hvilka sistnämnda tillika innebära, en antydan om det onda, mörkret,
som vid solens uppgång måste fly.
Det är öfverflödigt att anföra flera exempel ur det nämnda torde
ogensägligt framgå, att hos Finnarne begreppet om en enda skapare, som
står öfver både verld och gudar såsom deras första upphof, varit
ursprungligt. Afgjordt yttrar derföre Snellman i en recension: "i
Kalevala-dikten förekomma nu vidare så många uttryck, hvilka häntyda på
medvetandet om en enda skapare, en högsta gud, den sanne, -- att hvar
och en som skrifver öfver finska mytologin, men helt och hållet
öfverser detta förhållande, kan påstås hafva förfarit utan
sakkännedom".[134] Gudarne sjelfva erkänna derföre alltid, att deras
makt ytterst är ett lån af skaparn. Så anropar Wäinämöinen yli-jumala,
då han längtar att födas; Ilmarinen erkänner skaparen öfver sig, då han
säger sig hafva lärt konsten att smida genom dessa ord:
Kauan katsoin _luojan_ suuhun,
Partahan jalon jumalan,
Ennen taivoa takoissa,
Ilman kantta kalkuttaissa.[135]
Men hurudan denne ene och högste skapare är, framlyser bestämdare.
Utredningen af ordet juma och de redan anförda skapelse-teorierna visa,
att allt tillvarande utvecklar sig, det ena ur det andra, hvarigenom
skaparn sjelf finnes i allt. Många ställen i Kalevala bekräfta denna
uppfattning. Ilmarinen sade att han, för att lära sig smida, sett
skaparn i munnen. Derifrån ledas vi helt naturligt öfver till följande:
Silloin virsikäs Wipunen,
Tuo vanha vaka-väkevä,
Jonk' _oli suussa suuri tieto,
Mahti ponnetoin povessa_,
Aukaisi sanaisen arkun,
Lauloaksensa hyviä,
Noita _syntyjä syviä_,
Ajan _alku-luottehia_.[136]
Och i föregående rader säges:
Ei _sanat_ salahan joua,
Eikä _luottehet_ lovehen,
_Mahti ei joua maan rakohon,
Vaikka mahtajat menevät_.
Här förefaller det visst som skulle Wipunen göras identisk med
urgudomen. Hos honom är neml. makten, och Wäinämöinen måste uppslukas
af honom, försänka sig i urväsendet, för att erhålla den högsta
visheten. Men Wipunen erkänner sjelf öfver sig skaparen, och sjunger de
betydelsefulla orden, "luften föddes af sig sjelf på skaparns önskan."
Och med djupaste vördnad yttrar Wäinämöinen, då han stämmer blodflödet:
En puhu omalla suulla,
_Puhelen jumalan suulla_,
Josp' on mulla suu suloinen,
Suloisempi suu jumalan,
Jospa on kaunoinen käteni,
Käsi luojan kaunihimpi.[137]
Men af begge dessa ställen framgår på det tydligaste, hvari den
egentliga skaparkraften består. De mäktige försvinna, men makten blir
qvar; den finnes i skaparens mun, är hans ord, anden. Vi hafva sett
huru detta ord i Wäinös mun är mäktigt att af äggets spillror bilda
hela verlden, på ett sätt, som i höghet mäter sig med det verldsbekänta
varde! _Ordet_, det symboliska uttrycket för tanken öfverhufvud i allt
skapadt, blir sålunda urgudomens sanna tillvaro. Ordet finnes i allt,
och om man känner ursprungs-ordet, så är man herre öfver tingen. Det
finnes väl intet kraftigare bevis, att Finnarne ansett anden, förnuftet
i verldsordningen, vara den egentliga skaparen, från hvilken gudar och
verld leda sitt ursprung, och hvilken betecknats med den opersonliga
benämningen _jumala_. I hvarje enskildhet genomskimrar derföre något af
den högste; i hvarje träd, i hvarje gren, i hvarje grässtrå, ja i
hvarje daggdroppe ler derföre en huld genius, som skänker den lif och
glans. Ehuru icke utgående från samma princip, ger likväl Lönnrot en
träffande skildring af denna verld med millioner gudar,[138] som väl
kunna mäta sig med de 330 millioner man räknar i Indien.[139] Vi hafva
ett indirekt bevis härpå i det spekulativa, begrundande lynne, som så
starkt utmärker Finnen. Det objektiva öfverhufvud har för honom en
betydelse, derföre söker han öfverallt bakom företeelsen dess sanning,
synty, kraften som verkar deri. Och denna fordran förklarar äfven lätt
bristen på egentligen historiska sånger. De tillfälliga, men äfven
bevisligen ofta blodiga, sammandrabbningarna med andra folk hafva icke
lemnat mera betydande spår efter sig i sångarens minne. De voro
visserligen lifsyttringar af folket, men dess sanna lif låg i andens
verkningar och i sångens makt. Derföre är äfven sångarkungen den högste
i verlden.
