artikel och
beklagade att bristande utrymme hindrade honom att säga allt vad han
ville; Svenska Folket fick en grundlig duvning för att det icke hade mera
aktning för våra stora minnen.
Det var en skräckens och jämmerns dagar. En bekant författare, som vågade
uppträda till Svenska Folkets försvar och skjuta skulden till den
»obetydliga förseelsen» på museets vaktmästare, blev sliten i stycken.
»En obetydlig förseelse! Ha! där ser man frukten av de läror som våra så
kallade (alltid så kallade!) realister sprida! En obetydlig förseelse!
Ha! Att draga våra stora minnen i smutsen (alltid i smutsen!).»
Aftonbladet slutade med att åkalla polisen mot sådana författare. Men då
blev fan lös. När Dagbladet nämligen fick höra, att någon annan vågade
ropa på polis, blev det alldeles utom sig. Stockholm var uppfyllt av
skräck. Den oförsiktige försvararen av Svenska Folket, som varit nog dum
att sätta ut sitt namn, blev anklagad (i Aftonbladet!) för en hel mängd
brott mot strafflagen, varöver hans hustru och barn råkade i förtvivlan.
Familjebanden hotade att upplösas; fäder straffade sina söner därför att
de sågo på dem, att de icke trodde på von Beskow; personer som råkades på
gatan undersökte varandra med ögonen om de trodde på von Beskow eller
inte; den som teg i ett sällskap, där von Beskow var samtalsämne, var
genast röjd och kastades ut; unga ärelystna studenter, som hade lukt på
vindkastens fördelar, skrevo artiklar i tidskrifterna och nu, när de
vågade sätta ut sina namn, blevo de stora litteraturhistorici och en blev
docent.
Resultatet: von Beskow kanoniserades till nationalskald, amanuensen
Ballhorn blev hedersdoktor och hedersledamot av alla lärda sällskap (till
och med det entomologiska), fick Svenska akademiens understöd såsom'
vitter författare, varpå han genast stiftade ett sällskap »för vården av
våra stora minnen».
Men i all tysthet fick vaktmästaren i Historiska museum en enskild
skrapa, därför att han glömt att taga ut ärterna, när han sköljt von
Beskows bläckhorn. Men det kom aldrig i Aftonbladet! Tycker någon det!
* * * * *
Bittrare och vackrare har aldrig det sörjande Svenska Folket uttryckt sin
tröstlöshet än då en gammal boktryckare dog härom året. Mannen, som skrev
versstycken, hade med ovanlig klokhet och takt förstått att
tillfredsställa både folkets och de kungligas poetiska behov. Han hade
nämligen använt sin ungdom på det folkliga och nu ägnade han sin
mannaålder åt det kungliga, varigenom han blev allas gunstling och
kommendör av Nordstjärneorden. Den senare delen av hans verksamhet hade
självskrivit honom till odödligheten i Svenska akademien. Detta hindrade
honom likväl icke att dö som vanliga människor. Sorgen var gränslös. Och
Svenska Folket ålades i Posttidningen att ha kungssorg. Han dog i
januari och som Svenska akademien icke hade sammankomst förrän i december
måste den olycklige, som på högtidsdagen skulle på Svenska Folkets vägnar
begråta honom, hålla sorgen frisk i elva månader. Det var mer än
mänskligt begärt. Den olycklige hade en den angenämaste sommar i en
vacker trakt vid västkusten, han reste genom Europas intressantaste
städer, och nya vyer över livet öppnade sig för honom. Sorgen som hängde
över honom som ett hotande moln skingrades, och när han återvände om
hösten frisk och rask hade han glömt bort alltihop. Men den 20 december
nalkades hotande och nu revos såren upp. När han steg i land vid
Skeppsbron och gick hem över Stortorget, där han såg stora börssalens
fönster, då vaknade minnet av den avlidne och sorgen kastade sig över
honom med fördubblad kraft. Det lysande sällskapets handlingar bevara de
dyra orden, vilka ådagalägga en sådan sann och rörande uppriktighet i
känslan för den avlidne, att Svenska Folket skyndade i Posttidningen giva
sorgtalaren en tacksamhetsadress för det härliga sätt på vilket han givit
luft åt dess gränslösa sorg, varpå författaren avgiver den blygsamma
förklaring att: »talet är i hastighet på papperet kastat. Kanhända har
det därigenom vunnit i helgjutenhet vad det förlorat i utförlighet och
utarbetning». Orden äro för dyrbara att icke vi skulle vilja pryda dessa
sidor med desamma, och sorgtalarens stil så lättläst, klar och
oöverträffad, att vi icke frukta att trötta våra läsare.
