En blekt klarblå vinterhimmel tittade in genom ateljéfönstret.
Thyra Börjesson stod framför sitt staffli och målade, men det var ingen
fart i arbetet. Hennes tankar voro långt borta och hon lyssnade spänt
varje gång det hördes buller eller steg i trappuppgången.
Trött och utpinad kastade hon slutligen penslarna ifrån sig. Klockan led
mot två.
Mekaniskt makade hon ihop de kolnande resterna av den vanvårdade brasan,
slängde sig missmodig i en stol och försökte läsa. Blicken gled
förstrött upp och ned efter tidningens spalter. Medan hon läste tänkte
hon oupphörligt samma tanke. Hon undrade om fru von Heineman blivit ond
över brevet hon fått. Hon lät tidningen sjunka.
Om hon blott kunnat fullständigt erinra sig ordalagen! Men det var
omöjligt, hur mycket hon än bemödade sig.
Å, det var ett elände detta, att hon aldrig kunde lära sig vänta tills
sinnet blivit nyktert! Hon var en impulsernas slav. Allting skulle ske
ögonblickligt och genast, utan uppskov ...
Plötsligt hördes steg i trappan. Det lät osäkert och tveksamt, då de
stannade utanför. Thyra kastade tidningen ifrån sig, smög sig tyst bort
till dörren och öppnade den i samma ögonblick det knackade.
En halvvuxen flicka såg skrämt överraskad på henne.
— Det är — det är blommor till fröken Börjesson, sade hon stammande och
såg frågande på Thyra.
Med fumliga, frusna fingrar började hon lösa upp läderremmen kring
träasken, som hon ställt ifrån sig på golvet.
Thyra stod otåligt och såg på henne. Hon tog nervöst upp portmonnän och
letade fram en tjugufemöring:
— Se där, sade hon kort.
Så tog hon brådskande buketten från den ödmjukt knixande flickan. Med en
flyktig avskedsnick stängde hon dörren.
Långsamt, litet darrande på handen vecklade hon av silkespapperet.
Hennes ansikte lyste upp i plötslig glädje: rosor — blodröda rosor denna
årsens tid! Hon kysste dem en och en och smekte lätt med pekfingret över
de sammetslena ytterbladen. Tveksamt dröjande löste hon det lilla vita
kuvertet från basttråden. Hennes hjärta klappade hårt, då hon öppnade
det och började läsa:
”Hur skulle jag kunna tacka dig nog för ditt fina, varma brev! All
världens rikedom, all världens fattigdom bor i din själ. Därför håller
jag väl så mycket av dig ... Men du är ju en stilist av rang. Varför
skriver du ej mera? Jag kommer upp till dig i afton. Jag längtar ... Din
Viveka H.”
Thyra Börjesson stod orörligt stilla och stirrade på de sirligt skrivna
raderna. Inom sig kände hon en svidande smärta. Hon hade skrivit med
sitt rödaste hjärteblod och så detta: ”du är ju en stilist av rang”.
Trodde då Viveka Heineman, att det inte fanns något bakom, att det
alltsammans ingenting annat var än fagra, tomma ord!
Kring Thyra Börjessons mun kom ett hårt, halvt föraktligt uttryck. Gång
på gång ögnade hon igenom biljetten. Med en häftig rörelse av ovilja
slängde hon den plötsligt utåt bordet.
”All världens fattigdom, all världens rikedom bor i din själ” ... Vad
var väl det annat än fraser och stilistik. Fanns det någon mening i
slikt, var i alla händelser hon oförmögen att fatta den ...
