Kaiken mailman takoja,
Urnan kannen kalkuttaja,[109]
och i en anteckning af Lönnrot heter det:
Se on vanha Wäinämöinen
Maan ja taivosen takoja,
Ilman kannen kalkuttaja.
I allmänhet tillskrifves dock detta Ilmarinen. Den förre säger om sin
broder att han är en smed, som så skickligt hamrat luftens lock, att
intet spår af hammarn synes derpå.[110] Äfven hans syster tilltalar
honom såsom takoja iän ikuinen,[111] hvilken benämning öfverallt
förekommer. Sjelf säger han om sig, då han smider verktyg för att
fängsla Pohjola käringen:
Ei tuo kumma ollekana,
Jos olen takoja tarkka,
Kun olen taivoa takonut,
Ilman kantta kalkutellut.[112]
Och detta motsäges icke af Ilmarinens förklaring öfver ursprunget till
hans makt:
Kauan katsoin Luojan suuhun,
Partahan jalon Jumalan
Ennen taivoa takoissa,[113]
ty såsom vi få se erkännes alltid beroendet af den osynliga Jumala, han
som företrädesvis är luoja. Hvad annat än den högsta grad af skapande
förmåga tillkännagifva äfven följande ord af Wäinämöinen sjelf under
täflingen med Joukahainen:
Omat on meret kyntämäni m. m. och
Olin ma miessä kolmantena,
Ilman pieltä pistämässä,
Taivon kaarta kantamassa,
Taivoa tähyttämässä.[114]
Det tredje beviset för de tvenne omnämndas gudom är, att de begge
stigit upp till himmelen. I 47 run. af nya Kalev. upplagan berättas,
huru itse ilman suuri luoja, Ukko, blef missmodig, sedan Louhi instängt
sol och måne. Han vandrade derföre omkring längs molnets rand och lät
en blixt glänsa genom rymden, för att luftens jungfru skulle vagga den,
tills deraf blefve en ny sol. Men samma skildring hänföres i den äldre
edition till Wäinämöinen och Ilmarinen. Det heter nemligen att de begge
stego upp på det sjette glänsande hvalfvet, på den nionde himmelen. Der
läto de begge blixten ljunga, eller såsom det heter:
Iski tulta Ilmarinen,
Välähytti Wäinämöinen, --
Miekalla tuliterällä.
Och då en qvinna frågade dem hvarifrån de voro, svarade Wäinämöinen:
Keskiilmalta olemma,
Keskitaivahan navalta.[115]
Dessa ord, hvilka gifva tillkänna ett ursprung liknande Ukkos -- ty han
benämnes ofta taivahan napanen, -- häntyda en högre ställning än
menniskornas. Det tillkommer icke heller någon annan än dem, som hamrat
himmelens hvalf, uppställt luftens pelare, med ett ord dem, som ordnat
och verkställt skapelsen, att äfven hålla den vid makt. Detta ställe
bekräftar derföre fullkomligt ett föregående, der Wäinämöinen och
Ilmarinen sägas hafva varit med om skapelsen. Luftens jungfru vaggar
äfven den gnista deras blixt har tändt; alltså ett dem underordnadt
väsende.
Men Wäinämöinen benämnes äfven uttryckligen gud,[116] skapare.[117]
Lencqvist yttrar, att "fornsångerna icke framställa någon annan gud,
högre än Wäinämöinen." Han anför tillika huru en af Karelarnes vise
under katholska tiden, tillfrågad hvilka som voro Finnarnes högsta
gudomligheter utan betänkande svarat: Itse vanha Wäinämöinen ja Neitsy
Maaria emonen. Från den tiden härstamma äfven dylika böner som:
Itse ilmoinen Jumala,
Itse vanha Wäinämöinen,
Itse seppä Ilmarinen
Tässä myöskin tarvitahan;[118]
hvilka alla, både böner och benämningar, blott kunna ställas till ett
öfver menniskan stående väsende.
I ett häfte synty-sanat, som i manuskript blifvit mig godhetsfullt
meddeladt af Prof. Lönnrot, heter, det s. 9 om Ilmarinen:
Hiki tippu _luojan päästä_,
Kaste _kasvoista jumalan_.