»Det är med känslan av en stor, en oersättlig förlust som vi detta
ögonblick här samlas. Denna känsla uppfyller så alla hjärtan, att jag ej
ens behöver nämna dess anledning. Låtom oss tala med varandra om vår
gemensamma sorg! Denna betraktelse må vara värdig den, åt vilken den
ägnas.»
Man hör huru snyftningarne avbryta de eljest så långa akademiska
perioderna.
»Det hörer till sorgens väsende att ej vilja släppa sitt föremål. Själv
vet hon ej av att detta föremål förvandlar sig under hennes händer. Detta
sker blott småningom, och är tidens verk; varför han ock gäller såsom den
bästa tröstare. Detta är sant, ehuru i annan mening än den, vari
lättsinnigheten låter sig tröstas. Den verkliga sorgen, som lever i sitt
föremål, skjuter ifrån sig all den tröst, som kunde hämtas av glömskan.
Denna sorg lever av sitt eget minne. Men minnet, som är hennes smärta,
blir tillika hennes tröst. Kännare av människohjärtat veta detta väl. De
veta, huru motbjudande förströelsen (utrikes resor och vistelse på
badort!) är för det sörjande hjärtat. De fördjupa sig tvärtom med
detsamma i betraktelsen av det älskade föremålet. Sådant är det verkliga,
det sanna (icke det hycklade!) deltagandet; och under dess milda
inflytelse framgår ur sorgens egen natt det förklarade, det saliga
minnet, som självt är en tröstens ängel. Vid stora allmänna förluster
behöver detta deltagande ej framkallas. (Hör!) Det kommer självmant.
Också är det vid sådana tillfällen som den sanna sorgen bäst visar hela
sin förädlande förmåga.»
Talaren hade nämligen under de elva månaderna glömt att karlen var
utskriven då han dog, att hans skrifter voro genom boktryckarens försorg
bevarade åt eftervärlden och att således den avlidnes utslitna hydda var
tämligen obehövlig här nere.
Emellertid skulle talaren enligt vanliga begrepp gått lös på ämnet efter
en så grundlig inledning, men sorgen är djup och hans känslosträngar
dallra:
»Vore dess föremål verkligen de förgängliga, var funnes då tröst, om ej i
glömskans och förströelsernas flod? Men det är ej så. Den sanna (!)
sorgen är födslosmärtan av det evigas (den avlidne boktryckarens) uppgång
i själen. Väl är den älskade vännen med tusen fibrer fästad vid det
sörjande hjärtat, och alla dessa fibrer blöda, då sammanvarons ljuva
lycka så plötsligt avbrytes; men egentligen avlägsnar sig blott föremålet
för att träda framför oss, uppöver oss i egenskap av en blid, ledande
skyddsängel; och i den himmelska luft, vari han höjer sig, framlyser
först hans sanna ovanskliga natur. Det visar sig, att han nu först är och
verkligen lever sitt rätta liv, höjd över jordlivets kvalm och töcken i
evig eter, ren och ung; att allt vad han på jorden verkat (skrivit
versstycken) nu framträder i sitt rätta ljus, nu lyser i sin sanna
skepnad.»
Den olyckliges sorg var icke uttömd med detta, ty han var ledamot av ett
okungligt poesisällskap, som fordrade att han två månader därefter skulle
sörja den bortgångne om igen. Han kunde icke säga nej. Uppdraget var
grannlaga; de häftigaste känslorna hade lagt sig, festtalets rus hade
gått om och nu blev det annat av.
Om icke handlingarne voro tryckta, skulle man ha rätt att kalla mig en
ljugare, men nu äro de tryckta och som realist håller jag mig till
verkligheten, vilken har mera anspråk än fantasien. Vår festtalare
skildrar i poesisällskapet sin första bekantskap med den avlidne. Hör!