Denna förklaring vinner ny styrka genom jemförelse med förhållandet i
Indien. Äfven der spelar historien, händelsernas yttre sida, en
underordnad roll. Millioner år hopas på hvarandra utan betänklighet,
och forskaren har den yttersta svårighet att i denna rörliga massa få
en fast punkt. Och denna företeelse är betingad deraf, att Indern i
allt söker väsendet, söker den osynlige Brahma, som ser genom tingen.
Hos dem återfinnes äfven föreställningen om sångens allmakt. Gunadhya
förtäljer sina himmelska sagor, hvar vid alla djur församla sig för att
afhöra dem. Gråtande stå de der och höra på; men Gunadhya aflade sin
kroppsliga gestalt, och återvände till sin himmelska boning såsom Sivas
tjenare.[140]
Men hos Finnarne, liksom i Indien, skapar fantasin en mångfald af
former, för att åskådliggöra huru den ende osynlige luoja ur sig
utvecklar verlden. En bland dessa är den bekanta föreställningen om
verldsägget, hvarur himmel och jord blifvit bildade, så att hvarje
spillra deraf är en spillra af det ena, som fanns till från
begynnelsen. Denna föreställning är uråldrig, äfven Esterna hafva svaga
minnen deraf. Bland annat säges i en sång, att _pühha linnu_ bygger sig
bo, ligger på äggen och fördelar de späda ungarna, en på himmelen till
måne, den andra till sol på luftens hvalf, den tredje som en sten på
ängen.[141] Denna föreställning är otvifvelaktigt från uråldrig tid, ty
endast de äldsta kulturfolken af arisk stam känna den, hos de öfriga
har den redan försvunnit. Hos Inderna är det Brahma, som låter sig
födas i ägget och under namn af Purusha fullbordar skapelsen. Måhända
var äfven den finska föreställningen urspr. sådan, att Wäinämöinen
framgick ur ägget; ty det är han som af urmaterien bildar uddar och
öar, med ett ord utför urväsendets vilja. Det heter äfven att hans
moder i sjuhundrade år irrade omkring på de vida vattnen, utan att
kunna framföda honom. Och ändå skedde det endast genom hans vilja.
Brahmas ägg vaggas på hafvet i tusende år innan det är moget,
och då framträder han sjelf derur, låtande ägget brista sönder.
Föreställningen om en menniskas framträdande ur ett ägg återfinnes
äfven både hos Finnar och Ester. De sednare berätta huru Linda uppvexte
ur ett ägg,[142] och dylikt förekommer äfven i Kanteletar.[143]
Benämningen Sampo, guds ursprung, som tilldelades solen, antyder också
föreställningen om urväsendets födelse i solen. Att åter himmelens
guldglänsande skifva gifvit första anledningen till tanken på ett ägg,
synes af Indernas hymner. I Rig-Veda säges: i begynnelsen uppstod
källan till det gyllene ljuset.[144] Och Manus lagar framhålla, huru i
begynnelsen genom urväsendets tanke uppstod ett ägg, glänsande såsom
guld, lika lysande som stjernan med tusende strålar.
Ännu andra beröringspunkter finnas, som härmed stå i sammanhang. I
finska mytologin finnes neml. ett ord, Kave, hvartill man förgäfves i
finskan söker en etymologisk förklaring. I Nya Kalevala heter Kave
luonnon tytti och ensin emä itselöitä,[145] på andra ställen åter
säges:
Kave ukko pohjan herra,
Ikäinen iku Turilas.[146]
Vidare berättas huru han efter 30 somrar befriar sig ur sin moders
sköte. Ordet är således ett appellativ, i sednare fallet för urgudomens
första inkarnation. Och märkvärdigt nog finna vi en anknytningspunkt
härför i Indien. Bhrgu, den "lysande glänsande," enl. Kuhn blixten,
_framgår ur Brahmas hjerta som klyfver sig_, hans son är _Kavi_. "Det
ligger nära till hands, att förbinda denna åskådning af det sig
klyfvande hjertat med den af det bristande ägget, ur hvilket verlden
blef skapad".[147] Och enl. Ganander förstås ofta med Kavet "en mäktig
förste i månan, som hjelpte den mot kuumets anslag".[148] I den finska
föreställningen fattas sålunda Kave såsom härstammande från urmodren,
eller från det lysande himlaklotet, = ägget. Försöka vi etymologiskt
undersöka ordet, så finna vi väl i Jen. Sam. _kábe_, död, Tungus.