I alla fall, det var bara ”fåfänglighet och farande efter vind”, när man
inbillade sig, att man förstod och var förstådd. Det märkte man bäst,
när man hörde en annan människa tala sitt innersta väsens känslor och
tankar. Ens egna tankar löpte andra vägar, ens eget hjärta klappade i
annan rytm ... Ja, hur gick det en väl, om man någon gång ett upprört
ögonblick klädde sig andeligen naken och visade sig sådan man verkligen
var? Man fick cyniska småleenden, fick skygga, osäkra ögonkast eller
blickar, ur vilka fariséens skenhelighet talade sitt: ”Jag tackar dig,
Gud.” I bästa fall möttes man av denna överseende, välmenande
kälkborgerlighet, som sved som salt i sår. Aldrig fick man det ord, man
behövde. Alltid var man ensam, fast man ljög för sig själv och fasade
att erkänna det, då blodet flöt lugnt i ådrorna och allt gick sin jämna
lunk. Men modet att uthärda livet sveke väl, om man gjorde annorlunda
... ”En underlig och usel ting är detta livet” ... En underlig tingest
var människan. Hur bittra erfarenheter hon än gjorde, innerst inne var
hon alltid ungefär densamma som förr. När ovädersskuren väl var över,
reste samma dåraktiga förhoppningar sina huvuden, samma skimrande
illusioner lyste och lockade på nytt ...
Thyra Börjesson gick långsamt bort till bordet och tog upp fru von
Heinemans biljett. Hon vägde den tankfullt i sin hand.
Skulle hon verkligen kunna göra något för Viveka Heineman? Skulle hon
lyckas så pass förstå en annan själs tankar och känslor, att hon kunde
bli den goda impuls, hon hoppats bli? Skulle hon ha själ och förstående
och hjärta nog att inte ta med hårda händer på det, som var sårt och
ömt? Och slutligen — var det ett verkligt, levande intresse att hjälpa
en annan, som satt pennan i hennes hand? Var det inte fastmer ömhet om
sig själv, hoppet om att kunna på så sätt köpa sig fri från synd och
samvetskval?
Hon gick av och an i rummet några slag, som hon brukade, då hon var
upprörd. Hon ryste. Hon vågade icke tänka.
Så tog hon varsamt fru von Heinemans biljett och låste in den i den
gamla björksekretärens hemliga fack.
* * * * *
Nästan varje eftermiddag, då den bleka, korta vinterdagen dalat, kom fru
von Heineman och ”höll skymning” framför brasan på Thyra Börjessons
ateljé. Hon satt alltid nedsjunken i samma bekväma stol med en kudde
bakom nacken och händerna slappt hängande ned över armstöden. Då och då
lyfte hon med en loj rörelse sin juvelgnistrande hand och drog ett par
djupa bloss ur cigarretten, så att elden sprang som en röd orm i
papperet. Med tankfull min följde hon de blåa rökvirvlarnas färd.
Det var som ett helt drama att se dem svinga upp i luften i stolt
frihet, som yvdes de över egen kraft, se dem plötsligt stanna,
villrådigt börja vackla hit och dit, som om de togo spjärn och sökte
värja sig mot en frestares anlopp, tills de med ens gripna av vild,
oemotståndlig yra, uppgåvo all strid och störtade fram mot fördärvet och
läto sig slukas upp av kakelugnens glödande gap ...
På en pall vid fru von Heinemans fötter satt Thyra Börjesson med
händerna knäppta kring knäna. Ingen av dem talade ett ord, så länge
brasan brann klart. När glöden började falna och mörkret tätnade i
rummet, var det vanligen Thyra Börjesson, som bröt tystnaden.
Det var nästan alltid om detsamma hon frågade och talade, saker, som hon
kände så väl genom föregående samtal. Men det var, som om hon aldrig
kunde få nog klarhet, aldrig höra nog samma utläggningar.
Fru von Heineman svarade enstavigt och förstrött, tills hon slutligen
gled in i samma stämning, som hon, som frågade.
Temat, hur fru von Heineman i sin ungdoms renhet tänkt och känt och
levat och hoppats, var ständigt detsamma, men en och annan gång blevo
variationerna fylligare och rikare. Med halvslutna ögon och ett svagt
leende kring den skälvande barnamunnen lyssnade Thyra Börjesson till den
mjuka röstens höjningar och sänkningar och oväntade modulationer, på en
gång sövande och tjusande.
Då och då kastade hon in en fråga eller anmärkning, men för det mesta
satt hon tyst, tills fru von Heineman slutat tala. Då grep hon ibland
hennes hand och tryckte den hårt.
