öfverlät till Adlercreutz att bevaka och utföra de militaira affairerne
vid Arméen, naturligtvis under Excellensens tillsyn och med hans bifall,
hvilket Adlercreutz aldrig underlät att inhemta.
Den 17 hvilade Arméen öfver i Brahestad. 2:dra Brigaden (hvarvid jag var
anställd som Adjutant) i Salo, med Brigadens Högqvarter i Salo
Prestgård. Öfverste Döbeln hade efter Adlercreutz mottagit Befälet öfver
denna Brigad, som nu utgjorde förposterna.
Kl. 3 eft. m. inkom rapport, att en betydlig fiendtlig Cavalleri-styrka
syntes på isen, ställande sin direction mot Salo strand. Brigad-Chefen
beordrade mig att genast utrycka med en Sqvadron Nylands Dragoner och
Infanteri-Piquetten, för att observera fiendens företag och hindra honom
gå i land. Så snart jag kom ned på isen, fant jag likväl den stora
fiendtliga styrkan endast bestå af en Sqvadron Husarer och omkring 50
Cossacker. Fiendens hela ändamål syntes vara att utforska om Svenska
Arméen låg stilla. Så snart jag avancerade, drog fienden sig tillbaka.
Emedlertid uppehöllt han mig till långt inpå aftonen, då han drog sig
tillbaka åt Pyhäjocki.
Den 18 i dagbräckningen uppbröt Arméen för att gå till Sikajocki; 2:dra
Brigaden utgjorde Arrier-Garde.
Ankomne till de främste gårdarna i närheten af Sikajocki, der Fältvakten
skulle utsättas, och medan jag ännu var sysselsatt att utställa
vedett-kedjan, visade sig först ett parti Cossacker och strax derefter
Infanteri, då skottvexlingen började; med Fältvakten drefs Ryssarne
genast tillbaka ur en liten skog, som omgaf gården, der Fältvakten var
placerad.
En half timme sedan jag hade insändt Rapport om Ryssarnes annalkande och
förtrouppens ankomst, anlände General-Adjutanten sjelf till stället, och
nu syntes på fältet en större fiendtlig Colonne anrycka med forcerad
marsch. Jag beordrades, att med Fältvakten uppehålla fiendens
framryckande genom skogen, så länge som möjligt.
Emedlertid hade Brigad-Chefen låtit formera Brigaden på en höjd tvert
öfver vägen. 2:ne 6-pund. kanoner placerades venster om den, midt för en
större öppning i skogen, der vägen från fienden framkom. 2:ne större hus
voro nära våra kanoner som tjenade till ett godt skydd för den egentliga
kanonbetäckningen. Brigadens flyglar stöddes på bägge sidor mot en
ganska tät skog. Fältvakten uppryckte på Brigadens båda flyglar. Först
här blef affairen allvarsam. Fienden syntes åtskilliga gånger ämna
angripa med blanka vapen, men hvilket icke ville lyckas, då Björneborgs
Regemente alltid visade sig färdigt att möta honom på halfva vägen.
Sedan affairen sålunda fortfarit flere timmar, fick Brigaden ordres att
vid Sikajocki genombryta 1:sta Brigaden för att hemta någon hvila och
föda, sedan den hade marscherat 2½ mil och slagits flere timmar, hvilket
sålunda icke var ovälkommet.
Nu striddes å ömse sidor om ån, mest med Artilleri. Mot aftonen hade
fienden tournerat begge våra flyglar. I det Krigsråd som nu hölls, voro
de fleste rösterne för en snar retraite sedan man var öfverflyglad; men
Adlercreutz förklarade, att han ansåg fienden så hafva försvagat sin
centre, att den troligen icke skulle kunna motstå ett hurtigt anfall,
hvarföre han ock genast befallte attaque, som utfördes af 1:sta
Brigaden, hvarvid numera General-Lieutenanten Grefve Björnstjerna och
2:dra Brigad-Adjutanten Carl Ramsay, såsom den dagen tjenstgörande hos
Adlercreutz, särdeles skall hafva utmärkt sig. Utgången af denna attaque
finnes i officiela rapporten derom detaillerad.
