Ruff rusade ursinnigt skällande genom trädgården hack i häl efter en
svartfläckig, främmande katt, som med värdiga steg, intet ont anande,
kommit framsmygande vid verandahörnet och nu med knapp nöd hann rädda
sig upp i den stora kastanjen nere vid bersån. Där kröp den ihop på en
trädgren och följde med ondskefullt gnistrande ögon och skrämda
huvudrörelser förföljaren, som under höga hopp och fruktansvärda skall
ideligen rusade runt trädet.
Thyra Börjesson hörde oväsendet som om det varit milsvitt avlägset, men
småningom nalkades det mer och mer. Plötsligt märkte hon, att det kom
från trädgården utanför. Hon kände igen Ruffs djupa gluff, som
momentant, då besvikelsen att ha gått miste om ett åtrått byte kändes
smärtsammare, slog över och liksom stockade sig i halsen.
Thyra sträckte på sig. Å, vad hon kände sig trött och förbi! Det värkte
i varenda lem ... Hon kom plötsligt att tänka på sin mor. Hade hon hört
henne jämra så, som hon nu jämrade i sina tankar, skulle hon genast ha
sagt: ”Tacka Gud, att du _kan_ få sova och vila dig, då du är trött. Det
finns många, som måste arbeta tungt, fast lemmarna värka” ... Ja, visst
var det sant och rätt. Och hon hade det ju bättre än många andra ...
kanske de flesta andra. Hon kunde ju leva utan bekymmer för sin utkomst
hela livet igenom, om så vore. Ensam var hon, förstås, och släkten var
inte mycket att bygga på, om hon också inte kunde säga att den var värst
... Ja, hon hade sannerligen mycket att vara glad och tacksam för, fast
hon glömde det ofta, ofta. Men ibland orkade man varken med att vara
moralisk eller tacksam. Det gick helt enkelt icke, trots god vilja ...
Om den dumma hunden äntligen ville sluta upp med sitt tjut! Det var
naturligtvis en katt eller ekorre, som den stormskällde på nu igen ...
nej, en katt var det. Ljudet kom hela tiden från samma håll ... Det var
då besynnerligt att ingen människa kunde ropa på det dumma djuret och få
det att tiga!
Thyra sträckte vresigt ut handen, trevade på bordet, tills hon fick fatt
i klockan, öppnade litet på högra ögat och såg på urtavlan. Man skulle
akta sig att komma ur sömnen. Men det var alltid intressant att veta vad
klockan var slagen ...
Det dröjde litet, innan hon kunde uppfatta hur visarna stodo. Då öppnade
hon plötsligt bägge ögonen, och satte sig häftigt upp: så gräsligt sent
det var! Hon skulle nätt och jämt hinna bli färdig till frukosten.
Men i nästa ögonblick lade hon sig lugnt tillbaka på kudden. Nattens
feberheta fantasier runno henne svagt i minnet. Men småningom steg varje
enskildhet fram för hennes erinring. Och hon hade inte glömt att hon
lovat sig själv, att för framtiden undvika fru von Heineman så mycket
som möjligt. Det löftet ville hon oryggligt hålla ...
Nå, det var ju ingen brådska med frukosten. Det var tvärtom bra, om hon
komme sent. Då hade alla ätit och hon kunde på ett naturligt sätt
undvika fru von Heineman ... Till middagen kunde hon göra på samma sätt.
Det fanns så många, som inte voro punktliga vid måltiderna bara av
hänsynslöshet och slarv. Men när man hade sina allvarliga skäl som hon
... Det _kunde_ ju, förstås, även de andra ha. Man kunde aldrig veta,
men hon trodde det nu alldeles inte ...
Efter en stund steg hon upp och klädde sig långsamt. I en viss spänning
begav hon sig till matsalen och öppnade dörren. Det klack till i henne,
och hon hade helst velat vända om, men det gick ju dess värre inte an:
Fru von Heineman satt ensam vid sitt bord och mitt emot vid fönstret ett
par bleka lärarinnor, som talade lågmält, nästan viskande med varandra.