_kovi, kuvi_, lycka, Ostj. _kava, kevi_, hammare, _kavi_, gök, Burat.
_kube_, del, _kubânam_, dela. Närmare sammanhang har dock Jenis. Ostj.
_kip_, farfar, _hyp_, son, ja med det förra betecknas äfven månen. Alla
dessa kunna dock icke utan vidare förklara det finska kave; man kan hos
Germaner, Greker och Romare ännu mindre finna någon motsvarighet,
hvarigenom det kunde förklaras för ett lån. Enda utvägen blir derföre
att enl. omnämnda myt vända blicken till Indien. Der möta oss sanskrit
orden _kav_, plöja, _kavû_, fåra, eld från gödsel, och slutligen _kavi_
klok tänkare, vis. Böthlingk och Roth tillägga, att det brukas om
"urtidens vise fäder, som nu omsväfva solen som andar".[149] Det sättes
således äfven här i förbindelse med himlaljusen. I Schah-name omtalas
konungaslägten _Kawja_ eller _Kajanider_; _kava_ förklaras vara en
solens anförvandt, och _kawus_ betyder den förståndige.[150] Latinska
ordet _cav-ere_, akta sig, vara klok, står härmed i samband.
Från föreställningen om ägget, som "likt ett frö inkastades i vattnen",
uppstår lätt den om verldsträdet. Eller kan väl något annat menas med
eken, puu jumalan, som
Ojenteli oksiansa,
Levitteli lehviänsä
Latva täytti taivahalle,
Lehvät ilmoille levisi,
Piätti pilvet juoksemasta,
Päivän peitti paistamasta,
Kuuhuen kumottamasta.[151]
Ur fröet till detta träd utbildas hela verlden. Man finner det lätt, ty
då det hugges i spillror, flyta dessa vida omkring, och dit de hinna,
der uppstår evärdlig lycka. En påminnelse om Sampo och ägget, som
splittras. På andra ställen åter beskrifves huru solen och månen hängde
på trädets grenar, och äfven Ilmarinen fäster sin nysmidda sol i ett
högt träd. Hos Esterna har minnet häraf redan till en del bleknat, men
tydliga spår finnas ännu qvar. Tamme laul berättar huru eken, som
trängde genom himlahvalfvet, fälles. Deraf göres ett badhus; _men
framför tröskeln var månen, ofvanför solen, och stjernorna dansade
derinne_.[152] Och huru skaparns ande genomströmmar allt, huru han bor
i sitt verk, skönjes tydligt af den framställning, som finnes i
Kalevipoeg, slutet af VI sången. Den himmelshöga eken beskrifves
omständligt. Då den ändteligen nedhugges, bildas af dess spillror den
mäktiga Suomibryggan, fartyg och städer, men äfven en koja för sångarn,
der han virkar sina sånger. Och till honom strömmar från Taaras eviga
salar, från skaparns rika källa hvad han behöfver för att fullända sin
väf.
Att verldsträdet, skapelsens mångfald, liksom himmel och jord ur ägget,
bildas genom ordets makt, framgår ur Wäinämöinens sång. Det heter neml.
Laulo kuusen kukkalatvan,
Kukkalatvan, kultalehvän.
Latvan työnti taivahalle,
Puhki pilvien kohotti,
Lehvät ilmoille levitti,
Halki taivahan hajotti.