»Huru vi kommo till tals med varandra, minnes jag ej, men väl att vi
snart befunno oss i den häftigaste dispyt. Det gick så då, som alltid
sedermera. Vi ha aldrig samtalat utan att disputera, och då vi aldrig
kommit överens (Hör!), torde därav den slutsatsen också dragas, att vi i
själva verket aldrig förstått varandra (jämför ovan: 'samvarons ljuva
lycka', Men älskade vännen', 'tusen fibrer'!).» Vidare!
»Jag erfor snart, att man med honom icke kunde föra något ordentligt
resonemang. Han vek av och undan och återkom ständigt; och man visste
lika litet gången av hans tankar som solstrålens väg genom löven.»
»Egentligen upprepade han detsamma, fast med andra ord. -- -- -- Vid
varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att
äta lingon bredvid vägen ...»
Efter dessa graverande anmärkningar kastar festtalaren ett blomsterregn
på ett par kvartsidor, rädd att ha sagt för mycket; därpå blir han
modigare igen och skjuter vännen utan pardon i sank.
»Ett fattades honom ... Föryngringsprocessen i historien var honom
förborgad. Han hade intet öga därför, utan levde på motsatsen emellan det
nya och det gamla, varvid, i den mån han själv åldrades, det senare
(d. v. s. det gamla) tycktes få överhanden.» (Och därför sörjdes han så
djupt).
Talaren skyndar att kasta en tunnsäck förgätmigej på hans gravkulle och
slutar, glad att ha fått sagt ett sant ord åtminstone.
Så där ramla våra ideal vid närmare påseende och vi behöva i sanning
icke riva dem ner med våra oskära händer. Men om festtalaren trodde sig ha
kommit ifrån saken med förgätmigejar, så har det vakande straffet
efter båda vännernas död lagat så, att, under intrycket av
personlighetspredikandet, åtskilliga egenhändiga brev av festtalaren
kommit i ljuset, vari han yttrar sin verkliga mening på ett ganska
realistiskt sätt. Han skriver nämligen till den sörjde då levande
skalden och tackar honom för det odödliga stycket konfirmanderna,
sålunda:
»Jag tycker mycket om dem, isynnerhet den idylliska inklädningen, som är
verkligen charmant. Jag hade blott önskat, att du slagit ihjäl den gamle
prästen, sedan han läst välsignelsen, och låtit barnen följa honom till
graven, så hade man ej blott ett didaktiskt utan ock ett poetiskt helt!»
Tänk så vanvördigt!
Men handlingarne (de förargliga handlingarne!) bevara ett annat brev från
vår festtalare till några andra vänner, däri han beklagar sig, att den så
djupt sörjde vännen utspritt förklenande rykten om honom och en hans
utgivna skrift, vilken han skickat till den begråtne bortgångne »jämte
ett ganska vänskapligt brev, och att jag tills dato ej från honom haft
ett enda ord, ehuru han, såsom jag vet, skrivit därom till andra och
skämtat däröver!»
Vari bestod då samvarons ljuva lycka, den älskade vännen, de tusen
fibrerna?
-- Humbug, sir? -- Oh yes!
Förbannelse över festtalet och den offentliga lögnen!!
Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral.
Det var ovanligt livligt i den numera övergivna riddarhussalen. Tvenne
skurfruar gingo omkring och torkade damm, gammalt adeligt damm, som legat
kvar sedan 1865, då det skuddades av fötterna på de bifallsstampande
ädlingarne, höggrevligt damm, som gnuggades av det blå klädet, när rikets
herrar vredo sig i ångest på bänkarne, friherrligt damm av det finaste
uniformskläde; men där låg även ofrälse skrivardamm luggat av slitna
svarta bonjourer, för att inte tala om det som låg på läktaren, ty dit
hade inte fruarne kommit än.
Lantmarskalkens elfenbensstol stod tom; på bordet låg klubban och några
upplagor av vapenboken; det såg ut som det varit auktion. Bakom stolen
stod Gustav Adolf (den 2:dre) och kastade tomma marmorblickar ut över den
tomma salen ända uppåt Ehrenstrahls takmålning.
Men solen lyste in genom fasadfönstren och skänkte en förnyande glans åt
sköldarne på norra sidan.
-- Det var ena roliga tapeter, sade den yngre frun, som ännu icke hade
sett mycket av livet.
-- Å, kära barn, det är deras skyltar, svarade den äldre frun, som hade
varit med om det gamla statsskicket.