— Tänk, sade hon med ett underligt exalterat tonfall, tänk, när du en
gång vunnit dig själv tillbaka! Vad jag då skall känna mig lycklig och
stolt!
Då suckade fru von Heineman utan att svara. Men en gång reste hon sig
med ett ryck ur stolen och sade nästan bryskt:
— Jag lär mig visst aldrig att riktigt förstå dig. Du är en sådan
underlig blandning av sunt förnuft och känslosamhet, självkännedom och
självbedrägeri ...
* * * * *
Småningom kom det mera ro och jämvikt över Thyra Börjessons själ. Hon
vande sig vid sin olycka som man slutligen vänjer sig vid allt, man icke
kan undslippa. Och hon kände icke längre samma fasans förtvivlan över
att hon icke var en i yttre måtto oförvitlig människa.
Då hon oväntat blev erbjuden få ett par tavlor med på en tillärnad
konstutställning fram på våren, kände hon energi och arbetslust vakna på
nytt inom sig. I timtal kunde hon stå framför sitt staffli helt uppe i
arbetet, tills hon plötsligt märkte tystnaden omkring sig och att den
blivit lurande och skrämmande djup.
Med ens kunde då det framfarna stå fram för hennes erinring, och den
gamla ångesten föll över hennes själ. Då försökte hon att köpa sig ro
och tröst och glömska med att inom sig upprepa fru von Heinemans ord:
”för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig”.
De orden smekte hennes öra som en ljuvlig melodi. Hennes hjärta blev
åter brinnande i henne och fick nytt mod och hopp. Hon lovade sin Gud
och sig själv, att hon skulle lyckas. På intet, intet annat ville hon
tänka ...
Men allt som veckorna svunno, började de magiska orden förlora i kraft.
De förmådde inte längre elda och inspirera som förr. Från djupet av
hennes själ stego allt oftare andra ord upp i hennes minne, ord, som
alltmera miste sin skrämmande, syndiga natur och till sist fingo
tillbaka samma tjusande heta, lockande tonfall, som de hade den där
underliga natten. Allt det, som de gångna veckorna gjort drömlikt och
overkligt, begynte åter få över sig livets färg och verklighet ...
Stundom, då hon i skymningen satt på pallen vid fru von Heinemans fötter
och kände hennes hand med en liksom frågande smekning glida över sitt
hår, kunde plötsligt det, som hon våndats och gråtit över, bli något
ljuvligt lockande. Hon kände med skräck, hur det, hon velat strida och
kämpa för, blev allt betydelselösare och mindre. Då vågade hon icke
längre möta de strålande ögon, som sågo på henne forskande, glittrande
av eldsljus.
Men inom henne började det plötsligt fråga, vad glädje och gagn hon hade
av att övervinna sig själv. De flesta andra följde sina sinnens bud,
varför skulle hon plågas och strida och inbilla sig själv och andra, att
man därigenom bleve bättre och lyckligare. Hon stred och kämpade, men
varje ny dag hade blott dubbelt tyngre plåga att bjuda ... Och
samvetskvalen? — Voro de väl annat än en produkt av de rådande
sedlighetsbegreppen — sedlighetsbegreppen, som människorna själva
skapade åt sig och som växlade genom tiderna? Ty det var sant: moralen
var icke helt densamma i dag som i går. I de starkas händer formades den
ideligen om på nytt ...
En afton, då mörkret låg sammetstungt över ateljéen och en ensam glöd
lyste fram under falaskan med ett slocknande ögas outgrundliga blick,
drev blodets vågor henne dit, där ingen återvändo mer finns. Allt inom
henne önskade och ville blott ett. Gränserna mellan gott och ont flöto
samman och plånades ut. Så lyfte hon lustans bägare och drack på nytt
dess röda, glödande vin ...
* * * * *
För Thyra Börjesson blev det underligt brokiga dagar pendlande mellan
vilt trots och bottenlös, förkrossande sorg.