Thyra hälsade stelt och gick långsamt bort och satte sig vid samma bord,
där lärarinnorna sutto. Hon kände att de sände henne undrande blickar
tvärs över bordet, men hon satt tyst med nedslagna ögon och låtsade
ingenting märka. Litet darrande på handen slog hon hål på sitt ägg. Hon
väntade varje ögonblick, att fru von Heineman skulle komma bort till
henne. Men hon rörde sig icke.
Fröken Pampe kom in om en stund och frågade deltagande efter Thyras
befinnande. Något högre och tydligare än som behövdes svarade Thyra, att
värken var borta och att hon nu endast kände sig trött och tung i
huvudet. Medan fröken Pampe vitt och brett ordade om det vackra vädret,
kastade Thyra en förstulen blick på fru von Heineman. Hon satt med
slutna ögon. Kring hennes fylliga läppar spelade det sällsamma leendet,
som i detta ögonblick föreföll Thyra att ha en anstrykning av
segervisshet.
Samma underliga känsla av beklämmande motvilja kom över Thyra, som då
hon första gången såg fru von Heineman. Hon kunde knappast svälja maten
och hon svarade fröken Pampe på måfå. Lärarinnorna stego plötsligt upp
och avlägsnade sig med en förvånad blick och en stel nackböjning för de
närvarande. I samma ögonblick öppnades dörren till köket och en av
jungfrurna ropade på fröken Pampe.
Thyra blev ensam med fru von Heineman. Hon åt med nervös brådska och
vågade icke se upp. Hjärtat bultade så våldsamt, att hon kände ådrorna
svälla på hals och tinningar.
Rasslande av siden kom fru von Heineman långsamt över golvet bort till
fönstret där Thyra satt. Hon ställde sig mitt emot henne med armarna på
en stolsrygg.
— Har ni tänkt på mig något sen vi skildes i går kväll, frågade hon
slutligen efter en lång paus. Hennes röst var mjukare än vanligt, nästan
öm.
Av allt på jorden hade Thyra minst väntat detta. Hon kände att hon blev
blek av sinnesrörelse. Fru von Heineman var således inte ond, tvärtom.
Vad kunde nu detta betyda?
Thyra svarade icke. Då upprepade fru von Heineman sin fråga, lågt,
nästan viskande. Thyra samlade allt sitt mod, slog upp ögonen och såg
styvt och stadigt på fru von Heineman:
— Åjo, svarade hon torrt. Jag kan nästan säga som Pilati hustru: jag har
lidit mycket i drömmen i natt.
Fru von Heineman sade ingenting. Hon slöt ögonen och log strålande
lyckligt.
Thyra kände sig plötsligt ursinnigt ond. Utan ett ord vidare reste hon
sig bryskt och gick mot dörren.
— Vänta då, vänta då, hörde hon fru von Heinemans röst efter sig. Ni är
ju oförlåtligt barnslig — fast, tillade hon högre, det gör er ju bara
ännu mera tilldragande i mina ögon.
Men Thyra lät sig icke hejdas. Hon skyndade in i sitt rum, tog första
bästa bok och styrde med hastiga steg bort mot skogen. Hon gick länge
därute, ett rov för stridande tankar. Hon kände sig ond, förolämpad och
— hon ville knappt tillstå det för sig själv — en liten, liten smula
smickrad av fru von Heinemans sätt och ord. Det var något så underligt
mystiskt och äventyrligt över alltsammans, som satte fantasien i rörelse
...
Kanske var det i alla fall intet ont med henne, och hon själv barnslig
och dum som fru von Heineman antytt.
Slutligen satte hon sig på en kullfallen fura och försökte läsa. Det var
bästa sättet att komma från sig själv och alla dumma funderingar. Men
hon läste endast med ögonen. Tankarna vandrade oupphörligt sina egna
vägar. Hon vände blad efter blad, men innehållet förblev henne
fullständigt främmande. Långa stunder satt hon och stirrade rakt framför
sig i djupa tankar. Äntligen reste hon sig upp. Hon ville söka upp Lisa
och tala om allt för henne. Allt? Egentligen hade hon ju intet att
berätta. Men ändå ... Hon hade aldrig förr upplevat något sådant. Det
var ju skäl nog. Och hon kunde inte låta bli att i sina tankar syssla
med allt som angick förhållandet till fru von Heineman ... Det talades
ibland om att den och den velat skriva sig fri från en sak, som tyngt.