På ett annat ställe anför Lönnrot att äfven Wäinämöinen blifvit kallad
gud.[119] Hvem annan än den som skapat dem kan väl heller utbrista i en
så herrlig hymn som denna, under det att den tillika innehåller ett
slags maktord:
Terve kuu kumottamasta,
Kaunis kasvot näyttämästä,
Päivä kulta koittamasta,
Aurinko ylenemästä!
Nousit kullaisna käkenä,
Hopeisna kyyhkyläisnä,
Elollesi entiselle,
Matkoillesi muinaisille.
Nouse aina aamusilla
Tämän päivänki perästä,
Teepä meille terveyttä. --
Käy nyt tiesi tervehenä,
Matkasi imantehena,
Päätä kaari kaunihisti,
Pääse illalla ilohon![120]
Men det sista beviset, sjelfva inseglet på Wäinämöinens sanna
gudomlighet, är hans försvinnande för den kristna religionen. Redan
1836 anför Castrén detta vigtiga faktum,[121] som sednare är upptaget
äfven af Fab. Collan. Att Wäinämöinen är representanten för Finnarnes
hela verldsåskådning, att han är hufvudpersonen i den hedniska
gudaverld, som deras egendomliga ande har skapat, framgår väl af intet
tydligare än deraf, att han måste lemna sitt folk, då det begynner
omfatta kristendomen. Vid sitt försvinnande beger han sig äfven till de
"höga urmödrarna, till de låga himlarna."
Med allt det anförda synes det dock anmärkningsvärdt, att Castrén i sin
Mytologi kallar Wäinämöinen och Ilmarinen icke gudar utan heroer. Om
man äfven afgjordt antager, att en stor del af fornsångerna, och alla
de som beskrifva friarefärder, hafva verkliga händelser till grund, så
återstå dock otaliga andra ställen, hvilka gifva en annan uppfattning.
Jag har också anfört många ställen ur Castréns skrifter, der han gillar
den ofvan framlagda åsigten. Det oaktadt heter det i Mytologin, s. 289,
att "det torde vara bragt till fullkomlig klarhet, att Wäinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen ej, såsom man ofta varit frestad att antaga,
spela rolen af gudomliga väsenden, utan framträda blott i egenskap af
högre begåfvade menniskor eller heroer." Denna slutsats begrundas ännu
ytterligare genom utsagon, att de endast "sörja för sin enskilda lycka
i familjen" och söka lyckliggöra _sitt folk_ genom eröfringen af Sampo.
Detta gäller dem dock blott sådana de uppträda i friare-färderna. Hvad
det andra påståendet beträffar, att de "blott genom måttet af sin
styrka, sin vishet, sitt hjeltemod skilja sig ifrån vanliga menniskor",
att de hafva denna makt endast genom ordets, vishetens gudomliga makt
och ofta äfven hindras i sina förehafvanden, så måste man jemföra detta
med förhållandet i andra mytologier. Äfven der uppträdda gudarne under
menskliga förhållanden, och inskränkas rätt ofta då de vilja utföra
något, så t.ex. Zeus af ödets beslut. Och hos Inderna är detta
någonting alldagligt. Att åter skaparkraften ligger i ordet, i
visheten, bevisar endast för högheten af den finska religionen. Ordet
är urmakten, urgudomligheten sjelf, som förlänar äfven gudarne tillvaro
och lif; han är den andliga källan, hvarifrån allt härleder sig, = Num
= Indernas Brahma, från hvilken och till hvilken all ting är.