Laulelevi, taitelevi;
Laulo kuun kumottamahan
Kultalatva kuusosehen;
Laulo oksille otavaan.[153]
Nu är det visst fallet, att verldsträdet förekommer hos de flesta
germaniska folk. Men dels uppträder det ej hos dem så, att af dess
spillror skapelsen framgår, dels finnas liknande föreställningar äfven
hos andra finska folk, hvilka göra det sannolikt, att denna
föreställning varit gängse hos Finnarne långt förr än de kommo till
Europa. I Tatarernas sagor omtalas nio lärkträd, som vexa ur samma rot,
och en inskrift står på trädet: "då Kudaj skapade jord och himmel, då
föddes äfven detta lärkträd".[154] Men om öfverhufvud denna bild är
mindre utförd, så bör jag anmärka att detsamma äfven, så vidt jag
kunnat se, är fallet med Indernas verldsträd.
Jag har förut framhållit Indernas försök att åskådliggöra ur-anden, som
genomströmmar hela verlden, i soma, Persernas haoma. De finska sagorna
likasom Kalevipoeg omtala skålar, fyllda med mäktiga drycker. Den ena
af dem ger styrka och lif, den andra förlamar. Inderna säga, att soma
finnes i vattnet, men den är egentligen en lifvets dryck, som äfven
gudarne måste njuta, for att ej såsom blotta naturväsenden förgås;
motsvarande således Grekernas nektar. I en afhandling af A. Kuhn,[155]
som jag genom Hr Statsrådet Schiefner i St. Petersburg godhetsfullt
fått mig tillsänd, då redan trenne ark af denna undersökning voro
tryckta, säger en Upanishad, att gudarne sitta under verldsträdet och
dricka soma ur den heliga källan. Bundehesch nämner: "nära trädet
jat-bés vexer den hvita hom, i källan arduisur, den som äter deraf blir
odödlig." I närmaste sammanhang härmed står Skandinavernas verldsträd,
asken Ygdrasil, och Urdar-brunnen, ur hvilken Odin dricker vishet. Men
att äfven föreställningen om lifvets dryck hos Finnarne ej behöfver
vara ett lån från Germaner, bevisar dess förekommande hos de asiatiska
folken. Tatarernas sagor omnämna ofta lifsvattnet, som finnes i ett
guldfat på tolf qvarters djup i jorden. Fatet åter är nedgräfdt vid
roten af en björk med guldblad och gyllene bark. Der hade Kudaj ställt
en hjelte till väktare.[156]
Ännu återstår att förklara orsaken till verldens uppkomst. Indern
säger: _tad_ = ordet var till och kände längtan i sitt sinne; längtan
blef ett frö, som brast genom _eftersinnandets makt_. Och vidare: Maja,
som är Brahmas längtan, kärleken, frambragte verlden. Hvilken
förvånande likhet med Wäinämöinen, som i sin moders sköte eftersinnar
och längtar att blifva född. Och Ilmatar, Kave luonnotar, urelementet,
äfven hon ledsnar att vara till ensam på de vida fjordarna, med "den
gungande vågen framför sig, den klara himmelen bakom"; äfven hon
längtar att blifva till något. Namnet Maja, förvillelse, ger tillkänna
denna längtans natur; det är ett affall från det urspr. varandet såsom
endast en tänkt enhet. Öfvergången till tillvarons mångfald sker
sålunda, att "kärleken är bandet mellan vara och icke vara"!
Vi hafva genomgått Finnarnes föreställningar om verldsskapelsen och
funnit, att de såväl med afseende å den genomgående grundtanken, som
äfven de vexlande bilderna i hufvudsak öfverensstämma med Indernas. Den
största olikheten är den, att spekulationen i Indien genom en
flertusenårig kultur stigit till en ovanlig höjd. Men många andra än de
här nämnda företeelserna leda oss till Orienten vid undersökningen af
Finnarnes forntid. Så yttrar Jakob Grimm, den förste som i utlandet
fäste blicken vid Kalevala: "jag vill synnerligen anmärka (i det finska
epos) en _liflig, sinnrik naturkänsla_, sådan man nästan blott i
_indiska dikter_ anträffar den." Och då han omnämner huru Wäinämöinen
drifver omkring på hafvet, skapande vikar och öar, tillägger han: "hvem
påminner ej denna kosmogoniska föreställning om den indiska sagan om
Brahma och Vishnu, hvilka, sittande på ett blad och sugande på sina
tår, skapande draga genom hafven?[157] Äfven Acvinerna, ljusbringarne
födda af ljus och molndunkel, kunna lätt sammanställas med Koit och
Emarik, koitto och hämärä."