Men man kunde nog lika bra tala sig fri, om man hade en förtrogen och
ärlig vän att lätta sitt hjärta för. Då leddes tankarna åter in på
naturliga banor ...
Var det inte Rydberg som sagt någonstädes: ”din sorg är din och du bör
bära henne” ... Nå, det passade ju inte riktigt in på detta. Men i alla
fall! Det var bra underliga ord. En sorg förblev ju i viss mening alltid
ens egen, om man så anförtrodde den åt aldrig så många. Andra människor
kunde aldrig övertaga den, aldrig verkligt tyngas av den. Den, som
drabbats av den, fick nog bära den själv genom livet ... Men om det nu
kunde vara en lisa att lägga den fram inför andra, varför skulle man då
inte göra det? Ytterst voro ju ända alla människor till för att hjälpa
varandra ...
Omedvetet hade hon saktat farten. Hon gick med sänkt huvud, helt fången
i sina funderingar.
Vid en krökning av stigen stod hon plötsligt ansikte mot ansikte med fru
von Heineman. Hon tog oreflekterat ett steg åt sidan, men i nästa
ögonblick tvärstannade hon.
Fru von Heineman stod småleende och såg på henne.
— Ni dumma barn, sade hon slutligen, varför flyr ni den, som ni håller
så mycket av?
Thyra Börjessons ansikte fick ett uttryck av så oförställd häpnad, att
fru von Heineman brast ut i ett klingande, glatt skratt.
— Ja, se ni gärna så där stort och förvånat och förolämpat på mig, det
hjälper er ej. Förstår ni er inte själv så gör jag det.
Fru von Heineman sträckte ut sin hand emot Thyra:
— Kom med mig nu, så får vi prata!
Thyra gjorde en avvärjande rörelse.
— Nå, som ni vill då, sade fru von Heineman road, det går lika bra här.
Hon ställde fällstolen på stigen och satte sig lugnt avvaktande. Hennes
sätt och minspel retade Thyra oerhört. Hon böjde stramt på huvudet och
ämnade gå förbi.
— Inga högmodiga later nu, sade fru von Heineman halvt allvarligt, halvt
skämtsamt. Om ni inbillar er, att ni inte kan med mig, så säg då
åtminstone, vad det är, som misshagar er.
Thyra stod där och fick inte fram ett ord. Hon kände sig skamsen och
olycklig. Hon ville knappast erkänna det för sig själv, men hon visste
icke riktigt, vad hon hade emot fru von Heineman. Åtminstone kunde hon
icke säga det med klara ord. Hon hade aldrig ordentligt gjort sig reda
för saken. Det hade stannat vid oklara, vaga förnimmelser inom henne.
Hon sänkte blicken och teg.
Fru von Heineman brast på nytt ut i ett klingande friskt skratt. Thyra
fick göra våld på sig för att icke stämma in. Det lät så smittande
glatt.
— Ja, där ser ni ju själv, sade fru von Heineman. Ni har ingenting alls
emot mig — om ni nu tycker bättre om, att jag uttrycker mig negativt.
— Jo, jag har mycket emot er, skyndade Thyra att invända. Jag tycker ...
jag tror ...
Hon tvärtystnade skamsen. Hon tyckte själv, att hon lät som en tolvårs
flicka.
— Nå, ut med språket då, sade fru von Heineman godmodigt.
Thyra betänkte sig ett ögonblick:
— Jag tror, sade hon långsamt, att ni har hypnotiserat mig. Men jag tål
inte sådant — hennes ton blev plötsligt häftig — jag vill vara en fri
människa, inte mot min vilja tvingas in under andras inflytande.
Fru von Heineman blev med ens allvarlig.
— Och om jag nu verkligen hypnotiserat er, vad skada kunde ni väl ha av
det, frågade hon dröjande. En gång förr har det hänt mig att en människa
sade till mig ungefär detsamma som ni nu — men vi blevo vänner efter den
betan ... vänner för livet ...