Dömme nu läsaren sjelf, af denna obestridligt sanna berättelse om
affairens gång, huruvida någon, och aldraminst bedrifternas åsyna
vittne, som dervid alldeles icke luktade på röken, med skäl kan påstå:
"_Att drabbningen vid Sikajocki ingalunda företogs med vårt
General-Befäls vilja._"
Men följom den ädle Författaren vidare, der han yttrar:
"_Och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga oss
tillbaka._"
_Vi_ voro alldeles icke med här. Kanske att presterskapet hade erhållit
ordres draga sig undan, men att Arméen icke erhöll sådane ordres, synes
af förestående relation.
"_Hindrades sådant af vår stora tross, som var frånspänd och omöjligt nu
i hast kunde fås undan._"
Huru Författaren, som hörde till Savolax-Brigaden och låg bort kring
Tomme, kunde hafva någon slarfva med på den så kallade stora Arméens
tross, efter han kallar den vår, är verkligen förundransvärdt. Men till
Författarens framtida efterrättelse får jag meddela, att då affairen
flyttades till Sikajocki, eller då 2:dra Brigaden genombröt den 1:sta,
var redan trossen ett godt stycke på vägen till Karinkanda och således
icke i vägen för trouppens rörelse. Väl var både Excellensen Grefve
Klingsporrs Högqvarter och trossen blottställde för ett anfall af
fiendens Cavalleri och Jägare, som på isen hade kringgått Arméens högra
flygel; men hvilket hurtigt afslogs af högqvarters-vakten och
tross-betäckningen.
Jag bör högt förklara, att Fältmarskalken m. m. Grefve Klingsporr var en
värd Befälhafvare för Finska Arméen. Hans ålder och således mindre
vigueur, hindrade honom väl att sjelf föra troupperna i elden, som här
alldeles icke var af nöden; men han var af hjerta och själ Konung och
Fädernesland tillgifven. Han bar bekymren för Arméens ära liksom för
dess oumbärliga behofver med all möjlig drift och omtanka, hans
förtroende för den activa General-Adjutanten för Arméen, hans
consequence i beslut, hans värdiga representation vid sammanträffande
med fiendtliga Generaler, hans långa erfarenhet samt djupa
och genomträngande förstånd gjorde honom till en värdig
General-Befälhafvare, utan att likväl kunna vinna nåd inför Bragdernas
åsyna Vittne.
På 36 sidan yttrar Författaren: "_Men Sandels var en ärlig och pålitlig
Befälhafvare, och alla de af Fältmarskalken Grefve Klingsporr och dess
General-Adjutant Adlercreutz åberopade hinder öfvervunnos af en god
vilja._"
Dessa egenskaper saknades således hos Klingsporr och Adlercreutz?
På 37 sidan: "_något större bevis emot Grefve Klingsporr behöfves inte
-- -- Efterverlden må döma om han icke förtjente den stämpel Finska
Arméen gaf honom och som jag i det föregående uttalat._"
Här afbördar Författaren rågan på sin låga skamlöshet. Han vågar här
föra ordet i Finska Arméens namn. Utom 4:de Brigaden var Holm en okänd
person, som smög fram i mörkret. _Jag_ hoppas framtiden må bedöma honom
som den låge belackaren förtjenar.