-- Å, Jessus, är det skyltar?
-- Ja, det är vapenskyltar, vapen, förstår du?
-- Vapen? Som de ha slåtts med?
-- Nej, nej, för all del, sådana vapensköldar, som de gömma sig bakom då
de slåss.
-- Och de ska hänga här nu?
-- Ja, de ska någonstans hänga; men det är från forntiden allt det här,
så att det har man inte reda på.
En ung herre med svart sammetsmössa och ett färgschatull i handen hade
inträtt och stannat på stora gången. Han kastade några vanvördiga blickar
omkring väggarne, lade huvudet bakut mellan skulderbladen, tittade uppåt
takmålningen och ryckte på korsryggen såsom endast en artistelev kan
rycka på axlarne, då han ser något underhaltigt.
Därpå gick han rakt mot fruarne och frågade var numro 806 hängde, adliga
ätten numro 806.
Detta kunde fru Lundin upplysa om, så mycket mer som hon redan på
morgonen ställt fram stora kronstegen framför numro 806. Saken var
nämligen den att en plåtslagare hade trampat in taket, då han skulle
reparera dygderna till sista riksdan, vilket åter haft till följd att det
regnat in på vinden och runnit ner genom trossbottnen samt sugit sig ner
genom gipstaket och starkt angripit en vapensköld, vilken just råkade
bära den nämnda nummern. Varför just den bar den nummern, det berodde väl
av slumpen, men fruarne trodde att det nog fanns någon som rådde över
slumpen också. Det var en ful fläck i taket; den såg ut som ett träsk,
men från träsket kröp en rödbrun orm nerför väggen; den hade kunnat
störta sig ner på 805, 807, på vilken som helst av femtio nummer, men den
gick förbi dem, som om den vita ängeln hade satt sitt tecken på dem, och
den träffade sitt mål som en välriktad pil. Det var icke något ovanligt
med det vapnet. Hjärtskölden var delad i tre silverfält, på vilka voro
tre hundhuvuden i guld; den var icke krönt med hjälm eller krona, utan
hade överst tre påfågelsfjädrar, på vilka ögonen voro utförda med en
ovanlig naturtrohet, så att de skådade omkring sig med vilda skelande
blickar. Men nu hade ormen krupit in i fjäderbusken, dragit sitt smutsiga
slem över ögonen, så att de sågo ut som grå starren, och den hade
slingrat sig ner mellan lövverket och utgjutit sitt gröna etter, som den
samlat uppe bland dygderna på koppartaket, över de tre silverfälten, men
hundhuvudena rådde den icke på, ty de voro av guld. Emellertid hade den
unge herrn klättrat upp på stegen med sitt schatull, och där satt han nu
och sökte någon anledning att uppskjuta med sitt restaurationsarbete,
vilket icke just roade honom. Han tog upp en rotpipa ur västfickan och
skulle slå eld, då han erinrade sig att han var på ett bättre ställe,
varför han för artighetens skull slängde en fråga åt fruntimren.
-- Får man röka här?
-- Å, han skulle skämmas, svarade den äldre frun.
-- Får man tugga då?
Frun ansåg sig icke behöva svara härpå, men förklarade bestämt, att han
icke fick spotta på golvet.
Den unge herrn avvaktade icke vidare order utan lade in en bit tobak och
började vissla på Norrköpings skarpskyttemarsch.
Detta var mer än en gammal väggskäkta kunde lida, som suttit hundra år i
en bänk på referentläktaren. Hon hade visserligen hört mycket i världen,
mycket förståndigt tal, mycket vrövel, och rätt mycket oväsen, men aldrig
hade hon hört någon vissla på det här stället. Hon hade tillbragt sin
barndom i en grindstolpe, därpå slagit sig ner i en kunglig sjuglasvagn,
som kört fast i grindstolpen och slutligen följt med riksmarskalken (när
han for upp med regalierna) till riddarhuset. Som hon icke kunde lägga av
sina medfödda folkliga tycken, sökte hon sig upp på läktaren, där hon
alltid kunde påräkna doften av våta kläder och skodon. Nu hade hon
emellertid sovit i fem år, hon och hennes nittionioåriga unga dotter, då
de båda väcktes av det nya okända bullret. Yrvaken stötte hon dottern i
sidan och bad henne stiga upp och se efter vad som var på färde.