Hon satt tyst en stund. Så sträckte hon åter handen mot Thyra:
— Tycker ni inte, att vi också borde bli vänner?
Thyra svarade icke.
— Vill ni verkligen inte bli min vän, Thyra, frågade fru von Heineman på
nytt, mjukt, lockande, nästan sorgset.
— Jag vet inte, sade Thyra tvekande och lågt.
Hon kände, att den andra fick makt över henne, och att hon själv gärna
ville ge efter. Det var ju egentligen något att vara glad över, att den
vackra, distingerade fru von Heineman erbjöd henne sin vänskap. Men
längst inne var det något, som ropade, att hon borde vara på sin vakt.
Och hon hade ju lovat Lisa. Bäst därför att göra ett brått slut på allt.
Så var det över och förbi, och hon skulle bli fri och glad som förr. Så
samlade hon allt sitt mod:
— Vad vill ni mig? frågade hon lågt och misstroget. Jag är ju så mycket
yngre än ni, jag kan ju ingenting vara för er.
Fru von Heineman skrattade glatt.
— En sådan misstrogen själ ni är! Så blev hon plötsligt allvarsam. En
ung och en gammal kvinna kan ha mycket att ge varandra, sade hon
hemlighetsfullt. Tror ni inte det, frågade hon lågt och fäste sin djupa,
sugande blick på Thyra.
Thyra stod tyst en stund. Så sade hon långsamt och eftertryckligt:
— Jag vet inte varför, men jag känner mig rädd för er. Det gjorde jag
från första stunden ... Ibland tror jag, att Lisa har rätt, att ni inte
är en bra människa och att försynen kanske vill varna mig ... Jag har
aldrig förr känt mig skrämd för någon människa ... åtminstone inte på
detta sätt ...
Fru von Heineman reste sig häftigt. Hon var mycket blek och ställde sig
hög och stolt framför Thyra:
— Det där var starkt, sade hon med ett ansträngt försök att låta lugn.
Men jag råder er: väg edra ord en annan gång. Det finns gränser, över
vilka inte ens en hysterisk flicksnärta får gå.
Thyra stod där skamflat. Hon visste inte, hur hon skulle draga sig ur
spelet, om hon borde ursäkta sig eller tiga. Hon fingrade nervöst på sin
urkedja och såg flyktigt och skrämt på fru von Heineman. Hon märkte, att
det sammetslena, sugande i fru von Heinemans ögon lämnat plats för ett
hårt, kallt uttryck.
— Jag skall inte längre hindra er, fröken Börjesson, om ni önskar gå,
sade hon i iskall men förbindlig ton.
Thyra dröjde ett ögonblick villrådig. Så böjde hon huvudet till avsked,
olycklig, stukad, nästan ångerfull. Långsamt och osäkert gick hon stigen
framåt. Hon visste att fru von Heineman följde henne med blicken, och
hon tyckte, att den brände hennes rygg som glödande kol. Hon var ond på
sig själv. Inte hade det varit nödvändigt att bära sig så klumpigt och
taktlöst åt. Men hon visste, att hon handlat av något slags obegriplig
självbevarelseinstinkt och ej alls av begär att såra. Men det kunde ju
ej fru von Heineman förstå. Hon hade också talat om hysteri. Kanske hade
hon rätt. Fru von Heineman hade ju aldrig varit annat än vänlig och god,
fastän hon ofta mötts bryskt och avvisande och nätt och jämt hövligt.
Och vilken grund hade hon, Thyra, väl haft att behandla på detta sätt en
främmande människa, som visat henne sympati och vänlighet? Till sin skam
måste hon erkänna, att hon inga andra skäl haft än att fru von Heineman
hade underliga, bottenlöst djupa ögon och ett sällsamt, mjukt leende,
och att hon själv varit febersjuk en natt och legat och fantiserat om
henne ... Sannerligen, fru von Heineman hade rätt. Hon var hysterisk,
oresonlig och oefterrättlig som sådana brukade vara. Och hon, som alltid
tyckt, att det var ett så förfärligt ord, detta, som jämt slungades ut
om än en, än en annan av hennes vänner och bekanta! Och nu sades det om
henne själv — och med fullt fog. Nu efteråt förstod hon det gott.