Jag vill dock med hela denna framställning ingalunda påstå, att
Finnarne omedelbart af Inderna emottagit sina mytiska föreställningar;
överensstämmelsen antyder i min tanke endast en innerlig och mäktig
beröring. Men huruvida den egt rum förrän Inderna och Zend-folket ännu
skiljt sig från hvarandra, d.v.s. med de ursprungliga Arierna, eller om
både dessa och Finnarnes stamförvandter öst ur någon gemensam urkälla,
är en fråga, som nu ej torde kunna afgöras. Ogensägligt visa dock
Finnarnes mytologiska föreställningar, att de af alla altaiska folk, så
vidt man hittils känner, bibehållit det mesta af en uråldrig bildning,
som blomstrat långt förr än de europeiska kulturfolkens. Anor betyda
visst i och för sig icke mycket; hvarje folk har derföre med rätta
blott den betydelse dess närvarande bildningsgrad skänker. Men i
förfädrens traditioner ligger en ännu verkande makt, och den
verldsåskådning, som fortplantats från generation till generation, är
härvid den icke minst vigtiga.
Fotnoter:
[1] Theil II, s. 37-44.
[2] Jfr Hegel's Vorles. über die Philosophie der Religion. I. 275,
284-293.
[3] Jfr Ludv. Noack, Die Theologie als Religionsphilosophie, Lübeck
1853, 96 följ.
[4] E. Meier, Indisches Liederbuch. Stuttgart 1854, 39.
[5] A. Wuttke, Geschichte des Heidenthums. Breslau 1853. II, 243, 245.
[6] I. Stevenson, Translation of the Sanhita of the Sama-Veda. London
1842. 73, 172.
[7] Lassen, Indische Alterthumskunde. Bonn 1847. I, 768.
[8] Lassen, Indische Alterthumskunde. Bonn 1847. I, 756-760.
[9] Stevenson, Transl. of S. V. 139, 5, 85.
[10] Wuttke, Gesch. d. Heidenth. II, 243.
[11] Stevenson, Transl. of S. V. 36, 42, 45.
[12] Max Müller, History of ancient Sanskrit Literature. London 1860.
546.
[13] Rosen, Rigveda Sanhita, Lib. primus. Sanskrite et Latine. London
1838. 161.
[14] Ind. Alterthumskunde. I, 755, 756.
[15] Roth, Zur Geschichte der Religionen. Zeller's Theol. Jahrb. 1846.
352.
[16] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 248, 252.
[17] Meier, Ind. Liederbuch, 44, 45.
[18] Jfr Wuttke, Gesch. d. H. II, 252. Jfr Th. Pavie, Le Rig-Véda et
leslivrés sacrés des Hindous. Revue des deux Mondes 1854. 270.
[19] Stevenson, Transl. of the S. V. 102.
[20] Stevenson, Transl. of the S. V. 82, 98, 152.
[21] Stevenson, Transl. of the S. V. 27.
[22] H. T. Colebrooke, Miscellaneous Essays, London. 1837, I. 85-87.
[23] Max Müller, Hist. of Anc. Sanskr. Lit. 567.
[24] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 291, 293, 284.
[25] Colebrooke, Misc. Essays. I, 47.
[26] Max Müller, Hist. of A. S. Lit. 100-108.
[27] Max Müller, Hist. of A. S. Lit. 103, 61, 37.
[28] Jfr Lassen, Ind. Alterth. I, 775-783.
[29] Wuttke, Gesch. d. H. II, 255.
[30] Wuttke, Geseh. d. H. II, 255.
[31] Loiseleur Deslongchamps, Lois de Manou. Paris 1833. 42.
[32] Th. Pavie, Le Rig-Véda et les livrés sacrés des Hindous. Rev. d.
deux Mondes 1854. 273.
[33] Roth, Zur Geschichte der Religionen. Zeller's Theol. Jahrb. 1846,
356.
[34] Stevenson, Transl. of S. V. 100.
[35] Wuttke, Gesch. d. H. II, 293.
[36] Herm. Kellgren, Mythus de Ovo Mundano. H:forsiæ 1849. 55, 56.
[37] Loiseleur Deslongchamps, Lois de Manou. 2-4.
[38] Jfr H. Kellgren, Mythus de Ovo Mundano, 57, 47-50.
[39] H. H. Wilson, The Vishnu Purana. London 1840. 11-20.
[40] Colebrooke, Misc. Essays. I, 33, 34. Jfr Max Müller, Hist. of
A. S. L. 564. Jfr Mor. Carriere, Die Ind. Lyrik. Westermanns III.
Deutsch. Monatshefte 1861. N:o 60.