Jag kan icke tillåta mig tro, att inom 4:de Brigaden en så dålig esprit
ägt rotfäste som Herr Holm vill låta påskina. Det är väl möjligt, att
någon af de yngsta gossarne, som, lika med Herr Holm, ansett sina
bragder mindre tillräckligt af Grefve Klingsporr belönte, yttrat något
missnöje; men inom Finska Arméen hörde jag aldrig något klander emot
Fältmarskalken, hvilket lika mycket hade träffat General Adlercreutz,
och det med all rättvisa, emedan Fältmarskalken, i hvad det militaira
angick, mycket anförtrodde sig till honom. Jag hade likväl många vänner
och relationer i Finska Arméen och var dagligen i beröring med alla
corpser, för att ett sådant missnöje eller klander skulle kunnat
undfalla mig. Jag är också förvissad, att mina gamla Vapenbröder
ingalunda gilla Herr Holms förfarande att i offentligt tryck så nedrigt
angripa Fältmarskalken Grefve Klingsporr och General Adlercreutz.
För inbrottstjufven kan man värna sig med starka lås och bommar, men
emot äreskändaren efter döden kan endast nationens förakt freda.
På Samma sida fortfar Herr Holm vidare:
"_Träffande och sant yttras i en år 1809 författad visa:_"
_Man gick när man borde stå stilla,_
_Man stannade när man bordt gå;_
_Man segrade alltid -- men illa,_
_Ty baklänges gick det ändå._
I afseende å innehållet af första raden, borde man vända sin bitterhet
mot den instruction Konungen under den 4 Februari 1808 låtit utfärda för
General-Befälet i Finland, icke emot detta General-Befäl.
Angående innehållet af andra raden, så har jag redan derom yttrat mina
tankar, att Arméen icke bordt framrycka i landet utan att deraf kunna
vänta någon förut synbar nytta, men väl blottställa den för en påskyndad
upplösning.
Snillets utflykt, i innehållet af de båda sista raderna, bör ej såra
någon, och är ju dessutom en påtaglig sanning, som sjelfva Herr Holm
icke kunnat bestrida, hvilket han eljest så gerna gör.
Men hvarföre segrade Finska Arméen så illa?
Emedan den med hvarje seger försvagades utan att erhålla någon
förstärkning, och att till krigets utförande ingenting var förberedt;
emedan gevär icke kunde erhållas för att beväpna Finska folket, hvarföre
också Fältmarskalken Grefve Klingsporr icke kunde begagna sig af det
tappra folkets erbjudande att deltaga i landets försvar och
återeröfring; hvarföre Fältmarskalken af den kortsynte Författaren så
grymt angripes och nedsmutsas, _såsom icke ägande allvar med landets
återtagande_. Sverige ägde icke en gång tillräckligt gevär för eget
Landtvärn, än mindre för att öfversända till Finland.
På 57 sidan beskylles åter General-Befälet för osann rapport.
Förhållandet var likväl sådant, att första Brigaden verkligen återgick,
ej till Sarvikka, utan till Kuhalampi, der Brigad-Högqvarteret utsattes,
men förstärkningen under Major Tujulins Befäl förlades till Sarvikka och
således var rapporten riktig. Författaren har derföre här ännu äran af
ett ytterligare misstag och oriktig beskyllning emot General-Befälet.
Hans yttrande om det orätta af General-Befälet, som hade utsatt Sarvikka
till posteringsstation, bevisar Författarens obekantskap med en
Posterings-Chefs åliggande att sjelf recognoscera sin local, och att
derom rapportera till högsta Befälhafvaren. Dessutom voro de vägar, som
tournerade Sarvikka, endast gångstigar. Infanteri kan tränga genom
skogar och moras och behöfva således icke en gång gångstigar, också
erhöll Major Tujulin en allvarsam föreställning för sitt återtåg till
Kuhalampi.
På 58 sidan yttras: "_der både Befäl och Soldater_ (vid Savolax
Regemente) _hade den ärelystnaden att alltid vilja anses för ett af de
tappraste Regementer vid Finska Hären_."