Glömma är icke lätt, tankarnas gång svår att styra. Det dagens buller
sövde, det väckte stundom nattens ro. Aldrig fann hon varaktig fred för
sitt samvetes gnagande, brännande ve. Då hon minst anade det, slog det
på nytt sin vassa klo i hennes ångestskälvande hjärta och skrämde upp
henne ur en orolig, drömfylld sömn. Som en mask vred hon sig på sitt
läger och stönade fram böner om förskoning till den Gud, hon knappast
mera torde nalkas. Då kunde det plötsligt åter draga in hoppfullt lugn
och frid i hennes själ. Med ögonen tunga av tårar och ett vemodigt sjukt
leende kring de darrande läpparna såg hon i tankarna på sig själv och
sin egen ynkedom. Kanske skulle hon ändå, trots allt, bli verktyget till
en annan människas upprättelse ... Ensam kunde hon intet vinna, det
visste hon nu. Men hon kunde kämpa tillsammans med Viveka Heineman för
det, som var rätt och gott, nu då hon åter kunde se de skarpa gränserna
... Till sist skulle de nå fram.
Hon var glad, att Lisa Ljungh var så upptagen av sin läsning. Hur skulle
hon väl eljest förmått dölja sitt sinnesuppror.
Nu när Lisa någon gång en kort förmiddagsstund kom farande in i ateljéen
som ett aprilväder och försvann lika hastigt, var det ju ej så svårt.
En dag framemot jul satt Viveka von Heineman som vanligt och stirrade
tyst in i elden efter den blåa cigarrettröken. Så sade hon plötsligt
oförberett:
— I morgon kommer min vän tillbaka från sin resa.
Thyra svarade icke. Fru von Heineman såg uppmärksamt på henne från
sidan. Så kastade hon cigarrettstumpen med en otålig rörelse in i ugnen.
Hon satt tyst en stund och suckade tungt.
— Så blir det slut på denna härliga tid, sade hon lågt, en smula
sentimentalt.
Thyra for upp.
— Slut, sade hon häftigt, vad menar du?
Fru von Heineman svarade icke genast. Hon tog Thyras huvud mellan sina
båda händer och böjde det bakåt, så att hon kunde se in i hennes ögon.
— Jag menar, vad jag säger, sade hon i en underligt eftertrycklig ton.
— Menar du, att vi aldrig mer skulle råkas, frågade Thyra kvävt.
Fru von Heineman dröjde med svaret.
— Kanske kan jag komma någon gång ... Men jag kan intet lova.
Thyra Börjesson slog händerna för ansiktet.
— Lilla barn, förstår du inte detta själv, sade fru von Heineman
vädjande. Inte kunde du väl tänka dig, att min vän skulle tåla ... tåla
att jag nästan varje kväll sällskapar med en annan ... Hon vill ha mig
ensam, ser du ... Och det vore ju också orätt av mig, hon log litet
generat, om jag för dig ... för andra glömde min kära, gamla vän, som
gjort så mycket för mig ... tycker du inte detta själv?
Thyra rörde sig icke.
— Kan inte detta, att du vet att jag håller av dig, vara dig nog, sporde
fru von Heineman i den mjuka, ömma ton, hon stundom anslog. För mig är
vissheten om att du är min en lycka så stor, att jag glatt kan försaka
både att träffa och se dig ... Och vi har ju alltid hoppet. Vi kan ju
oförmodat stöta tillsammans ensamma i ett gathörn, du och jag ...
Thyra reste sig häftigt. Hennes ögon blixtrade svarta i halvmörkret.
— Men när du visste detta, sade hon flämtande, varför lockade du mig då
in i ... i fördärv och elände! Var det bara av nyck och tidsfördriv, du
gjort mig allt detta? Varför skulle inte din vän kunna tåla, att jag får
träffa dig?
Fru von Heineman såg en lång stund tigande på Thyra. Hon log emot henne.
— Du är söt, när du är så här, sade hon mjukt, men nu skall vi inte
bråka. Sätt dig, så får vi talas vid!
Thyra lydde utan ett ord. Fru von Heinemans röst blev plötsligt sträv
och kall.