[41] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 283.
[42] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 283.
[43] I. A. Sjögrens Gesamm. Schriften. St. Petersburg 1861. II,
Th. 2. S. 27.
[44] Alla bidrag till de etymologiska undersökningarna rörande altaiska
språken äro hemtade ur Castréns grammatiker och ordförteckningar för
dessa språk.
[45] A. Baudrimont, Histoire des Basques. Paris 1854.
[46] I. A. Lindström. Suomi 1852.
[47] Castrén, Nordische Reisen u. Forsch. V. 1862, s. 142.
[48] Allgem. Culturgeschichte. VI, 321, 379.
[49] Ignell, Menskl. Utveckl. Historia. I, 1, 14.
[50] Castrén, Finsk Mytologi s. 15, 25. Jfr hans grammatiker.
[51] F. Mytol. s. 14.
[52] W. Schott, Altajische Studien. Berlin 1860, s. 613.
[53] Castrén, Fin. Mytol. s. 157.
[54] Resor o. Forskn. II, s. 70.
[55] De Bircarlis, 1786, s. 7, 8.
[56] A. C. Lehrberg, Über die Wohnsitze der Jemen. St. Petersburg
1816, s. 105, 160, 211.
[57] Vergl. Wörterbuch d. Goth. Sprache 1851. I, 362.
[58] A. J. Sjögren, Über die älteren Wohnsitze d. Jemen. 1830. I. 303.
[59] Resor o. Forskn. II, s. 70. Jfr Finsk Mytol. s. 272.
[60] W. Schott, Altaj. Studien, s. 614.
[61] Tre ord om och ur finska fornsången af Elias Lönnrot
Litteraturbladet för Nov. 1858.
[62] Nya Kalevala. XXXIX.
[63] Nya Kalevala. XLVII.
[64] H:fors Morgonblad 1836, N:o 95, 96.
[65] A. Schiefner, Über das Wort Sampo, Bulletin de l'Académie des
Sciences de St. Pétersb. Tome III. N:o 7, s. 501.
[66] G. Kal. I, 180. N. Kal. XLIX, 343.
[67] Bulletin de l'Académie des Sciences de St. Pétersb. Tome II, N:o
4, s. 295.
[68] N. Kal. XLIII. 297.
[69] N. Kal. XLIII 297.
[70] H. Neus, Ehstnische Volkslieder. I. Reval 1850, s. 3.
[71] H. Kellgren, Nala och Damajanti, s. 11.
[72] Ch. Ganander, Mythologia Fenn. s. 45, 46.
[73] Castrén, Finsk Mytol. s. 66.
[74] Satuja ja Tarinoita. II, s. 1-28.
[75] R. Roth, Die Sage v. Dschemschid i Zeitschr. d. D. M. G. 1850.
IV, 417.
[76] Jfr L. Diefenbach, Vergleich. Wörterbuch d. Goth. Sprache.
II, 551.
[77] Altajische Studien 1860, s. 614.
[78] W. Schott, ûber das Altaische oder Finnisch-Tatarische
Sprachengeschlecht. Berlin 1849.
[79] Pallas, Die Mongol. Volkerschaften. St. Petersburg 1776 & 1801.
II, 18.
[80] N. Kal. IX, 29.
[81] N. Kal. XLVII, 142, 156.
[82] Jfr G. Rein, Försök till utredande af Fornfinnarnes Mythologie.
Suomi 1844, s. 225-239.
[83] Suomi 1844, s. 230.
[84] M. A. Castrén, Reisen u. Forsch. V, 1862, s. 230.
[85] Om Ukko se Castrén, Finsk Mytol. s. 27-52.
[86] Chr. Lencqvist, De superstitione veter. Fennorum 1782, s. 25, 26.
[87] Mythologia Fenn. 1789, s. 98.
[88] Mythol. Fennica, s. 90.
[89] H. Neus, Ehstnische Volkslieder. Reval 1850. I, s. 62.
[90] Se Finlands Minnesv. Män 1854, s. 313.
[91] I Fr. Rühs, Svea Rikes historia. Sthlm 1823, s. 30.
[92] Finsk Mytologi s. 51.
[93] Bulletin de l'Académie des Sciences de St. Pétersbourg. Tom. II,
N:o 4. III, 7. V, 3.