Att denna epidemie verkligen starkt graserade inom 4:de Brigaden, så ser
det åtminstone ut på Författarens alla framställningar, men i synnerhet
hos Brigadens _åsyna vittne_. Eljest ägde jag flera bekanta och vänner
vid 4:de Brigaden, högaktade och värderade för deras förtjenster och
verkliga tapperhet, som ingalunda bestod i feta ord. Men dessa märktes
aldrig hafva varit af epidemien angripne.
På samma sida yttras vidare: "_Så snart Grefve Cronstedt återvändt,
öfverenskom Officers-corpsen före afmarschen från stället med handslag:
att vid Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de
än kunde erhålla om återtåg._" I sanning en vacker krigstukt och lydnad!
Det är då besynnerligt, att de icke stå der vid Sarvikka ännu? men
handslag betyda icke alltid mycket.
Vid Lappo-affairen omtalas en C. M. v. Fieandt, som utan ordres -- ja
utan tillstånd, skall hafva med sin Pluton bortgått ur reserven för att
göra underverk, som i alla fall blifvit en följd af hufvudstridens
utgång. -- Om man nu skulle tillåta sig tro allt detta, så var i sanning
disciplinen och krigslydnaden i rätt bedröfligt skick vid denna Brigad.
I öfrigt, men med undantag af Författarens radoterie om manövern och den
falska rapporten, är hans berättelse om Lappo-affairen den närmast med
sanningen öfverensstämmande af alla hans berättelser. -- Men i manövern
ville Herr Holm att Adlercreutz skulle begå samma fel som Ryssarne vid
Sikajocki, och blottställa sig för samma följd.
Men hvad som skulle förmått General Adlercreutz att äfven om denna
affaire afgifva en falsk rapport, såsom Författaren låter påskina eller
åtminstone sätter i fråga, är svårt att begripa.
Att en anförare under striden, som ännu väger oafgjord, skulle bortsända
en half Brigad, för nöjet att få skrifva en osanning, derom lärer
Författaren knappt kunna öfvertyga de enfaldigaste.
Deremot afviker Författarens berättelse i allt för många delar, om
affairen vid Alavo, från rätta förhållandet.
Dertill är också en naturlig orsak, ty stridsfältet var här af
beskaffenhet, att icke kunna öfverskådas af _ögonvittnet_, annorlunda,
än inom skotthåll.
Och jag, som i denna affaire var tämmeligen mycket använd på alla
ställen, men kunde icke någonstädes upptäcka denne för sin oförsynthet
utmärkte man, hvarken hos Grefve Cronstedt, då han blef blesserad, eller
under det han af Archiatern af Bjerkén förbandts på stridsfältet, icke
heller hos Öfverste-Lieutenanten Lode eller hos Major Tavast, sedan de
hade blifvit blesserade. Trossen, hvilken jag icke hade tillfällen
besöka, lärer här, liksom vid de flesta tillfällen, varit den värde
Författarens tillhåll, i fall han ens var med vid Alavo.
Vägen mellan Sarvikka och Alavo går genom en hög och vacker skogstrakt.
Den 16 Augusti, då Troupperne concentrerades för att följande dagen
angripa fienden, inträffade mot aftonen åskväder med störtregn.
Troupperne bivuakerade om natten, som var mörk, uti förenämnde skog.
Kl. emellan 11 och 12 om natten hördes en skottvexling och jag afsändes
för att inhämta underrättelse om anledningen dertill. Min ridt igenom
bivuakerne längs vägen, der manskapet plundrade och rengjorde gevären
samt torkade sina kläder vid eldarne under de höga träden, utgjorde en
så skön anblick, att den hade förtjent en skicklig målares pensel.
Skottvexlingen var föranledd af en fiendtlig recognoscering på våra
förposter, hvilken återvände genast utan att söka repoussera dem.
Den 17 Augusti om morgonen i dagbräckningen sattes Troupperna i rörelse,
icke såsom Herr Holm uppger: "_omkring kl. 12 på dagen_." Det var icke
förenligt med General Adlercreutz's lynne att söla med hvad han hade
beslutit och således skulle ske; men innan han företog något, betänkte
han sig allvarsamt.