I sjelfva verket visar äfven den fortsatta framställningen att Castrén
ej ville fästhålla denna åsigt. Ty sedan han undersökt Wäinämöinens
härkomst, visat huru han genom egen kraft framträdde i dagen och sedan
deltog i skapelseverket, yttrar han: "i sjelfva verket synes mig hans
gudomliga dyrkan ej kunna betviflas;[122] och vidare: denna
skapareförmåga är hans natur medfödd, och synes, om något, hafva bort
berättiga honom till ett gudomligt anseende hos våra fäder, liksom
samma ära äfven i det fall, att han och hans kamrater Ilmarinen och
Lemminkäinen endast skulle hafva fulländat skapelseverket, icke heller
hade bort kunna dem bestridas".[123]
Inkonseqvensen i de anförda yttrandena torde derföre böra tillskrifvas
den omständighet, att Castréns föreläsningar i den finska mytologin äro
utgifna af annan hand, utan att han sjelf fick öfverse och fullborda
dem, och detta gäller isynnerhet den sista afdelningen. Hela den vidare
framställningen tilldelar äfven alla de tre nämnda en ursprunglig
gudomlighet, så att de tillhopa bildat en gudatrilogi af jordens,
luftens och vattnets gudomligheter. Jag behöfver derföre här upptaga
endast resultatet af Castréns undersökning, som gör det på det högsta
sannolikt, att Ilmarinen ursprungligen dyrkats såsom en luftens gud,
Lemminkäinen = Ahti, med sitt ostadiga väsende, lieto, såsom
hafvets.[124] Den här ofvan gifna bevisningen om hjeltarnes gudom
gäller egentligen Wäinämöinen och Ilmarinen. Lemminkäinen uppträder
dock ständigt i jembredd med dem; han är identisk med Ahti, Kaukomieli,
Saarelainen. Längre fram anföras ytterligare bevis. Huruvida
Wäinämöinen varit jordens gudomlighet är dock ej lika klart. Castrén
säger: "Om Ilmarinen och Lemminkäinen äro menniskovordna gudar, så måste
detta naturligtvis i så mycket högre grad gälla om Wäinämöinen, emedan
han i alla afseenden vida öfverträfffar dessa sina vänner." Man har
velat härleda hans namn fr. wein l. ween emonen. Lencqvist anmärker
dock att han alltid skildras såsom en man, och vid Wäinämöinens sång
kommer veen emäntä sjelf för att lyssna derpå. Castrén jemför Wäinä,
som enligt Agricola äfven skrifves Äinemöinen, med Tatarernas aina,
jordens andar, hvarigenom hans egenskap såsom en jordens gudomlighet
bekräftas. Ett ytterligare stöd är, att enligt Lönnrot namnet äfven
uttalats som Ainemoinen;[125] och åsigten bekräftas indirekte deraf,
att fornfinnarne haft "gudomligheter för alla möjliga elementer, men
för jorden allena saknas" en sådan. Och hvad annat innebär Wäinämöinens
färd till Wipunens graf för att erhålla ursprungsord, än en antydan om
hans härkomst från jordens inre? Der ligger hans makt bevarad. Vi
påminnas om en jordens gud äfven deraf, att det är Wäinämöinen som
ordnar jordens yttre utseende, bildar uddar och holmar, bugtar,
stränderna, samt ytterligare förser marken med växtlighet. Måhända
hänvisar oss slutet af Kalevala sångerna till samma jordiska hem, ty
det heter att han seglar bort till de öfra jordemödrarna,
yläisihin maa-emihin,
alaisihin taivosihin.
Visserligen kan man försöka en annan derivation af vanha, ty i Estn.
kallas han Wannemunne, och gammal heter der vanna; i så fall vore han
den personifierade urfadren sjelf.
