Helsingfors,
J. C. Frenckell & Son,
1863.
O du Indras glänsande öga,
Sprid ditt ljus i klyftornas dunkel,
Att de höljande skuggor
Rädda flykta från trakt till trakt.
Indisk bön.
För hvarje dag vinner Turanismen, det egendomliga medvetande som
uttalar sig i de af Castrén såkallade Altaiska folkens både språk och
gudsmedvetande, en allt större betydelse. Det är också dess egendomliga
natur, som gifvit nya stöd för den åsigten, att äfven språkmedvetandet
har en oändlig utveckling, dervid bestämningarna af syntetisk och
analytisk blifva blotta genomgångsstadier såsom flera andra. Vid slutet
af denna genom årtusenden sig sträckande utvecklingskedja möter oss då
en anad, äfven af Bibeln framställd enhet, såsom den källa hvarur
andens alla företeelser framqvälla. Och ju längre forskningen går,
desto klarare ådagalägger hon, att alla jordens folk hafva dragit sitt
strå till det stora bildningsarbetet, som är mensklighetens.
Sålunda får den turaniska anden sig anvisadt ett allt större inflytande
på de orientaliska kulturfolkens äldsta forntid genom lösningen af den
bildskrift, som klippväggarna vid Eufrat och Tigris visa för våra
undrande blickar. Likt sagans i förtrollad sömn försjunkna riken hafva
de sofvit sin flertusenåriga sömn, under det rike efter rike omkring
dem och folk efter folk försvunnit, såsom fotspåret i sanden bortsopas
af ökenvindarna. Men de vakna igen och visa, att anden är evig, om ock
allt annat förgås. Genom den fullständiga utredningen af dessa
inskrifter skall ett hittills icke anadt ljus kastas öfver Asiens
forntida lif. Ännu är icke afgjordt, hvilken roll dervid kommer att
tilldelas Finnarne; men äfven andra än språkliga förhållanden antyda,
att de fordom stått i en liflig och nära beröring med de Ariska och
Semitiska folken, och Mytologin är i detta afseende icke minst vigtig.
Den komparativa Mytologin är en af de allra yngsta vetenskaper, så ung,
att ännu högst få arbeten deri finnas. Den stöder sina jemförelser och
de resultater den vill draga ur dem på psykologin, och utgår ifrån den
satsen, att andens utvecklingsgång hos folken liksom hos individerna är
densamma. De börja hvardera med den sinnliga åskådningen och
föreställningen, hvarifrån de småningom fortgå till begreppsbildning,
som äfven den har en oändlig, af förnuftets eviga lagar bestämd,
utvecklingsgång. Religionsföreställningarna blifva då vid denna process
ett uttryck af, en index för den höjd af andligt medvetande som hvarje
folk har hunnit. Men det är klart, att denna utvecklingsgång i
verkligheten blir olika gestaltad af tusenfaldiga yttre omständigheter.
Det gifves väl för alla folk blott samma sinneverld, att med dess
vexlande företeelser göras till ett hölje för tanken; men olikheten i
ländernas klimat och fysiska beskaffenhet, olika historiska
förhållanden, och framförallt olikheten i språk och det dermed ärfda
andliga medvetandet göra sig på ett mångfaldigt sätt gällande. Man har
derföre med rätta anfört, att "gudsmedvetandet har sitt äldsta uttryck
i språket, och att de mytologiska grundåskådningarna isynnerhet finnas
förebildade redan i detta, den alltomfattande urdikten hos hvarje
folk."
Vi veta af historien, att hvarje folk omfattat hufvudsakligen en
grundprincip, efter hvilken det gestaltat hela sitt lif, eller såsom
man vanligen säger, att hvart och ett haft sin uppgift att utföra i
verden. Så visar sig i Persernas verldsåskådning en oförmedlad dualism
mellan anden och materien, det goda och det onda, sammansluten hos
Judarna i tanken på Jehovah, den ene och ende, inför hvilken betydelsen
af det andra momentet, materien, nästan försvinner. I Indien är man
medveten af samma strängt sammanhållande enhet, men hon fattas såsom
immanent i verlden. Om nu samma grundprincip återfinnes hos ett annat
folk, omfattad såsom den ledande för deras religions-föreställningar,
så kan man väl tänka sig, att de uppstått oberoende af hvarandra. Men
om den befinnes vara genomförd hos dem begge på ett fullt motsvarande
sätt, i likartade föreställningar, hvilka dock så mycket måste bero af
tillfälligheter, kan jag åtminstone tills vidare icke annat inse, än
att dessa folk måste hafva stått i en liflig och innerlig beröring. Om
dertill ännu kommer, att dessa grundåskådningar äro liksom förebildade
i sjelfva språket, t.ex. i Samojedernas Num = himmel och gud, ökas
sannolikheten af denna beröring nästan till visshet, eller man kan för
hvardera antaga en gemensam urkälla, hvarur de begge druckit.