— Du talar om, att jag lockat dig in i fördärv och elände. Det är fraser
och tomma ord. När två människor, så beskaffade som du och jag, mötas,
så måste resultatet med naturnödvändighet bli, som det nu blivit ... Det
är nonsens att tala om, att den ena lockar och den andra blir lockad ...
Lockar kanske havet bäckar och åar? Söker de sig inte dit alla ändå? ...
Och när man drages till en människa så, som jag till dig och du till
mig, inte tänker man då på dagar, som är avlägsna, även om man vet, att
de en gång skall komma ...
— Jag trodde ju, att Gud menade, att jag skulle bli en impuls till
räddning för dig ur detta ... ur detta rysliga, bröt Thyra klagande ut,
att vi skulle kämpa tillsammans för det, som är gott och rätt ... kämpa
oss ut ur all uselhet och smuts ... Men nu ... får jag inte träffa dig
mer, hur skall vi väl då kunna hjälpa varandra?
Fru von Heineman skrattade hårt:
— Låt bli det där skenheliga pratet! Inte vill du väl, att jag _efter
detta_ skall ta sådant pjoller för gott. Sannerligen jag förstår dig ...
Först jag såg dig trodde jag, att du hörde till dessa enkla, storstilade
människor, som jag alltid satt så högt ... men förlåt mig min
uppriktighet, du har ingen karaktär ... eller åtminstone en dålig sådan:
Ena minuten talas det hycklande om ånger och samvetskval, andra minuten
hör du inte på mig, då jag med tanke på ”dina lidanden” vill hejda och
varna dig ... Då säger du dig vara på andra sidan kälkborgarmoralens
gott och ont. Nästa stund är jämmern i full gång igen och talet om ”Gud”
och ”Gudsmening” och allt det där ... Vad skall jag väl tänka om sådant,
säg själv!
Thyra gömde ansiktet i händerna. En stönande suck bröt sig fram ur
hennes bröst. Så blev det dödstyst i rummet.
Fru von Heineman stod där villrådig. Hon visste inte hur hon skulle få
ett slut på den obehagliga scenen. Slutligen lade hon sin hand på Thyras
axel.
Thyra Börjesson ryckte till och tog famlande efter fru von Heinemans
hand och strök den liksom avbedjande mot sin kind.
— Ja, ja, sade hon kvävt, det är bäst som sker, du har rätt i allt, det
är sant allt du säger. Jag är en dålig, karaktärslös människa, en usel
slav som lyder blodets röst framför Guds ... Så har det blivit bara
tomma ord och fåfänglighet alla mina goda föresatser ... intet, intet
har jag förmått, jag har bara sjunkit och sjunkit ... vi ha båda dragits
nedåt i stället för uppåt ...
Hon släppte fru von Heinemans hand. Som i häftig ruelse vaggade hon av
och an med kroppen. Så kastade hon sig plötsligt ned framför fru von
Heinemans fötter och slog armarna om hennes knän. Hon började tala i
samma underligt frånvarande, låga, enträget bedjande röst, som fru von
Heineman hört en gång förr:
— Du — du är så mycket starkare och bättre än jag, din vilja är friare
än min ... o, du får inte gå under, dig skall Gud hjälpa på den rätta
vägen, bara du själv vill ... dig skall han inte låta komma på skam, som
han gjort med mig ... Ack Viveka, giv mig samvetsro, giv mig mod att
leva ... du ensamt kan det ... o, lova mig, att du vill försöka bli en
annan, bättre människa ... en människa som Gud kan älska ... nu skall ju
inte längre jag dra dig ner i dyn ... i mitt hjärta skall jag bedja för
dig ständigt, ständigt ...
Fru von Heineman fick tårar i ögonen. Hon kände sig beklämd och gripen.
Hon böjde sig ner och lyfte upp Thyra Börjesson från hennes knäböjande
ställning.
— Du lilla svaga käril, sade hon vekt. Du har världens rikedom och
fattigdom i din själ. Inte vet jag, om jag förmår, men jag lovar dig
försöka bli sådan, att du skall slippa gråta för min skull.