Morgonen var klar, vacker och lugn ifrån dagningen, och kunde således
icke _uppklarna_, såsom Författaren anför. Kl. omkring 6 stötte vår
Jägarkedja på fiendtliga vedetterna, icke såsom Herr Holm uppger, _kl. ½
till 2 eft. m._ Om mitt minne icke bedrar mig, anförde nu mera
Öfverste-Lieutenanten G. Brunow vår Jägarkedja och med hans vanliga
continence repousserade fiendtliga fältvakterne ända tills han af
fiendtliga Artilleri-elden möttes.
Jag nödgas erkänna att jag icke under kriget förde några anteckningar,
emedan jag dertill hade föga tid, men tilldragelserna stå ännu så
lifligt för mitt minne, så jag vågar tro, att jag skall göra få misstag,
i hvad jag tillåter mig anföra. Jag kunde då omöjligt föreställa mig,
att 28 år derefter nödgas uppträda på publicitetens stridsbana, att
försvara mina högaktade Förmäns och Anförares ärliga namn och rykten mot
en så kallad Religionens tjenare.
Ibland Herr Holms domslut och större misstag rörande Alavo-affairen är:
att en Bataillon af Savolax Regemente, under Öfverste-Lieutenant Lodes
Befäl, på högra flygeln, skulle afgjort stridens lyckliga utgång, är,
allt för lindrigt sagt, en osanning.
Ryssarnes första ställning var framför kyrkan, med Artilleriet på den
något upphöjda kyrkogården. Högra flygeln, stödd emot ett djupt kärr,
den vänstra mot en liten sjö nedom kyrkan; i denna ställning fortsattes
striden ganska länge, hvarunder Grefve Cronstedt blesserades; men utan
någon för oss synbar orsak, gjorde Ryssarne hastigt en frontförändring
åt höger, betäckte emot vårt Artilleri, genom några små höjder och
brytningar på fältet samt en skogsdunge. Förmodligen skedde denna
rörelse på underrättelsen om Brigaden Gripenbergs anryckande på vägen
från Töijsä i ryggen på Ryska ställningen.
Ryssarnes andra ställning stödde sin högra flygel inpå stranden af
förenämnde sjö med centern och Artilleriet i Hörkeläby och vänstra
flygeln mot skogen späckad af Jägare.
Det var ifrån denna ställning Ryssarne repousserade Carelska Jägarnes
anfall, hvilka understöddes af Öfverste-Lieutenanten Lodes Bataillon,
som med bajonetten återdref Ryssarne, hvilka redan hade framträngt
halfvägs till kyrkan. Här voro Ryssarne ingalunda betäckte af någon tät
skog, som Författaren uppger, men Lodes Bataillon blef under detta
anfall blottställd för fiendtliga carteche-elden från Hörkeläby,
hvarigenom hans förlust blef så betydlig. Af en Bataillon
Österbottningar under Öfverste-Lieutenanten von Otters Befäl,
understöddes Savolax Infanteri-Bataillon, icke af Tavastehus Regemente,
under Wetterhoffs Befäl, såsom Herr Holm behagar att berätta.
Deremot var det Åbo Läns lätta Bataillon, under Öfverste-Lieutenanten
Reutercronas Befäl, som hade ränsat skogen, på Ryssarnes vänstra flygel
och kringgått densamma. Det var då denna Bataillon bröt ur skogen i
fiendens rygg, som Ryssarne i fullt språng drogo sig några 100:de alnar
tillbaka, men gjorde åter stånd vid ändan af slätten.
I fall det någonsin vore tillåtit använda en önskan i en beskrifning:
ack, att vi hade här haft en väl beriden Esqvadron! hvarje Cavallerist
förstår denna önskan.