Det är på grund af ofvan framställda åsigter, som jag i närvarande
undersökning trott mig finna de tydligaste spår af en innerlig och nära
beröring mellan Inder och Finnar. Men huruvida den skett omedelbart,
tilltror jag mig icke nu att kunna afgöra. Dertill fordras en
föregående jemförelse äfven med Perserna, äfvensom en utredning
af de öfriga Asiatiska folkens, isynnerhet Chinesernas,
religionsföreställningar. Man har någongång fäst uppmärksamheten vid
det hos Orientaler och Finnar egendomliga hopandet af oerhörda massor i
tid och rum, lekandet med tusendetals år och verld på verld. Lätt
insedt är dock, att allt detta tillhör en ståndpunkt af utveckling, der
medvetandet om andens sanna väsende såsom en inre makt ännu ej uppgått,
utan föreställningen söker för sig åskådliggöra hans oändlighet, hans
allestädesnärvaro genom ett mångfaldigande af det sinnliga måttet.
Jag vill tillägga några ord om uppfattningen af den turaniska anden i
Tyskland. Bunsen säger i sin "Gott in der Geschichte",[1] att
grundåtskilnaden mellan det ariska och turaniska lifvet är den, att det
förra hvilar på en medveten, tänkande uppfattning af verlden och det
gudomliga, då deremot det sednare ständigt fordrar att blifva försatt i
en viss inspiration, hänryckning, för att komma i gemenskap med
gudomen. Till följe deraf betraktar han vidare Turaniern såsom den ännu
icke utpräglade Ariern, eller med andra ord, Ariern är den medvetna
(besonnene), utpräglade Turaniern. Och i öfverensstämmelse dermed blir
äfven, vid framställningen af mensklighetens historiska utveckling,
Turanismens betydelse den, att vara en förbindande länk mellan å ena
sidan det chinesiska och å andra det ariska medvetandet. Andra, såsom
t.ex. Wuttke, anvisa Turanismen en ännu lägre plats, endast i
historiens försal. Begge dessa åsigter hafva dock icke tillräckligt
skäl för sig. Öfverhufvud återfinnes hos hvarje naturfolk ett
sträfvande att genom konstlade medel försätta sig i en inspiration, ett
tillstånd olikt det vanliga. Bunsen sjelf anför den berusande
Somadrycken hos Iranier och deras stamförvandter, samt besvärjelserna
och trollformlerna i Zoroasters och Vedornas religion, jemte dylikt hos
Greker och Italer. Och hvad det ostörda drömlifvet beträffar, så har
det icke på jordens rund funnits någon motsvarighet till den ariska
Buddhaistens försjunkande i det rena intet. Svårligen lärer väl heller
någon vilja påstå, att de Altaiska folken, deribland äfven Finnar, ännu
hafva att genomvandra ett bildningsstadium af grekiskt medvetande, af
medeltidens romantik, med alla dess former af riddarväsende och längtan
från det jordiska, innan de kunde komma till det subjektivt-objektiva
idealet. Man synes ej vilja fatta, att andens utveckling i
verldshistorien samtidigt kan ega rum hos olika folk och äfven
folkgrupper utom den ariska. De turaniska folkens mest utvecklade
språkmedvetande höjer sig i jemnbredd med de ariska Indernas och
Grekernas; ett bidrag för bevisningen att de göra det äfven i sitt
gudsmedvetande vill närvarande jemförelse lemna. Noggrannare och mera
utförliga undersökningar skola ådagalägga, att finska folket från
aflägsna tider fattat andens sanna immanens i verlden, eller för att
tala modernt, att deras ideal är det subjektivt-objektiva. Derföre
kunde äfven kristendomen utan någon egentlig strid ansluta sig till
deras fordna föreställningar.