[94] Jak. Grimm, Deutsche Mythologie. Göttingen 1844, s. 150-174.
[95] Schott, Altaj. Studien, s. 614.
[96] De Wäinämöine. 1827.
[97] H:fors Morgonblad 1832. N:o 15, 16.
[98] H:fors Morgonblad 1839. N:o 2.
[99] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 följ.
[100] Fosterländskt Album. I, s. 131, 127.
[101] Deutsche Sagen von Brüd. Grimm. Berlin 1816.
[102] Brüd. Grimm, Kinder u. Hausmährchen. Göttingen 1843. I. s. XIII.
[103] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 följ.
[104] Das Finnische Volksepos Kalevala. Stuttgart 1862, s. 20, 21.
[105] Suomi 1844, s. 228.
[106] H:fors Morgonblad 1838. N:o 56 följ.
[107] G. Kalev. III, 90. IV, 113. XI, 67, 189, 343. XII, 47.
XIII, 418. XXVII, 244. XXIX, 30. XXX, 150, 231.
[108] N. Kalev. II, 297.
[109] Lönnrot, De Wäinämöine. Åbo 1827, s. 8.
[110] N. Kalev. VII, 333.
[111] N. Kalev. XVIII, 223.
[112] N. Kalev. XLIX, 341.
[113] G. Kalev. XXVII, 498.
[114] G. Kalev. XXX, 84.
[115] G. Kalev. XXVI, 28, 75.
[116] G. Kalev. IV, 12. Variant. XXII, 42.
[117] G. Kalev. XXI, 291. Topelii Suom. Kans. Vanh. run. V, 23.
[118] Lencqvist, De superstit. Fenn. s. 25, 26.
[119] De Väinämöine, s. 8.
[120] N. Kalev. XLIX, 403.
[121] H:fors Morgonblad 1836. N:o 95, 96.
[122] Finsk. Mytol. s. 315.
[123] Finsk. Mytol. s. 308.
[124] Finsk. Mytol. s. 315-318.
[125] De Väinämöine, s. 7.
[126] Fin. Mytol. s. 304.
[127] Suomi 1842. 3 h. s. 46.
[128] N. Kalev. XVII, 545.
[129] Max Müller, History of Anc. Sanskr. Literature, s. 569.
[130] N. Kalev. IX, 29.
[131] N. Kalev. XVII, 543.
[132] N. Kalev. XIX, 78.
[133] N. Kalev. XIX, 477, 497.
[134] Saima 1846. N:o 8, 9.
[135] G. Kalev. XXVII, 200.
[136] N. Kalev. XVII, 527.
[137] N. Kalev. IX, 511.
[138] Tre ord om och ur finska fornsången. Litteraturblad Nov. 1858.
[139] Jfr View of the History Liter. a. Mythologie of the Hindoos by
W. Ward 1822. I. LXXIV.
[140] Die Mährchensammlung des Somadeva. Leipzig 1843. I, 75.
[141] H. Neus. Ehstn. Volksl. I, s. 40.
[142] Kalevipoeg. l. Dorpat 1857, s. 30.
[143] Kanteletar III, 1.
[144] M. Müller, History of Anc. Sans. Lit. 569.
[145] N. Kalev. XVII, 291. XLV, 117.
[146] Ganander, Mythol. Fenn. 34. Finnische Runen von G. H. v.
Schröter, 1834, s. 2. Jfr Topelius, Suomen kansan Vanhoja Runoja.
[147] A. Kuhn, Die Herabkunft d. Feners u. d. Göttertranks. s. ll.
[148] Ganander, Mythol. Fenn. 34.
[149] Jfr O. Böthlingk och R. Roth. Sanskrit Wörterbuch II.
[150] Heldensagen von Firdusi, übersetzt von A. Fr. v. Schack. Berlin
1851, s. 15, 19, 20.
[151] N. Kalev. II, 81.
[152] H. Neus. Ehstn. Volksl. I, 47.
[153] G. Kalev. V, 27.
[154] Castrén, Ethnolog. Föreläsn. 1857, s. 260.
[155] Die Herabkunft des Feuers u. d. Göttertranks. Ein Beitrag zur
vergleich. Mythologie der Indo-Germanen. Berlin 1859. s. 124, 128.
[156] Castrén, Ethnol. Förel. s. 221, 266.
[157] Jak. Grimm, Om det finska epos. i Fosterl. Alb. II. 1845.