Till en bekräftelse af den ofvan framställda åsigten, att Wäinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen varit den finska mytens första och högsta
gudagestalter, gudomlighetens första inkarnationer för att tala
indiskt, tjenar den äfven af Castrén upptagna estn. sagan.[126] Deri
säges: "Wanna issa bodde i sin höga himmel; i hans sal lyste den
majestätiska solen. Hjeltarne hade han skapat, för att begagna sig af
deras råd, deras konstfärdighet och deras styrka." Den äldste bland dem
var Wannemuine. Han hade danat honom gammal, med grått hår och skägg,
och förlänat honom ålderdomens vishet; men hans hjerta var ungt, och
han egde diktens och sångens gåfva. Wanna issa betjenade sig af hans
kloka råd, och om sorgen fördystrade hans panna, spelade Wannemuine för
honom på sin underbara harpa, och sjöng sina älskliga sånger. En annan
var Ilmarine, i den bästa mannaålder och af manlig kraft, med vishet på
sin panna och eftertänksamhet i blicken. Honom var konstnärsförmågan
beskärd. Den tredje var Lämmeküne, en gladlynt yngling, full af löje,
alltid munter, böjd för hvarje öfverdåd. Alla ansågo de sig för
bröder och den gamle kallar dem sina barn. Sagan berättar vidare huru
denne, medan hans söner sofvo, skapade verlden, och då de vaknat,
"gnuggade de sig i ögonen och skådade verket an med förvåning. Men den
gamle var trött af arbetet med verldens skapelse och lade sig att
hvila. Då tog Ilmarine ett stycke af sitt bästa stål och hamrade ut det
till ett hvalf, spände detta till ett tält öfver jorden, och häftade
stjernorna af silfver och månen dervid; från den gamles förstuga tog
han lyktan och fastade den med en förunderlig mekanism vid tältet, så
att den af sig sjelf går upp och ned." Och Wäinämöinen stämde upp en
fröjdesång till sin harpa, blommor och vexter spirade fram, och
sångfåglarna stämde in i hans qväde; Lämmeküne strök jublande kring
skog och backar. Då -- sade den gamle: Jag har skapat verlden som ett
liflöst stycke; det är eder sak att försköna densamma.
Genom denna saga blir mycket i den finska myten förklaradt. Att den
åter, åtminstone till sina grunddrag, varit gemensam för Finnar och
Ester innan dessa ännu söndrade sig till skilda folk, bevisa icke blott
namnlikheterna, utan den omständighet, att alla detaljer, som om de
nämnda gudarne anföras i fornsången, genom den estniska sagan
sammanslutas till ett helt. Blott med dess tillhjelp kan man också rätt
förstå hvarföre t.ex. Wäinämöinen och Ilmarinen vid solens och månens
fängslande draga öfver himmelen, för att söka godtgöra denna brist. De
hafva ännu vård om denna ordnade verld, som den gamle öfverlemnat i
deras händer. Hvilken skön betydelse får ej derigenom äfven
Wäinämöinens sång, till hvilken hela naturen lyssnar. Den var förut
stel och utan lif; först då den hör den gudomliges röst ljuda genom
rymden, får vinden sitt sus, fåglarna sina sånger och äfven menniskan
sångens gåfva, såsom en variant säger.[127] Det är anden, som besjälar
den döda massan och skänker den uttryck.
Att de tre gudarne äro bröder antyder äfven den finska dikten
uttryckligen. Det heter nemligen i en variant, mig godhetsfullt
meddelad af Prof. Lönnrot:
Iri neito impi neito,
Kalevalan kaunis neito
Saip' on kolme poikalasta,
Yhen vanhan Wäinämöisen,
Toisen seppo Ilmarisen,
Kolmannen on Joukahaisen,
der den sistnämnde helt säkert är densamme som Lemminkäinen. Iri heter
annars ilman impi, Kave luonnotar. Ursprungsorden anföra de tre
elementerna hvarifrån allt uppstått; men de tre gudarne äro blott
dessas personifikationer. Så säges:
Itsestänsä ilma syntyi,
Ilmasta vesi erosi,
Veestä manner maatelihe.[128]
Efter dessa bevis, att de i Kalevalas närvarande form såsom folkhjeltar
uppträdande Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ursprungligen
dyrkats såsom gudar, återvänder jag till utvecklingen af det
finska gudsmedvetandet. Jag har redan anfört flera af de olika
skapelseteorier, som i synty-sanat framträda. De bekräfta alla, att
Finnarne från uråldrig tid anat en genomgående enhet i universum; ty
sorgfälligt beskrifva de, huru ur luften uppstår vattnet, ur detta
jorden, och så vidare vexter och djur. De hänföra sålunda allt till en
enda ursprungskälla, hvarifrån utvecklingen tagit sin början. Jag skall
i det följande framhålla de vexlande former, i hvilka denna utveckling
gestaltat sig; här vill jag först närmare undersöka den redan tidigt
utbildade föreställningen om en skapare, luoja, en personlig
ursubstans.