Efter något sökande fann hon Lisa liggande på magen på en utbredd filt
under ett träd i parken med huvudet över en bok.
— Är du ond på mig för att jag inte kom in till dig i morse, ropade Lisa
emot henne. Det var lutter välvilja. Jag tyckte, det skulle göra dig
gott att sova. Och sen var buren tom ... Men vad står på? Du ser så
konstig ut. Är det något ledsamt?
Hon reste sig på armbågen och såg spörjande på Thyra.
Thyra satte sig på filten bredvid Lisa och började berätta. Lisa hörde
på under tystnad, hela tiden tuggande på ett grässtrå. Då Thyra slutat,
låg hon tyst en stund och funderade. Så rullade hon sig runt, så att hon
kom på rätt sida, satte sig upp och spottade energiskt ut grässörjan.
— Jo, det var allt en fin soppa du lagat ihop, min kära Thyra, sade hon
därpå i den lätta, nonchalanta ton hon använde, då hon på en gång var
road och chokerad. Du är då ett litet nöt att bära dig odiplomatiskt åt.
Men det som inte kan ändras, skall man helst inte spilla ord på ... Det
är visst uttryckt på något spirituellt sätt genom ett ordstäv om krut
och kråkor, som jag inte förmår citera nu i värmen ... Kanske var det
inte så dumt i alla fall, att du sjöng ut reellt. Nu är du kvitt
människan för all framtid. Och det är bestämt värt en hallelujasalva ...
Men mycken trevnad blir det nog inte efter denna dagen på det här
stället för varken Heinemanskan eller dig, tillade hon tankfullt.
Hon satt tyst en lång stund och funderade.
— Vet du, sade hon slutligen, jag tror det vore allra bäst om en av
parterna avträdde. Men då vi inte rimligtvis kunna köra i väg välborna
Heineman, så är det väl bäst att vi schappar i stället. Jag skuddar
gärna stoftet av mina fötter, om jag därmed kan spara dig obehag ... Och
för resten har jag fått nog av Pampes köttgrytor och manspersonernas
huvud på silverfat ... Nå, vad säger högst densamma om förslaget att
resa redan i morgon bittida? Pampe skall jag åtaga mig att klara.
Thyra svarade icke strax. Tanken på att resa kändes som en tagg inom
henne. Det var så soligt och ljuvligt just nu, och hon visste att hon
skulle längta efter gläntan och Pampe och allt, allt annat, som hörde
till stället — ja, varför inte erkänna det, efter fru von Heineman allra
mest ... Det var underligt, men sant ... ”Dumma barn, varför flyr ni
den, som ni håller så mycket av,” hade hon sagt. Hur kunde hon veta det?
Då visste hon ju det inte själv.
— Nå, du tiger, ljöd Lisas manande röst i hennes öra. Thyra hade nästan
glömt, att hon skulle ge ett svar. Hon strök sig förvirrat över pannan.
— Ja, jo visst, sade hon famlande. Det blir nog det bästa. Tack skall du
ha, Lisa!
Hon reste sig dröjande:
— Ja, så går jag väl in och börjar packa då. Det är drygt nog.
Lisa såg efter henne, där hon gick trädgårdsgången fram och försvann
bakom knuten. Då lade hon sig åter på magen och tog fatt i boken. Men
efter en liten stund smällde hon den argt i backen:
— Fördömda Heineman! Sådant uselt, eländigt fruntimmersgrej! Hela tiden
har jag trott att det var en trollpacka, den vackra frun. Och jag får
nog rätt till slut ... Och jag, som skulle ut och fiska med Adonis i
morgon klockan fem! Och Pampe! Hennes trinda ögon trilla väl ur skallen
av lutter förvåning, då hon får höra om den bråda resan. Fast — något
måste utfunderas som låter sannolikt. ”Vad vore nödlögnen till, om den
inte skulle brukas” ...
Så reste hon sig mödosamt, plockade beskedligt upp boken, rätade
omsorgsfullt ut de blad, som blivit vikna, då den slungades i marken,
och gick långsamt med filten släpande efter sig bort mot huset.