Svenska centren intog Hörkeläby, der vårt Artilleri nu afbröstade; högra
flygeln upptog slätten mellan Byn och skogen samt Åboläns lätta
Bataillon fortsatte att forcera Ryssarnes vänstra flygel, hvarföre de
också efter en timmas strid i sin sista ställning brådstörtadt anträdde
sitt återtåg på vägen åt Wirdojs.
Det var således det ihärdiga anfallet på vänstra flygeln af Åboläns
lätta Bataillon som afgjorde stridens lyckliga utgång, men ingalunda det
på högra; hvilken flygel för Sjön icke kunde kringgås, icke heller med
fördel angripas i fronten, emedan den var mycket gynnad af localen.
Herr Holm torde nu af denna framställning finna, att det för ett åsyna
vittne icke duger stå vid trossen, der man knappt hör skotten, och
skrifva detailler om förloppet af en strid, efter personers berättelser,
som omöjligt kunnat vara i tillfälle öfverskåda hela stridens gång,
emedan hvar och en af de dugliga äro sysselsatte med egna åligganden och
de odugliga alltid se illa.
Endast Befälhafvaren, hvars pligt är att följa det hela med sin
uppmärksamhet, och hans Adjutanter, om de icke taga misste på Savolax
Jägare och Ryssar, såsom Herr Holm vid Lappo-affairen låter så serdeles
qvickt förmoda, äro äfven de i tillfälle att något när kunna göra reda
för det helas gång.
Emedlertid är väl Herr Holm det första exempel i verlden på en
tjenstförrättande Regements-Prest, som tilltrott sig förmågan och
rättigheten att bedöma både högre och lägre krigares mer eller mindre
förtjenster vid hvarje tillfälle -- ja bättre än den erkände och erfarne
Befälhafvaren. O, Holmiska egenkärlek! du är i sanning lika stor som
oförsynt.
På sidan 61 säger Herr Holm: "_Fiendens styrka vid Alavo var,
inberäknadt Rytteri_ etc." Vid Alavo syntes icke en enda fiendtelig
Cavallerist, Ryttare eller Cossack.
Att Öfverste Palmfeldt endast skall förföljt Ryssarne ¾ mil från Alavo,
är osanning, ty han förföljde dem ända till Wirdojs hvilket Herr Holm
äfven sjelf längre fram berättar; men som jag förut sagt, har denne
Författare ingen reda på sig.
Jag bör också fästa Läsarens uppmärksamhet på inconcequencen af Hr Holms
yttranden och omdömen om Grefve Cronstedt i S:t Michel, vid Läppävirta
och Toivola, samt efter Grefvens nu erhållne blessure vid Alavo och hans
aflägsnande från Brigaden. -- Herr Holm har på det sednare stället velat
göra bot för sina synder och erkänna sanningen, samt utfärdar derföre
ett sanningsfullt, rättvist och vackert Prestbevis för den sårade
Grefven.
Jag hade visserligen med min uppmärksamhet ämnat följa denna slingrande
och lömska Författare till Finska Campagnens slut, men intet menskligt
tålamod kan dermed uthärda. Jag tror mig nu också redan hafva
tillräckligt ådagalagdt halten och värdet af Herr Holms anteckningar och
tillåter mig endast en observation till, som fullkomligt skall
ådagalägga denna Författarens nära frändskap med den vidt bekante
Münchhausen.
Öfverallt yttrar Herr Holm sig, som om han varit närvarande vid
tilldragelserne med Dunker och Malm, med Grefve Sandels och 4:de
Brigaden på samma gång. Läsaren behagar erinra sig, att han i början af
skriften uppger sig hafva varit åsyna vittne till alla Savolax-Brigadens
bragder. Till slut afger han en förtekning på dessa bragder, 42 till
antalet, hvaraf han bevisligen icke varit närvarande vid hälften.
Mina anmärkningar och upplysningar skola visserligen icke komma
Författaren anonyma tillhanda: huruvida han vill och för sig anser
nyttigt att begagna dem vid den nya blifvande upplagan, som han ämnar
låta utgå öfver land och riken, beror på hans egen rådighet.
Men I, unge medborgare! låten edra omdömen icke förvillas af denna
smädefulla Författares anda. Hela hans skrift innehåller knappt någon
enda sida utan osanning eller misstag som liknar den -- utan oriktiga
grundsatser och falska omdömen.
Finska Arméens så väl högre och lägre Befäl, som troupper, gjorde
visserligen inga underverk -- ingenting mer, än hvad hvar och en del af
Svenska Arméen skulle gjort i samma omständigheter. Den uppbjöd hela sin
förmåga att uppfylla krigarens pligter. Låten qvarlefvorne af denna
Armée sluta sin bana i den sköna öfvertygelsen, det I erkännen deras
redliga bemödanden, att uppfylla dessa svåra pligter. Det är den enda
belöning I kunnen gifva och vi få. Ädlare och större män skola derefter
bland Eder framstå att belöna Eder rättsinnighet. -- Hvad förtroenden
kunnen I väl fästa vid en Prests radoterier, som vågat framställa den
frågan: _hvem hade kunnat klandra Finska hären om den förlorat modet,
ledsnat_, _och återvändt till sin hemvist_?
Tillägg.
Just som jag hade slutat förestående Anmärkningar och Upplysningar öfver
Herr Holms vackra Historia om Finska kriget 1808 och 1809, ankommo
Tidningarne, och i det Fjerde Aftonbladet för den 29:de Juni, under
Rubrik: De nyaste Utflykterna af Ultra Fanatismen, får man läsa ett
utdrag af Samlaren, som i anledning af den recension Dagligt Allehanda
skall innehålla öfver Herr Holms Anteckningar, uppmanar hvarje
Fäderneslandets vän att läsa dem, hvarigenom Samlaren hoppas att hatet
än mera må upplåga mot hvarje förrädare.
Deraf ser man smädelsens lätta framgång i våra dagar, och huru skadligt
det vore i historiskt hänseende, att Herr Holms Skrift utan
tillrättavisning finge gå framtiden till möte.
Då det sålunda redan lyckats Herr Holm, genom Daglig Allehandas och
Samlarens biträde, att uppföra Hans Excellence Fältmarskalken m. m.
Grefve Klingsporrs och Hans Excellence m. m. Grefve Adlercreutz's namn
på Svenska publicitetens chavott, såsom sitt fäderneslands förrädare;
hvad kan man då icke vänta af framtiden? Månne icke då hvarenda Svensk
skall bli Landsförrädare? O tempora! O mores!
Tiden har ock sedermera utvecklat, huru mycket bättre allting gick för
Finska Arméen, sedan den förrädiske Klingsporr och dito Adlercreutz
aflägsnade sig derifrån. Sedan framkommo de rätta stor- och underverken:
Capitulationen i Kaliks, Förrådernas bortgifvande ända till Umeå,
Arméens modlöshet, dess ledsnad, dess återvändande till sina hemvist,
som Författaren Holm påstår, icke bör förundra någon.
Månne allt detta skulle hafva inträffat, om den förrädiske Klingsporr
och Adlercreutz ännu hade stått i spetsen för Finska hären? Hvad menen
I, gamle Vapenbröder, qvarlefvor af den Finska hären, som ännu lefva i
Sverige?
O mitt Fädernesland! Måtte Du alltid till Ditt försvar finna endast
sådane Förrädare, som Klingsporr och Adlercreutz!
Förgäfves må Författaren Holm uttömma all sin smädelse på de dödas mull;
man hoppas likväl att den icke skall finna rotfäste i nationens
öfvertygelse, utan mötas af hvarje rättsinnigs förakt och afsky; på ena
sidan för sitt plumpa skryt, på andra för sina fräcka osanningar, lögn-
och smädefulla framställningar mot nästan alla Arméens högre
Befälhafvare.
Noteringar:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):