Som bekant har man mycket tvistat derom, huruvida hos fornfinnarne
funnits medvetandet om en enda skapare. Det har dervid med dem gått
såsom till en början med Inderna. Man förklarade hvarje uttryck, som
gaf tillkänna en dylik uppfattning, såsom en föreställning införd med
kristendomen och utbildad under dess inflytande. Eller också påstod
man, såsom Max Müller om Inderna, att monotheismen varit folkets
ursprungliga religion, hvarifrån det småningom affallit. Om man med
monotheism förstår tron på en utom och öfver verlden stående Jehovah,
är ingenting mera oriktigt. Ty Inderns hela verldsåskådning utgår just
derifrån, att den evige har sin enda tillvaro i tingen, att han med
tusende ögon blickar fram ur verlden. Indra, Varuna och Agni, de tre
första elementargudarna, Brahma, Vishnu och Siva likaså, äro endast
olika skepnader af den ende, som uppenbarar sig i dem alla. Det
förnuftiga i verlden är det sanna gudomliga; derföre tilltalar honom
äfven en sednare tid i de sublimaste hymner: Han var den ensamt födde
herren öfver allt det som är. Han grundade jorden och denna himmel. --
Han, hvars skugga är odödlighet, hvars skugga är död. -- Han, hvars
makt de snöiga bergen, hvars makt hafvet förkunnar. För hvilken dessa
trakter äro som vore de Hans armar. -- Han, till hvilken himmel och
jord, stående fast genom Hans vilja, se upp, darrande invärtes. --
Öfver hvilken den uppgående solen skiner. -- Han, _som är gud öfver
alla gudar_![129]
Finnarne hafva icke så tydligt utsagt hvad luoja är, men ur
fornsångerna framgår dock tillräckligt klart, huru de föreställt sig
honom. Redan då Wäinämöinen, hans första inkarnation, längtar att
födas, anropar han yli-jumala om bistånd. Vid alla möjliga
besvärjelser, der man anropar smärre gudomligheter, tillägges ytterst
en bön till den allrahögste, om allt det andra icke hjelper.
I synty-sanat främhålles han uttryckligen, såsom vid jernets ursprung:
Tuo ukko ylinen _luoja_,
Itse _ilmojen Jumala_
Ilmasta veen eroitti,
Veestä maati manterehen.
Ukko llmoinen Jumala
Hieroi kahta kämmentänsä
Vasemmassa polven päässä;
Siitä syntyi kolme neittä,
Koko kolme Luonnotarta
Rauan ruostehen emoiksi,
Suu sinervän siittäjiksi.[130]
På ett annat ställe sjunger Wipunen för Wäinämöinen de "djupa
ursprungsorden om tidens begynnelse."
Kuinka _luojansa luvalla,
Kaikkivallan vaatimalla
Itsestänsä, ilma syntyi_,
Ilmasta vesi erosi,
Veestä manner maatelihe,
Manterelle kasvut kaikki.[131]
De anförda orden framhålla väl å ena sidan, att verldens utveckling
skedde enligt skaparns vilja, men äfven å den andra, att denna skapare
sjelf måste hafva funnits i elementerna, då luften kunde uppstå "af sig
sjelf." Öfverallt i ursprungsorden och lu'ut hänföres den yttersta
makten till skaparen. Helt säkert skulle man icke i en sednare tid med
sådan hemlighetsfullhet begagnat sig af dessa trollformler, om luoja
betecknat de kristnes gud. I veren sulku-sanat (manuskript, för hvilket
jag har att tacka Prof. Lönnrots godhetsfulla meddelande) säges:
Jumaloista tunti tullo,
Apu eineisten emistä;
Varjele vakanen _luoja_,
Katso kaunonen jumäla,
Jott'ei vietäisi vioille;
och på ett annat ställe:
Tulonen _jumalan luoma_,
Luoma _luojan_ valkiainen, samt
Rauta on _jumalan luoma_.
Dylika yttranden, hvaraf framgår att allt i verlden är skapadt af den
högste guden, finnas i mängd i Kalevala. Joukahainens moder tilltalar
sålunda vågen, månen, solen, då hon söker sin son:
Oi tiehyt _jumalan luoma_,
Kuu kulta _jumalan luoma_,
Oi päivyt _jumalan luoma_,
Etkö nähnyt poikoani?
På samma sätt yttras vid besvärjelser: